Hej, jag har sen jag var liten alltid känt mig annorlundare än de andra tjejerna. Jag blev utstött, i låg och mellan stadiet. Jag har lite sjätte sinne men känns som jag har något extra på något sätt som egentligen inte ens existerar men det bara känns så. Jag är väldigt social, pratglad, kan verkligen vara riktigt trevlig, det är alltid som står upp och försvarar mig / mina vänner i bråk (får dock ta skit för det). Jag blir lätt arg, får ibland utbrott för små saker för det är andra små saker som varit i mina tankar och gjort mig deprimerad på något sätt. Jag vågar inte ta ut mina utbrott på mina vänner på samma sätt som mot mina föräldrar. Alltså när jag och mina föräldrar bråka kan de säga väldigt grova saker till mig som gör mig så ledsen psykiskt, och de kommer lätt att jag gall skriker på dom och kan säga grova saker själv. Jag lever i en bra familj, har dock blivit örfilad 2 gånger i mitt liv av min pappa några år tillbaka men han förstår nu att det inte är nödvändigt någonstans och att jag har för stark attityd tillbaka så att det inte fungerar.
Jag har väldigt stark vilja (kan självklart anpassa mig efter andra, är noga med att kolla hur andra vill ha det och vill alltid att det ska kännas bra för alla), jag är trevlig, det är inget fel på mitt utseende på det sättet, jag är den enda av alla som kan göra allt för att försvara en vän, jag har till och med slagits för min bästa vän när hon/vi hamnade i bråk, är lite impulsiv och så men kan vara till fördel också. Är väldigt generös, kan se rätt bra skillnad på rätt och fel och är en av de få som har lätt att förstå alla människors situationer. Men ändå är det jag som känner mig konstig och obekväm bland andra , tillexempel om jag är med ett par tjejer, är de mest de som snackar med varann, även fast det är jag som är mest lojal bland alla. Min pappa har tidigare trott att jag haft liten grad av ADHD då jag är som jag är, glömmer bort saker hela tiden, kan bli riktigt aggressiv (gick på kampsport för att få ut min energi) , har jättesvårt att förlora människor att jag nästan håller i dom för hårt om man kan säga det så.
Jag passar nästan aldrig in bland folk, när jag är med min bästa vän (hon är en av dom få som jag passar in med och inte känner mig obekväm med) och vi träffar några killar tillexempel, dras killarna mer till henne fast än vi båda ser ganska lika ut utseende-mässigt. De känns som jag beter mig konstigt utan att veta vad jag gör.
Jag hade ett förhållande med en kille jag faktiskt älskade mer än allt i 1,5 års tid. Han var min allra bästa vän, vi pratade varje dag i 1,5 år, vi berättade allt till varandra, vi hade haft sex, och vi bråkade imellan åt, men de löste sig alltid och har aldrig älskat någon så mycket. Jag tränade min kampsport som jag brann för, började även tävla i det. Men sen fuckade allt ur. Jag hade av mitt korsband så har inte tränat det på flera månader, har gått upp i vikt är lika halv mullig nu, jag har aldrig haft ett ''tjejgäng'' som hållt, den här killen och jag slutade prata med varandra efter vi gjorde slut och vi bråkade efter det mer än någonsin även fast jag försöker anstränga mig för att ta det lugnt, har bytt skola och i den känns det som jag uppfattas som lite konstig för har fortfarande inte kommit med i något tjejgäng fast jag gått i flera olika skolor. De är något som inte är rätt med mig. Jag har tagit allt så hårt, när de tog slut med killen som varit med mig så länge, insett att jag själv tycker jag uppfattas som konstig och förstod att jag aldrig kunnat vara med tjejerna för blir alltid i bråk med någon av de eller blir utstött, eller blir ljugen för osv.
Jag tror de flesta ser mig som en tjej som är jobbig och som fuckar upp allting och inte passar in bland dom. För de är en liten bit längre än mig, har naturligt snyggt utseende, bra kropp. Jag är rätt kort, lite halv mullig nu, blivit dissad av en av min kommuns snyggaste killar som jag var tillsammans med, och ja. Jag misstänker att jag har borderline / personlighetsstörning men har aldrig velat vända mig till psykolog, bup eller något. Det är något psykiskt som alltid trycker ner mig på ett eller annat sätt. Har ingen att vända mig till.
hur gammal är du?
