Djupt inne i skogen bodde det en skygg varelse, svart som natten och mer skrämmande än tusen gastar.
Ingen kände till dess rätta namn så varelsen gick under namnet Häxan. Mestadels för att ge barnen en anledning till att inte gå igenom skogen, men också för att de som skymtat varelsen tyckt det var en livs levande häxa.
En vardagskväll bestämde sig 3 ungdomar för att leda reda på häxan, och de var helt orädda. Om det berodde på deras mod eller dumhet får var och en avgöra på egen hand.
Nasse, Sasse och Stål traskade fram på små krokiga vägar. Det var inte tillräckligt mörkt för att häxan skulle synas till, men de ville vara i närheten en stund innan mörkrets fall. Så de lade sig ned på en gräsplätt och pratade så mycket att tiden rusade förbi.
Nu var det mörkt och de unga var redo för att möta detta vidunder..
"Är ni säkra på att det finns något här?" sa Nasse.
Sasse och Stål tittade på varandra och tvekade, men Stål verkade fått vädring på någonting.
Och mycket riktigt. Han vände snabbt på huvudet och började sedan smyga in djupare i skogen.
Sasse och Nasse satt kvar och väntade på sin vän. De hoppades att de skulle återse honom.
Efter en stund började träden röra sig och mullrande ljud hördes från himlen. Sasse och Nasse satt tätt intill varandra och darrade. Stål däremot, han var upptagen med att förhandla med den såkallade häxan (som egentligen bara var en riktigt trasig människa.)
"Du får 1 till att börja med, för att smaka på det goda.."
Stål spelade inte dum, så han försökte lista ut vad exakt det var som häxan ville bjuda på.
Han sträckte tveksamt fram sin hand mot häxan, som nu log.
Inte på ett hjärtvärmande, härligt sätt, utan på ett hemskt och ondskefullt vis.
Stål tog emot det som låg i häxans hand. En knapp. "Ät den" sa häxan bestämt. Stål gjorde som hon sa och började långsamt gå tillbaka till de andra och skryta över vad han varit med om.
Nasse och Sasse blev livrädda när de hörde någonting i buskarna bakom sig. Men de lugnade ner sig så fort de märkte att det bara var Stål som kommit tillbaka, helt oskadd. Åtminstone var det så det verkade.
"STÅL!!" skrek båda två och kramade om honom.
"Jag har en överraskning till er" sa han med en finurlig min. De sträckte genast ut sina händer och fick en varsin knapp. Stål hade snott dem av häxan utan att häxan märkte det själv.
Vad som skulle hända nu när de svalt några knappar, det kunde de inte ana. Förutom Stål som visste nästan allt i förväg.
Nyckeln till kunskap låg gömd utanför drömmarnas trädgård, där både Nasse och Sasse befann sig. Men de vågade sig sällan ut ifrån trädgården så nyckeln förblev hemlig.
Stål hade både varit utanför trädgården, långt bort i väst och högt upp i ost. Hans resor betalade sig alltid, i kunskap som var ovärderlig.
Men den här resan skulle ta en ny vändning, den skulle inte likna någon annan resa.
Sasse var den första av dem som märkte någonting. Hon flöt som genom vatten, studsade runt i ett tyngdlöst fält. Stål såg på med ett brett leende och fångade Sasse i sina armar.
Plötsligt skrek Nasse att han var jätteglad, då skrattade de allihopa.
Glädjen var koncentrerad runt dem, men en bit längre bort ner mot fältet, där låg en räv på lur. Gamle Adderal, och han var inte glad.
Han ogillade människor och speciellt människor med underligt beteende, så han gjorde upp listiga planer medan han betraktade de tre galningarna.
Adderal hade god kontakt med en kvinna, den enda människan han tålde att vara nära en längre stund. Hon hette Sally och var oerhört kunnig inom trollkonster och magi.
Om en vän bad henne att kasta en förbannelse över någon skulle hon säkerligen gå med på det efter lite övertalande. Så räven började springa och slank ner i en grop i marken, en genväg fram till Sallys trädhus.
hej
och sen??
Attitydinkontinent:
hej
Hej
isola:
och sen??
