Det var en gång en man som vanligt förutom att han inte förstod sina egna känslor, och den här mannen fick föreställa sig andra personer och krafsa ned olika historier om dem för att veta vad han skulle göra. Annars mådde han inte bra senare och då blev han jävligt jobbig; började stirra ut i luften och prata en massa gallimattias inför människor. Idag skulle han gå till affären och handla mat men hur han ställde sig till detta och hur pass väl det överensstämde med hans grundläggande värderingar - eller vad som utgjorde dem - var mycket oklart. En gång hade han krafsat ned lite anteckningar om en person som hade grundläggande värderingar men då hade affären redan stängt när han var färdig så han hade fått gå till en bensinmack i stället och där var maten dyrare och utbudet väldigt torftigt. Därför skrev han inte om det där idag utan bara om känslor som till exempel känslan av att vara nervös inför ett besök i affären, oavsett värderingar. Det gjorde han varje gång numera eftersom han oftast ville ha varor som inte fanns i macken. Även andra viktiga ärenden var oftast tidsbundna och därför fattade han sig alltid kort numera. Han skrev att personen var en kvinna som hade vackra ögon, inte visste vad hon skulle och köpa i affären och behövde göra en lista över saker att inhandla. Sen blev hon lite arg för att bilen inte fungerade men sen gick bilen igång och det var skönt. Nu var han nöjd med sin historia om den här kvinnan och så tog han på sig skorna för att gå ut till sin cykel och cykla till affären.

När han kom till affären så hade han med sig ett papper att skriva på och en penna till det. Han skrev lite mer om kvinnan och skrev att hon var strålande glad åt den friska brisen och alla glada pensionärer som köpte ost. Hon köpte ost och det gjorde han också. Han såg på frukter. När han hade sett frukterna färdigt ramlade han på en back om läsk. Förlåt sa några som jobbade i affären och hade affärskläder. Det gör inget sa han och började skriva mera om dem. Han skrev att de var fula och luktade äckligt och medans han skrev det så skrattade han. Efter det skrev han att de inte hade någon fru och inte ville gifta sig med varandra heller för att de var så dåliga att älska, och så hade de ingenting gemensamt förutom jobbet. De hade inte ens samma språk. Om det var så vore det förfärligt tänkte han. Att man inte har samma språk. Då skulle man helt plötsligt kanske tycka vitt skilda saker om grejerna i affären och mejsla ut olika positioner som ingen annan kände till. Han skrev att det fanns några människor som kanske var alla människor och som egentligen levde i en fantasivärld där ingenting stämde om man inte pratade om det. De människorna var rädda och hade sina ögon utspärrade hela tiden förutom när de sov, som fiskögon. De kunde inte ens prata om det så ingenting stämde. Vad heter dina ögon sa de till varandra, fast på olika språk. De tyckte vitt skilda saker om hur samhället skulle skötas men egentligen så fanns det ju inget samhälle. Han skrev att det började bli krig av det.

När han farit hem på cykeln såg han torparn ränna tvärs bakgården; ränna med byxorna uppe vid naveln och stora slappa spända steg, lik en liten butter prost, där ansiktet kollade framåt och armarna viftade uppåt, som hojtade mot staketet. Det verkade konstigt först fast sen såg man att det var någon bredvid staketet som började springa åt samma håll. De jagade. De jagade varandra. Hör du som stal mina plankor att jag skall slå dig frågade torparn. Den andra svarade inte utan sprang vidare och hade plankorna på huvudet, som en indisk fröken att hämta vatten. Kanske var plankorna för denna människa som vattnet är för en indisk fröken; ett sällsynt livsvillkor som rutinerat måste skaffas på ett visst vis. Det skrev han. Han skrev också att torparn kanske är som floden, med ett oändligt förråd av plankor men ändå ibland ett regn för att tukta och plåga sin parasit, som hämnd. Vidare skrev han att han visste att torparn ibland var glad och att om floden inte tömdes av dessa flickor så skulle kanske bergen och molnen vara glada också, men det började bli för långt skrivet och långt bort så han gick in i stället; satt, knäppte minen till ett allvarsamt dagsverke och trummade rytmer på sina ben, fast allt detta passerade honom omärkt förbi tills det in genom fönstret kollade en lustig karl som hade hatt. Vill du höra punk sa karln. Knutters spelar vid hörnan här och det är fan punk. Ja tack svarade han.

De spratt och drack och han blev allt gladare, den mannen som inte förstod sina känslor. Fast känslorna var nog inte blockerade längre; det fanns en nål som inte värkte, en blick som lugnt vänts inåt och ett flöde som gick, från världen, till honom, tillbaka. Punk och öl räddar, tänkte han alldeles utan papper, och lät den häftiga musiken genomborra, luckra och omplacera tills den osynliga grundinställningen bytts ut mot en säker, fast och härlig. Han ville springa till korvståndet, han ville skrika och brista och rämna. Han slutade aldrig dricka.