Och jag har fått snygga killar flera gånger, tillexempel började jag träffa en riktigt snygg och gullig kille. Han visade verkligen signaler till mig så jag tog chansen, vi myste, kysstes, vi sov tillsammans (inget mer än det) och han verkligen kollade på mig på ett visst sätt. Men sen en dag efter var han inte lika intresserad längre.
En annan kille, vi träffades några gånger (efter killen innan) och så var vi på en fest och vi kysstes och festade och hade grymt kul. Han sa till mig hur starka känslor han hade för mig och jag gav bekräftelse tillbaka. Vi träffades mer och mer och han tog hem mig till och med till hans föräldrar. Några dagar efter tjafsa vi lite och sen gillade han mig inte mer och allt sket sig.
Efter började en annan riktigt snygg kille som har en fin personlighet verkligen (han spelar dock lite dryg & svårfångad imellan åt) prata med mig, vi pratade i lur varje kväll, han skrev på natten när jag sov hur mycket han saknade mig och ville att jag skulle vakna. Vi skulle träffas och han sa verkligen att han gillade mig. Att jag var jättefin, hade en social och schysst personlighet till skillnad från andra tjejer, att jag verkade speciell på något sätt men han kunde inte förklara hur.
Några dagar efter slutade han visa sig intresserad. Förstår verkligen inte vad jag gör för fel. Är inte för på och inte för svår, försöker vara på rätt sätt och får dom ju att gilla mig. Men ändå skiter sig allt
Ja hur gammal är du.... alltså åh blir typ frustrerad av din text. Låter som att du är väldigt ung, kan tänka mig typ 14års åldern???
Alltså inte frustrerad över att det du skriver inte är förståeligt osv, utan mer för att jag verkligen kan relatera till din text samt att "det blir bättre" och vad spelar det för roll med vetskapen ifall du har någon sjukdom eller ej? Lägg inte ner tid på att analysera eller tänka på det, försök komma på ett sätt att bli mindre stressad när det behövs, känna ett lugn osv, det kan en psykolog hjälpa dig med.
MEN åh mänska!!!! Ditt bekräftelsebehov tar över dig!!! Skärp dig, vart är självständigheten???? Du är din egna mänska!!! Ok?? Du behöver INGEN man i ditt liv för att du ska känna dig bättre. Förstår du det?? Snälla snälla förstå
Satrid:
Ja hur gammal är du.... alltså åh blir typ frustrerad av din text. Låter som att du är väldigt ung, kan tänka mig typ 14års åldern???
Alltså inte frustrerad över att det du skriver inte är förståeligt osv, utan mer för att jag verkligen kan relatera till din text samt att "det blir bättre" och vad spelar det för roll med vetskapen ifall du har någon sjukdom eller ej? Lägg inte ner tid på att analysera eller tänka på det, försök komma på ett sätt att bli mindre stressad när det behövs, känna ett lugn osv, det kan en psykolog hjälpa dig med.
Jag har fyllt precis fyllt 16. Har 1000 tankar, brukar skriva allting mer reflekterande och bättre men hade så mycket jag kände att jag behövde skriva så tänkte inte mycket hur jag skrev, men hoppas du och de andra som läser förstår ändå hur jag menar :/
Satrid:
MEN åh mänska!!!! Ditt bekräftelsebehov tar över dig!!! Skärp dig, vart är självständigheten???? Du är din egna mänska!!! Ok?? Du behöver INGEN man i ditt liv för att du ska känna dig bättre. Förstår du det?? Snälla snälla förstå
Jo jag vet, men mina tankar tar över för mycket ibland :/ När jag ser hur kul alla andra har och hur bra allting går för dom
Du är inte en acsessoar till en kille, det är onyttigt att söka efter någon endast för att må bättre. Och som Satrid sa, lägg ner tid på att lära känna dig själv först och jobba dig mot att bli bekväm
Ja jag är också sexton och du låter exakt som mig när jag var ca 14, jag säger detta som sextonåringar emellan, som två kvinnor och som två mänskor sinsemellan DU behöver ingen MAN!!! Okej? Din psykiska hälsa har ingenting med och göra ifall du får bekräftelse ifrån en man eller inte förstår du det?? Du bestämmer över dig själv och mår du inte bra av olika anledningar så kan du ta hjälp av psykologer osv, men sätt dig sj inte i ett fack för fort för det är jävligt svårt att ta sig ur det sen. Om du förstår vad jag säger??
