Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Kan bara säga att hela mitt liv känns jävligt ovärt just nu. Samtidigt som jag ser fram emot gymnasiet i höst känns "min tid förbi". Tiden då jag hade kunnat ta vara på saker bättre och ha kul, våga bjuda på mig själv. Jag kom t.ex. in i puberteten tidigt så för mig hade det känts normalt att som tjej skaffa pojkvän i 13-14 årsåldern. Nu är jag 15 och fyller 16 i dec och har i princip aldrig haft ett förhållande. Men sommaren innan jag började sjuan blev jag sjuk i anorexia. Det liksom hindrade mig så otroligt mycket. T.ex. så känns det som att jag inte hann vara lika mycket tonåring och ung som de andra, när jag blev tvångsintagen på BUP och det var en lång tid tillbaka. Dessutom hade jag och har jag säkert en depression i botten av allt det här, samt en massa flyttar och strunt bakåt i tiden som gjort mig osäker på vem jag är och vart jag hör hemma. att jämt känna sig utanför. För många börjar livet mer på gymnasiet men jag känner för att leva ut de år jag missade, precis där jag startade, innan sjuan fast utan anorexiatiden som bara fuckade upp allting. Har knappt några vänner.. Vill göra så mycket men halva tiden är förbi. Vill känna att jag verkligen är redo och har levt den tid som bara försvann ifrån mig. Med anorexia blir man väldigt tillbakadragen och ensam. Jag missade ÅR och det är hemskt att lev såhär.Jag känner mig ständigt efter i saker. Kan tillägga att jag är frisk idag, men den där känslan av att inte ha fått leva ut allt sitter kvar.. Jag vill vara på samma nivå som alla andra utan en massa ånger.. Men tiden går ju inte att spola tillbaka.. Snälla någon, hjälp mig, brukar aldrig be om hjälp men det känns så jobbigt just nu