Jag har inte kommit på mer ännu, men om intresse finns så kan jag skriva fortsättning.
morfar ginko:
Hej
Jag har inte kommit på mer ännu, men om intresse finns så kan jag skriva fortsättning.
ja gör
Hon stod på en gren och tittade ner över skogen. Någonting rörde sig snabbt igenom det höga gräset en bit bort, det var Adderal.
"Hej på dig räv" sa Sally och tittade mot honom.
De gick upp i hennes trähus och satte sig på golvet för att prata. Adderal berättade om människorna han hade sett tidigare i skogen. Sally nickade och tycktes förstå precis vad han ville. "Hmm.." var det enda hon sa, sedan vände hon sig om. Hon gick och hämtade sin trollstav. Det gjorde så att Adderal sken upp.
"Vi ska få dem att känna rädsla." utbrast hon efter några minuter.
Sally var synsk, inte så att hon kunde se in i framtiden eller långt bakåt i tiden, men hon kunde känna vad som hänt under dagen om hon fokuserade. "Jag ska se till att de blir rädda för den där häxan och ångrar att de svalde hennes knappar." sa hon och skrattade till.
Ungarna höll fortfarande på att hoppa runt, nu var de nere vid den lilla sjön och dansade någon slags balett eller regndans. Det var bara de själva som kunde förstå dansstegen.
"Sasse!" skrek Stål. "Stål!" skrek Sasse. Och de omfamnade varandra i en piruett.
"Det här är det bästa som har hänt mig någonsin!" sa hon sedan.
De var snart nere i vattnet, med kläder och skor på sig.
Sally spanade på dem igenom sin spåkula och Adderal stod en bit bort och gapade, han var väldigt spänd för vad som skulle hända med människorna.
"Jag tar mig dit. Jag flyger!" skrek Sally och hoppade ut genom fönstret som stod på vid gavel.
Adderal sprang fram till fönstret och fick syn på en vacker örn. Det var Sally! Och hon var påväg mot sjön för att kasta en förbannelse över ungdomarna.
På himlen kom någonting stort svävande fram. Nasse var den enda som lade märke till det och stelnade till. Han kunde inte prata, han bara stod där. Stål var inte sen att också han lägga märke till vad som befann sig några meter över dem. "En fågel!" utropade han.
Sally sneglade på dem och seglade sakta ner för att landa framför dem.
"Har ni svalt knapparna?" frågade örnen de tre.
Sasse vågade inte svara, Nasse var påväg att svara ja, men Stål hindrade honom genom att lägga en hand över munnen på honom. "Jag svalde knappen." sa han till fågeln.
"Du ska inte ta emot okända föremål från främlingar, det vet du väl om Stål." hon kollade nu rakt in i hans ögon.
"Känner vi varandra?" undrade han. Hon skakade långsamt på huvudet.
"Jag råkar bara veta en del, unge man."
Innan hon skulle skrämma ungarna för livet tänkte hon studera dem för att se vad dessa knappar hade för biverkningar. Men hon tyckte att det var nog redan nu, hon ville inte att Adderal skulle fara allt för illa.
"Passa er noga, det ska ni förstå. Kämpa och knoga för att målet nå. Var inte dumdristig, akta er för ljug. Var som min vän, listig och slug."
Sally visste precis vad hon höll på med, hon såg till att ungarna inte skulle störa hennes vän längre.
Allt började snurra och ungdomarna föll ihop en efter en. Adderal såg hemifrån Sally i kristallkulan vad som hände och han skrek till. "Dödar hon dem nu!?"
Han hoppade ner för trapporna och ut, sedan rusade han bort till sjön.
Då han närmade sig Sally och de 3 ungdomarna blev han chockad.
Det var inga ungdomar som låg där.. det var.. rävar!
Han visste inte riktigt hur han skulle reagera, men han kände sig åtminstone inte besviken.
Sally skrattade och ruffsade om hans päls. "Jag vet vad du vill ha, min vän."
Han kysste hennes kind och gick sedan och la sig vid de andra rävarna.
Skogen var från och med nu väldigt lugn. Inga människor förutom Sally, vågade sig in i skogen. Ungdomarnas försvinnande hade varit på alla nyheter och ingen fick någonsin reda på vad som hände med dem. Det sades att häxan fångade dem och aldrig släppte ut dem igen. Men Sally och Adderal var de enda som visste sanningen..