Sluta jämföra dig med andra, att du är arg kan bero på allt i världen. Jag är ständigt arg!! Jag är arg hela tiden... bitter, gnällig och negativ. Vi får vara det!! Men ser vi då kanske att öhm våra nära och kära börjar påverkas negativt av detta osv, folk drar sig undan... ja då är det bra om man kan hålla det inne. Men man får vara precis som man är, gör dig bara aldrig någonsin beroende av ngn annan. Du är din egna
Satrid:
Ja jag är också sexton och du låter exakt som mig när jag var ca 14, jag säger detta som sextonåringar emellan, som två kvinnor och som två mänskor sinsemellan DU behöver ingen MAN!!! Okej? Din psykiska hälsa har ingenting med och göra ifall du får bekräftelse ifrån en man eller inte förstår du det?? Du bestämmer över dig själv och mår du inte bra av olika anledningar så kan du ta hjälp av psykologer osv, men sätt dig sj inte i ett fack för fort för det är jävligt svårt att ta sig ur det sen. Om du förstår vad jag säger??
Sluta jämföra dig med andra, att du är arg kan bero på allt i världen. Jag är ständigt arg!! Jag är arg hela tiden... bitter, gnällig och negativ. Vi får vara det!! Men ser vi då kanske att öhm våra nära och kära börjar påverkas negativt av detta osv, folk drar sig undan... ja då är det bra om man kan hålla det inne. Men man får vara precis som man är, gör dig bara aldrig någonsin beroende av ngn annan. Du är din egna
Ja precis, det har du helt rätt i nu när jag tänker på det. Men mitt största problem är att jag aldrig passar in bland tjejkompisarna. Att jag hamnar lite utanför på något sätt, att de bara är vissa jag funkar mig, osv
emelie789:
Ja precis, det har du helt rätt i nu när jag tänker på det. Men mitt största problem är att jag aldrig passar in bland tjejkompisarna. Att jag hamnar lite utanför på något sätt, att de bara är vissa jag funkar mig, osv
Killkompisar då?
Vad bra, det gör mig glad. Då kan vi prata förnuft, jag märker att du är väldigt inte mer normfixerad än andra, men att du är det. Att det inte fungerar med tjejkompisar kan ha och göra med att du inte får ut någonting av dem och dem inte någonting från dig. Det finns killar också, dem har blivit uppfostrade i dem flesta fallen annorlunda tillskillnad från kvinnor.
Du kanske ska leta efter "killkompisar" (låter så jävla dumt, mitt hjärta brister när jag skriver så. Könet skall ej egentligen säga ngt om personen) men där kanske ni får ut någonting från varandra.
Gå med i en dejtingsida och hitta vänner, ligg lite, gör vad du vill. Det finns så mycket
Satrid:
Vad bra, det gör mig glad. Då kan vi prata förnuft, jag märker att du är väldigt inte mer normfixerad än andra, men att du är det. Att det inte fungerar med tjejkompisar kan ha och göra med att du inte får ut någonting av dem och dem inte någonting från dig. Det finns killar också, dem har blivit uppfostrade i dem flesta fallen annorlunda tillskillnad från kvinnor.
Du kanske ska leta efter "killkompisar" (låter så jävla dumt, mitt hjärta brister när jag skriver så. Könet skall ej egentligen säga ngt om personen) men där kanske ni får ut någonting från varandra.
Gå med i en dejtingsida och hitta vänner, ligg lite, gör vad du vill. Det finns så mycket
Jo precis, men förstår inte hur det kan vara så att alla får ut något av varandra förutom jag :O , har alltid umgåtts mer med killkompisar. Men de flesta killkompisarna är nog riktigt bra kompis med det där tjejgänget, så nu umgås alla dom. Utom mig såklart!
