Hej, jag är en tjej på 15 år. Här kommer ni att få läsa om hur jag mår just nu och varför. om ni inte gillar att läsa om problem så ska ni sluta läsa nu.    

(Alla olika stycken är olika problem jag har)

1: Ni som känner mig ser en glad modig tjej som säger vad hon tycker och tänker, ni som känner mig lite granna ser mig som hon som alltid ler och är positiv. På något konstigt vänster har jag blivit en kurator för alla mina vänner, en kurator som gör allt för att lösa deras problem och få dom att må bra igen. För att jag ser när dom inte mår bra. Men vet ni vad jag har märkt?? Ingen ser när jag vill bryta ihop i ett hörn o bara försvinna! hHur kommer de sig?? Jag ser när dom mår dåligt men när jag mår dåligt får jag sköta det själv!! Alla deras problem blir mina problem också och nu har jag inte så mycket plats kvar för deras problem när jag måste ta itu med mina egna. Jag är inte en trollkarl! Jag kan inte få alla att må bra! 

2:                                                                              ( detta är i sexan )

13 april 2011 blev jag ihop med en kille ( här kallar jag honom för Kalle för vill inte ge ut hanns namn) som går i min klass. Från bara några veckor efter att vi blev ihop så började jag slå honom. Jag tog det som en lek att slåss, precis som små pojkar gör när dom krigar, brottas o.s.v. Men det var ingen lek, det var allvar för Kalle förstod inte varför jag slog honom, inte jag heller när jag tänker efter. Efter några månader pratade jag med några kompisar och sa att jag skulle göra slut med honom för att jag inte var kär i honom fast för första gången i mitt liv så kunde jag inte göra det för att Kalle var för underbar för att bli sårad. Då kom jag på att jag måste få honom att göra slut med mig istället för att då  skulle Kalle inte bli sårad av mig. Fast i själva verket var det precis det jag gjorde. Jag sårade honom. För min enda plan att han skulle göra slut med mig var om jag var elak så jag slog honom mer och oftare för att en normal människa kan ju inte stå ut med hur mycket som helst tänkte jag. Tillslut så blev Kalle deppig och jag fattade inte varför för jag var så jävla trångsynt. Vi var i skolan och Kalle satt vid ett bord som var fullproppat med mina klasskamrater så jag puttade bort honom från hanns plats så att han föll ner på golvet och sen tog jag hanns plats och sa "haha tack för platsen". Kalle rörde inte en min utan bara kollade ner i golvet och gick där ifrån. Innan Kalle gick ut ifrån där vi satt så la han ansiktet i händerna och sen kollade han upp igen medans han fortsatte att gå. Jag fattade att han var ledsen så jag sprang efter honom och frågade vad det var men Kalle sa att det inte var något och fortsatte att gå men jag fortsatte att fråga och tjata så tillslut fick jag stannat honom i korridoren och frågade igen och då sa Kalle att han inte gillar när jag slår honom och då fick jag skuld känslor, gav honom en kram och sa att jag skulle sluta med de om han nu mådde dåligt av de. Men jag var fast besluten att få Kalle att göra slut så jag var tvungen att komma på något annat sätt. Då kom jag på den "smarta" planen att skylla på hanns familj. Att det är fel på dom (för man kan ju inte ha en flickvän som inte tål ens familj). Men några månader till gick och Kalle gjorde inte slut så nu var jag ju tvungen att göra slut för Kalle var för snäll, söt och underbar för mig...han förkänade bättre än mig! Så när jag var hemma en dag så bestämde jag mig för att göra slut i.a.f och ringde Kalle men han svarade inte, och det var en lättnad för jag ville inte höra honom bli ledsen så jag skickade ett långt sms i.s.t. Där stod de att jag älskar honom men att jag inte stod ut med hanns föräldrar. Jag grät från det att jag tänkte på att göra slut till flera timmar efteråt. jag har aldrig varit så förstörd i hela mitt liv från när jag skickat iväg de där jävla sms:et. Min mamma hade såklart hört hur mycket jag skrek o grät på mitt rum så hon kom upp och bankade på min dörr för att jag hade låst in mig och tillslut fick hon mig att öppna. Hon frågade vad som hänt och jag sa att jag gjort slut med men Kalle. Mamma frågade varför och jag svarade för att jag inte var kär i honom och att Kalle förkänar någon bättre för att han är så underbar. Då sa mamma till mig att jag var kär i honom och det visste hon för annars skulle jag inte vara så ledsen som jag var. Jag hade aldrig varit kär så jag väntade på den där sagoupplevelsen där alla problem försvinner när man är med honom och där allt är perfekt. Det var ju de alla kärleks-sånger och sagor säger. Men så är de ju inte. Då ville jag ha tillbaka Kalle för det visade ju sig att trots allt så var jag ju kär i honom så jag messade och ringde Kalle oavbrutet i 8 timmar men han vägrade svara i telefonen och i sms:en så skrev jag förlåt och att jag ville ha tillbaka honom. Men som ni nog listat ut så ville Kalle inte bli tillsammans med mig igen. Nu efter mer än 2 år har han förlåtit mig men jag kan inte förlåta mig själv...

