Umgicks nog med min pappa när jag va liten men ej nuförtin. Undrar om jag vart annrolunda om jag gjort det..

Med liten menar jag väl typ fram till 5 år kanske?

Inte direkt, bodde ihop med min far i typ 15 år, men tror inte att han någonsin pratade med mig ens så långt som en hel mening och nästan enbart när han var arg för något.

Ofta fick jag sitta på mitt rum hela dagar för att han tröttnat på att jag fanns.

Så frånvarande men boende i samma hushåll

Livtrasir:

Ofta fick jag sitta på mitt rum hela dagar för att han tröttnat på att jag fanns.

:S
Vet inte om jag är lyckligt lottad som inte har nån pappa jämfört med någon som haft en "dålig" pappa.

Tickstart:

Umgicks nog med min pappa när jag va liten men ej nuförtin. Undrar om jag vart annrolunda om jag gjort det..

men du hade iaf en relation till din pappa/hade en fadersfigur i dina känsliga barndomsår? (Jag hade iofs också en fadersfigur när jag var i dagisålder, dock ej en jag hade biologiskt band till)

det kan bara du avgöra
men
oavsett om du känner det eller ej just nu, upplever du säkert någon slags bitterhet gentemot din far. varför har han satt dig till världen och sedan stuckit? eller har du bearbetat insikten och nått ett tillstånd av förlåtelse?

oavsett om han kan visa det eller ej känner säkert din far ångest över att han varit frånvarande i ditt liv.

någon dag kommer han dö och fråga dig hur det känns då. kommer den nuvarande ickerelationens status som obefintlig kvarstå för dig? det är plågsamt när folk dör och man har mer att säga.
du kommer vara en av hans sista tankar.

Jag tog kontakt med min biolgiska pappa vid 18 års ålder så jag vet vad du går igenom.
Ganska svårt och förklara hela situationen men skicka ett meddelande så kan vi prata om de? 🙂

elverpigen:
Jag har under hela min uppväxt träffat min ena förälder max 10 timmar sammanlagt. Det här har ju såklart lett till att jag (vad jag vet) inte har något behov av den här föräldern. Har någon här börjat bygga en relation till en förälder i vuxen ålder? Jag ser faktiskt inga direkta fördelar med att "knyta ihop" familjen. Vad ska jag med en pappa till nu liksom? Och familj förresten, haha, kan det någonsin bli en sådan?

Uh. Allt är så rörigt precis som det är i mitt huvud just nu, men jag antar att jag vill ha kontakt med personer i liknande situation som jag. Och ha svar på lite frågor. Typ, kan jag förlora nåt genom att inte vilja träffa min biologiska far? Är det själviskt av mig att inte vilja? Varför bör jag?

Tickstart:
Umgicks nog med min pappa när jag va liten men ej nuförtin. Undrar om jag vart annrolunda om jag gjort det..

samma här. Är dock glad över att jag inte gjort det 

Då pappa lämnade oss när jag var ganska så gammal så vet jag hur han var och vad han gjort för att till slut sticka. Jag vill inte ha kontakt med honom. Jag vill inte se honom. Jag vill inte träffa honom.

Samtidigt finns det vissa dagar då jag saknar en fadersfigur. Dagar som jag vill släppa ut en tår eller två.

Det finns även dagar då jag känner att jag inte skulle bli en bra pojkvän/sambo/make/pappa då jag tror att jag skulle bli som han.

Maki: Det finns även dagar då jag känner att jag inte skulle bli en bra pojkvän/sambo/make/pappa då jag tror att jag skulle bli som han.

oj, fan va bull att känna så

sicce: oj, fan va bull att känna så

Vad menar du med bull?

Maki:

Vad menar du med bull?

tråkigt, inget roligt

sicce: tråkigt, inget roligt

Jo. Men så är det. Dömd att leva ensam.

Är uppväxt med två föräldrar men vet inte om det känns så. Alkoholmissbruket gjorde att jag aldrig ville hälsa på. 

Jag känner inte min pappa. Vet vem han är, vart han bor. Har inte umgåtts med han överhuvudtaget. Men nu vill han börja anstränga sig och lära känna mig. Ärligt talat så vill jag helst inte de. Har inget behov av han överhuvudtaget.