Jag vill bara berätta om hur extremt dåligt jag blev behandlad av bup senast jag var i kontakt med dem. Tidigare har jag varit inlagd och blivit extremt omänskligt behandlad, men det tänker jag inte gå närmre in på nu.
Jag lider av en depression. Ingen jättedjup, utan snarare en lätt. Detta gör dock att jag inte mår jättebra alltid, men den senaste tiden har mitt mående och vardag fungerat någorlunda. Jag kan inte påstå att jag mått särskilt bra men inte dåligt heller. Det har inte alls varit på den nivån att jag har haft självmordstankar eller behövt bli inlagd. Långt ifrån.
I lördags skulle jag åka på en utflykt till ett strövområde med en skog och en damm i närheten av byn jag bor i. Jag skulle gå en runda och fika, något som inte är helt ovanligt för mig, då jag mår bättre av det. Kvällen innan ställde jag fram en ryggsäck i mitt rum och packade ner en liten pall eftersom jag inte ville sitta direkt på den kalla marken och fika. Nästa morgon packar jag ner min fika (i det lilla yttersta facket på väskan) och ställer den i hallen. När jag senare sitter i bilen (mina föräldrar skulle skjutsa mig) märker jag att vi kör åt fel håll. Jag frågar varför och de ger svar i stil med "vi vet vad du planerar och vad du har i din väska". Sen drar de upp ett rep ur det stora facket i min väska, som jag aldrig har sett eller rört innan. Självklart säger jag som det är men det slutar i princip med att de sitter och argumenterar emot mig och är väldigt arga på mig resten av resan. Både över repet, men sedan går de över till att vara arga på mig över min sjukdom. Min depression gör nämligen att jag blir väldigt känslig, främst för ljud men även tex när det är mycket folk runt mig eller mycket rörelse, något som delvis begränsar min familj i vardagen.
När vi är framme på psykakuten vill jag inte lämna bilen. Jag vet att om jag går in i byggnaden kommer jag ha sån enorm panikångest att jag antagligen kommer svimma, pga minnen från tidigare vistelser. Två poliser drar in mig och sätter mig i en stol. Framför mig sitter en läkare och en undersköterska. Föräldrarna är också med. De håller ett långt förhör om dagens händelser och även mitt mående överlag. Jag säger precis som det är. Jag berättar om mitt mående. Jag säger att jag inte har sett eller rört repet tidigare. När de frågar vem som har lagt det där då, säger jag att jag inte vet. Men även att om jag måste ge en teori tror jag att det är mina föräldrar eller syster. På så sätt hade de kunnat få mig inlagd, och slippa ha mig hemma och stå ut med min sjukdom som begränsar dem. Det är iallafall det jag tycker låter mest rimligt, särskilt då mina föräldrar suttit och klagat över hur begränsade de är av min sjukdom under större delen av resan.
Mina föräldrar säger dock att de tror att det är jag. Läkaren beslutar att lägga in mig mot min vilja. Jag blir släpad in i ett sjukhusrum av personalen. De tar ifrån mig iprincip alla mina tillhörigheter, och större delen av de kläder jag hade på mig. Från och med nu måste jag alltså frysa hela tiden, eftersom de inte heller erbjöd några nya.
Efter att ha gått runt och storgråtit och haft fullständig panik i några timmar däckar jag till slut i en kuddhörna. När jag vaknar på kvällen får jag veta att jag ska prata med en överläkare inom ett dygn efter att jag kom dit, för att avgöra om jag ska stanna eller inte. Det gör att jag börjar känna lite hopp om att få komma hem. Jag lyckas bete mig som en någorlunda sansad människa i ca två timmar. Jag löser korsord, tittar på tv och äter kvällsfika. Jag pratar med min mamma, som stannat kvar med mig. Hon har börjat bli lite mer öppen för möjligheten att det inte var jag som la i repet men tror fortfarande (i skrivande stund) att det var jag. Hon har även blivit lite mer positiv till att få mig utskriven då hon ser hur extremt dåligt jag mår här inne, och tänker försöka påverka överläkaren till att låta mig åka hem.

Nu har överläkaren pratat med oss. Han bestämde att jag ska vara kvar här, för att det finns för många "oklarheter" med det här repet och väskan. När jag frågade vad han menade eller påpekade att det inte finns någon inläggningsorsak (inga självmordstankar, äter ordentligt, skadar varken mig själv eller nån annan) ville han inte svara utan avslutade bara samtalet och gick iväg. Nu är jag alltså inlagd här och har sån panikångest att jag inte kan göra nånting. När man har sån enorm panikångest i kroppen kan man nämligen inte sova eftersom ens hjärta slår extremsnabbt, och man kan fysiskt inte äta eftersom maten bara kommer upp igen isåfall. Därför kommer mina blodtrycksvärden, puls etc snart bli jättedåliga. Jag kommer antagligen att svimma, och bli flyttad till akuten. Där kommer jag att få dropp, sond och allt vad fan det nu heter. Jag kommer att vara fast i en sjukhussäng med slangar in och ut ur mig. Jag kommer inte att komma hem. Sjukvården kommer inte att släppa hem mig förrän de på bup ser att jag äter, sover och beter mig normalt när jag är här. En omöjlighet för mig pga panikångesten som sitter i min kropp av minnen efter tidigare vistelser här. Jag kan inte ens beskriva mina känslor över att det kan gå till så här. Att en människa som inte har någon anledning att läggas in blir tvångsinlagd på psyket, vilket innebär både en enorm psykisk tortyr för hen men även fysisk (eftersom jag inte kan tillgodose mina grundläggande behov här inne till följd av panikångesten), och att hen sedan tvingas vara kvar pga komplikationer hen fått till följd av inläggningen. Jag var bara en vanlig tonåring, som kanske inte mådde jättebra men ändå någorlunda. Jag blev inlagd på psykakuten utan en riktig anledning. Jag kan inte ta mig ut eftersom de inte släpper ut en person som inte äter och jag kan (fysiskt) inte göra det förrän jag kommer ut.

När man var liten fick man alltid höra att man kunde lita på vuxna, och att de var snälla och vet vad de höll på med. Om någon skolkamrat var taskig, eller om man hade något annat problem, skulle man komma till dem. När man sen växer upp och är med om sånt här tappar man allt förtroende för vuxna och samhället. Jag kunde inte i mina vildaste fantasier som åttaåring tänka mig att det kunde gå till så här. Jag trodde inte att människor var så här omänskliga.