Zeppelin:

Självmordsbenägna individer tål inte klyschor. Åh, varför fattar inte människor det.

Kan du ju ha rätt i. Men jag blir galen av den där självuppfyllande profetian att "det kommer aldrig bli bättre, därför tar jag livet av mig så det DEFINITIVT aldrig kommer bli bättre". Och jag blir galen av tanken på vad som kunde ha hänt den där gången, och vill naturligtvis inte att någon annan ska behöva uppleva det jag upplevde - eller nåt ännu värre.

Så därför kommer jag dragande med mina klyschor. För att det åtminstone ska kännas lite bättre för mig själv.

annoyed:

Och jag blir galen av tanken på vad som kunde ha hänt den där gången, och vill naturligtvis inte att någon annan ska behöva uppleva det jag upplevde - eller nåt ännu värre.

OK. Fint.

10 januari 2011 minnen för livet
Det kommer vara en dag jag alltid kommer komma ihåg !
Hade väl önskat att de nt blev gjort men ah..
Det kommer bli ett extremt lång inlägg, men de äe väl ändå ingen som läser, så whatever ?
Jag hade haft självmordstankar ett tag, ngra månader typ..
Oh ja hade skärt ärr på armarna oh en grej på benet.
Så ja hade försökt skära upp min arm, men de gick ju inte..
Hatar typ blod.
Sen har jag på ngt sätt försökt att kväva mej själv som nt heller gick.
Jag hade flera gånger varit uppe på ett kavelbrotaket.
De va de enda taket som nt hade galler runt trappan upp.
De va lixxom bah en trappa upp.
Jag hade varit där mängder medgånger, oh jag hade stått nära kanten oh kollat ner mot marken, de va väldigt långt ner..
Sen var det en dag, jag satt oh pratade med nenne om hur jag mådde.
Hon visste exakt allt om vad jag kände oh ville.
Hon visade det nt, men jag såg tårarna..
Jag bestämde mej för att jag skulle slippa skiten dagen efter !
Komma ifrån allt.
Men dagen efter så blev de inget.
Så vi bestämde, 10 januari, dagen innan skolan började så skulle jag oh filippa med samma känslor hoppa..
Vi bestämde att göra så mke roligt som möjligt innan 🙂
Vi gick te netto oh köpte godis för 500 kronor 😮
ohsen gick vi te baltazhar.
Där va vi en stund, sen tog vi taxi te Vasaskolan.
Vi skulle kolla om det gick att hoppa därifrån ist.
För de va ngn som hade fått reda på att jag oh filippa skulle hoppa.
Så vi åkte dit, men där kom vi nt upp.
så då gick vi te en bro nära, då va de nära..
men de blev inget
Så då åkte vi tebaka te nenne.
När vi hade ätit kladdkaka gick vi te taket, då va klockan typ halv fyra - fyra.
Filippa oh ja gick upp på taket, jag skickade ett sista sms te dom ja älskade mest.
Sen tog nenne min mobil, hon oh Alexandra gick te ett bord som va typ jättelångt bort.
Filippa satt på en grej på taket medan ja stod på kanten oh kollade ner..
De va fett läskigt eftersom ja äe så höjdrädd.
Oh de va ju rätt så mörkt eftersom att de va på vintern.
Ja kommer nt ihåg hur ja hoppade men dom säger att ja måste ha tagit sats oh sprungit,
För ja landade 7 m ut från taket, oh de va 8-10 m högt..
Jag kommer ihåg att ja kollade upp oh såg filippa oh nenne, men Alexandra syntes nt till.
Det kom även ngn oh frågade va ja hette, hur gammal ja va oh mitt hemnummer.
Sen kom pappa oh frågade va som hade hänt, han va ju väldigt orolig oh samtidigt väldigt arg.
Han visste ju ingenting..
Ja kommer nt ihåg smärtan, eller ngt såntja vet bah att ja låg oh skrek..
Jag bröt båda benen, en arm oh ngt i ryggen typ trycktes ihop lite.
Oh en benbit stack ut ur benet, ohfyfan.
Kan nt sluta rysa när ja tänker på de..
Men ja fick ligga på sjukhus i 5 veckor oh de tog minst 8-9 veckor innan ja fick börja gå.
Ja hade nt gips på benen, ja hade som metallringar med metallpinnar, dom gick rätt egenom benen.
Oh ja fick prata med BUP (barn-och-ungdoms-psykiatrin) oh polisen.
Filippa, nenne oh alexandra fick gå på polisförhör oh massa sånt.
Efter 3-4 månader så hade jag inga ställningar på benen längre, men jag har små ärr efter pinnarna.
Oh ja fick gå med kryckor.
Efter kanske 5-6 månader efter så kunde jag gå ungefär som vanligt igen.
Ja ångrar allt mer än tusen, jag borde gått oh pratat med ngn på en gång.
Dehär skapade ju rykten, skitsnack, förluster av kompisar oh att ja gled isär med många..
Nu, efter 10 månader börjar allt bli som vanligt igen.
Allt blev mkemkemke bättre efter allt prat med BUP ohså.
Nu har ja slutat gå oh prata med dom, för allt äe skitbra.
Ja har aldrig varit typen som velat dö, ja vne riktigt varför allt blev såhär egentligen..
Men ja..
That was my story.
All smärta detta medförde, så vare absolut nt värt de.
Men nu mår ja bäst, ser ljust på livet oh lever livet tsm med mina kompisar.
Min kontakt med Alexandra förändrades nt riktigt.
Med nenne tappade ja de typ helt..
Men har fått den tbx nyligen.
Med filippa snackade ja nt med förrän för ett tag sen, typ ngra veckor sen..
så vi äe påväg att bli som vanligt igen.
Ja fattar nt att folk i min närhet fortfarande säger gå oh dö te varann, eller att dom mår dåligt.
Gå oh snacka med ngn då förihelvete, att lipa hjälper nt.
Man måste få hjälp !
Nu låter ja hård, men så äe de..
tro mej, hade jag fått göra om allt hade ja pratat med ngn !
LÄTT asso !

skriver INTE dehär för uppmärksamhet !!!
jag gör vad som helst för att försöka hjälpa ngn i en sån här situation !

guitaristheshit:

Bestämde mig för att inte göra det. Får helt enkelt leva med ensamheten. Och känslan över att inte vara en människa som hör hemma här.

Hitta rätt människor, hitta rätt sammanhang. Vart bor du, svaret kan vara - fly landet.

guitaristheshit:

Bestämde mig för att inte göra det. Får helt enkelt leva med ensamheten. Och känslan över att inte vara en människa som hör hemma här.

Om du skulle ändra dig så bör du veta att drunkning definitivt INTE är ett behagligt sätt att dö på. Skiljer sig dessutom mellan salt- och sötvatten.

aamandaaa:

That was my story.

Otäckt, och vilken tur du hade som klarade dig så bra ändå. Bra att du mår bättre!

Om någon verkligen vill ta livet av sig så gör de det och det finns då inget som någon kan göra för att hindra det. Men ifall någon däremot går och snackar om att de vill ta livet av sig så är det ju ett tydligt tecken på att personen i fråga vill ha hjälp. Ska samhället då strunta i att hjälpa? Kanske till och med bidra med verktygen för att underlätta handlingen.

Känner igen mig i det där.. men precis som någon här ovan sa så blir livet vad man gör det till, tänker man negativt så blir ju allt negativt till slut.. Men livet är för värdefullt för att begå självmord, det är inte värt det. Finns ju mycket bra i livet också. Du är inte ensam om att känna så, jag lovar.