Eller jag trodde i alla fall att det var ett minne då men lär ha varit en dröm, i alla fall, jag och min mor hälsade på någon som hade en unge i min då unga ålder, han misskötte sig på något vis så hans mamma stoppade ner honom i en låda full med bin.
Det "minnet" förvirrade mig ofta då jag dels var tvärsäker på att det hänt och samtidigt medveten om att det verkar ganska efterblivet att tro på det viset.
Nu vet ni.
Fråga din mamma. Kanske var det en låda utan bin men någonting lät som bin någonstans ifrån.
isola:
Fråga din mamma. Kanske var det en låda utan bin men någonting lät som bin någonstans ifrån.
Tror jag gjorde det någon gång, svaret var nej, det hade inte hänt
Kanske har hon glömt!
isola:
Kanske har hon glömt!
Tror att hon skulle reagerat ganska kraftigt på om någon stoppade ner sin unge i en låda med eller utan bin och således komma ihåg det
Jungman Jansson:
Tror att hon skulle reagerat ganska kraftigt på om någon stoppade ner sin unge i en låda med eller utan bin och således komma ihåg det
hon var kanske ej med just då när monstermamman passade på
isola:
hon var kanske ej med just då när monstermamman passade på
vem vet
monstermamman
en kompis till mig har liknande
han är lik dig också
Jungman Jansson:
vem vet
isola:
monstermamman
hahaha
Jungman Jansson:
dels var tvärsäker på att det hänt och samtidigt medveten om att det verkar ganska efterblivet att tro på det viset.
Efterblivet är det inte, för isola har en poäng. Det kan vara ett minne från ditt förflutna som blivit kvar i ditt undermedvetna som dykt upp o blandats ihop. Kanske lekte du kurragömma med någon och antingen gömde du eller personen sig i någon låda, samtidigt som det var något surrande ljud i närheten(som kanske från ett kylskåp eller annat) som "blivit" till bin.
The human mind works in mysterious ways som ingen riktigt förstår sig på, oavsett vad experter påstår.
![[love]](/img/smilies/love.gif)
skenminnen är rätt jobbigt, ibland så har jag rätt mycket jobb med att rensa mellan verklighet och verklighet+.
Ogillar när sådant händer. Man vet liksom inte vad som är verkligt eller inte. Vad av det man "minns" och minns är riktigt respektive inte fullt verkligt?
Det lär man aldrig få veta, om man inte väljer att förlita sig på andras minne. Och varför skulle deras minne vara mer pålitligt än ens eget? Ett sätt man kan skilja på vad som är ett riktigt minne och ett minne som är modifierat, är väl om det verkar rimligt ren förnuftigt att det inträffat. Verkar det inte förnuftigt, så får man anta att det inte är riktigt.
Jag har ett minne av att jag gick på en gångväg med min pappa (vet exakt var det var) när jag blir påhoppad av en svart labrador. Den var antagligen snäll och ville hälsa, men jag var så liten och den hoppade rakt på mig.
Frågade pappa om det någon gång och han minns det inte.
Men det är iof föga förvånande då pappa inte har det bästa episodminnet.
Jag var rädd för hundar sen i flera år. Riktigt rädd.
Leijonsparf:
ibland så har jag rätt mycket jobb med att rensa mellan verklighet och verklighet+.
hurdå
jag och mamma var oense om hur det gick till när vår katt blev överkörd. jag minns att vi hade gått en promenad med hunden, och kom gående på vägen och såg bilen framför oss. jag har ett glasklart bildminne av hur bilen står i det perspektivet, hur vi kom närmare och närmare! Mamma är helt säker på att vi var på väg att gå ut på promenad, och såg bilen utanför fönstret.
Vi kommer aldrig veta vem som har rätt.