3: Jag är lätt att övertala. Förra året efter midsommar blev jag av med mig oskuld...för att min dåvarande pojkvän tjatade till sig de och jag ville inte göra honom besviken. Hör ni hur jävla dum i huvudet jag är!!!! Jag hade sex när jag bara var 14 år gammal för att min dåvarande kille övertalade mig!!!! Då är man ju säker på sig själv....NOT!! Han tjatade till sig mycket av mig inom det sexuella som jag mådde skit av efteråt. Och vet ni vad?? Jag var inte ens kär i denna killen!! Vi blev ihop genom att han tjatade till sig en puss och sedan sa till sina vänner att vi var ihop och jag kunde inte med att säga ifrån. Jag ville ju inte vara "elak" mot honom!! Nu är vi fortfarande vänner efter allt han har tjatat och tvingat mig att göra. Jag har legat med 3 killar men jag önskar att jag var oskuld.

4: Jag är falsk. Så fort jag märker något bra i en person så försöker jag vara som denna personen. Jag har varit så många människor nu att jag vet knappt vem jag själv är längre:( För den personen jag är igentligen, det känns inte som att den personen duger någonstans för att den tjejen har gjort så många misstag så jag försöker förtränga den gamla Emma (jag). Nu är jag alla personer som jag tycker om i.s.t...för dom gör ju inga misstag som jag märker :/ 

5: Jag misslyckas med så mycket att jag känner mig värdelös. Jag fattar inte varför jag har vänner för jag tycker inte om mig själv så varför skulle dom gilla mig?? Jag skiter i att jobba i skolan för jag kommer ju bara misslyckas ändå. 

6: Jag har svårt att ha killkompisar för under hela min skolgång så har nästan alla killkompisar blivit mina pojkvänner (jag har haft 36 pojkvänner i mitt liv) så nu vet jag inte hur jag ska vara när jag är med dom. Varje gång jag är med en kille blir det att jag försöker vara sexig för det är den värld jag har växt in i :/ 2 av killarna jag legat med  har bara blivit för att det har gått för långt när jag spelat "sexig" med dom. Den ena av dom här 2 killarna lovar varenda gång att han inte ska hålla på med mig när vi träffas (försöka "leka" med mig) men bryter löftet varje gång. och jag förlåter honom för att jag är "snäll".

7: Jag är olyckligt kär i 2 killar och jag tror inte någon av dom vill vara med mig om dom fick välja helt själva. Det enda skälet till att den ena pratar/är med mig är för att ha en myskompis och jag gillar det inte men det blir så i.a.f för att jag är ju som sagt kär i honom och gör nästan allt han säger bara för att jag är så jävla rubbad!! Och den andre vill inte vara med mig men messar med mig. Han messar bara när han vill att jag ska göra något för honom. 

8: Jag blir sviken av kompisar hela tiden men förlåter dom alltid för jag gillar inte att vara arg eller ledsen.

Nu har jag sagt några av mina problem och orkar inte skriva ner mer för jag är trött men jag hoppas att jag blev hörd. gonatt