Tänkte dela med mig en händelse jag var med om ett tag sedan.

Allt började vid en fest, jag dansade, hånglade och talade med en kille, han var grymt söt mot mig och jag skulle nog säga att ingen nånsin behandlat mig så gulligt. Nåja, han addade mig på facebook dagen efer, och snabbt därefter addade han min msn också. Jag var så himla lycklig. Jag, som alltid varit ett offer för otur i kärleken, hade nu världens gulligaste och snyggaste kille som verkade så intresserad, på ett sätt ingen nånsin varit mot mig förrut. För en gångs skull fick jag känna hur det var att få besvarade känslor... eller det trodde jag i alla fall...
Efter att vi talat på msn i några dagar bjöd han mig till sin lägenhet där han bor ensam. Vi bestämde en dag då jag skulle dit och så for jag. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv som ja var före jag for dit. När jag kom dit kramade han mig och var först lika söt som jag kom ihåg, höll om mig medans vi såg på film osv. Men sedan började han tafsa osv, jag sa att jag inte tyckte det är smart att vi ska ha sex första gången, men han fortsatte ändå och jag var med på det sedan, jag kände att jag inte hade något annat val.
Efter den här gången hörde han aldrig av sig mera. När jag försökte tala med honom svarade han inte och mitt hjärta brast. Har inte varit med om något värre. Jag hade fått så himla starka känslor för honom. Jag ifrågasatte, och ifrågasätter fortfrande mig själv efter det här. Är felet i mig, borde jag ha legat med honom, varför gjorde jag si och varför inte så... jag blir fortfarande helt varm när jag tänker på hur han var mot mig och sedan när jag tänker på hur allt blev känns det otroligt kallt, dött, tomt och äckligt.

Det värsta är att jag hade lagt så stora förhoppningar på honom, jag ville så gärna ha honom som min pojkvän. Jag ville bevisa för mig själv att jag duger. Men jag bevisade helt tvärtom, att jag inte dög.

Jag vet inte hur jag ska komma över honom och hur jag ska komma över självaste situationen.

Jag är inte arg på honom, jag är arg på mig själv. Jag borde ha handlat annorlunda. Men som det sägs-bättre att ångra nåt man gjort än något man inte gjort. Jag fick ju iaf uppleva den största lyckan jag nånsin känt före allt sket sig.

Orsaken varför jag skriver det här är nog för att skriva av mina känslor, jag hoppas att det skulle hjälpa ens lite till den här hemska känslan av oduglighet, saknande och söndrighet.