Jag vet inte var jag ska börja elle hur ja ska formulera mig. Skriver av mig och hoppas på att ni kan hjälpa mig :S
Kan börja med att jag är den där pojkfliackan som alltid sprungit omkring med alla killar hit och dit. Jag har alltid haft nära vänner och min närvaro har alltid uppskattats av dem jag haft runt mig. Är en ganska så normal söt tjej som aldrig haft problem med tjafs, bråk osv.(Har dock alltid haft stora problem att snacka och umgås med tjejer. Det är heelt sjukt och jag hatar det.)
Under de senaste åren så känns det som att jag har förändrats. Jag har inga vänner kvar typ. Visst ha jag kompisar i min klass i plugget som jag snackar med, och trivs helt ok med (är 80% killar dock :P) , vi brukar dra till tex donken och pizzahut på håltimmar och det är trevligt och funkar bra för mig. Men det är alltid dom som styr samtalen eller vad man ska säga. Jag håller med dem och säger nått kort därpå, i bästa fall. Förut var jag mkt socialare. De är dock inga personer jag skulle tänka mig att umgås utanför skolan.
Det har blivit så att jag sitter hemma varenda dag framför dator men jag VILL ut och träffa folk men jag "vågar" inte. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De blir bara så att jag står tyst och inte säger nått. Varje gång. Så jag vågar inte.
Har vid ett fåtal ggr under det senaste året varit några personer som velat träffa mig som jag aldrig träffat innan (som känner många av de personer jag känner till) men jag fegar ur och de slutar snart höra av sig. Det är ju såna tillfällen jag ska ta tag i för att träffa ännu mer nytt folk grnom dessa personer! Jag vet det! Men allt skiter sig innan jag äns försökt.
Jag vill förändra mig på så många olika punkter men jag lyckas inte med nån av dem! Det känns som att den sociala delen är dörren till allt.
Jag mår så dåligt av dehär att jag snart inte orkar mer 🙁 kanske måste jag acceptera den jag är? Men det är inte så lätt när jag inte vill vara den som jag är :'(
Jag förlorar min barndom. Tiden i livet då man blir den som man kommer vara. Tiden då allt roligt ska hända. Tiden som man kommer se tillbaka på som gammal gumma och le åt. Men jag kmr inte ha nått att le åt om detta fortsätter :'(
Ändå fast det känns meningslöst; Vad ska jag göra? Jag vet att det troligtvis, ända sättet är att utsätta mig själv för situationer där jag måste prata. Och öva på det. Träna. Men jag har försökt med det. Sagt att; du klarar det här! Osv osv . Men det har jag aldrig gjort. Står där åter tyst som en idiot och har nu gett upp. Igen. Ge mig tips elle vad som helst.
Varje dag känns ganska meningslösa nu.
Vet att detta egentligen inte ärätt ställe att ta upp detta på. Ett forum på nätet. Men jag har sätt många kloka där ute av er som gett mkt bra svar till folk som har det svårt.
-har du inget vettigt att kommentera, Snälla avstå då.
Jag vill inte kontakta terapeuter osv. Det får vänta och tas den dagen jag blir tvungen.
Oooooj va långt det blev
ja du har rätt i att du måste utsätta dig för situationer för att klara av dom. försök att inte tänka så mycket utan bara gör saker. det känns alltid värre än vad det är, men när du väl har vågat göra något kommer det kännas bättre.
börja lite smått. försök starta ett samtal med dom du umgås med och ta initiativ till att umgås. svårare än så behöver det inte vara. dom vill vara med dig, du behöver bara visa att du vill vara med dom också!
tycker du det känns som ett för stort steg att ta så kan du väl börja med att skriva meddelanden till folk på communityn, som här t.ex. våga ta kontakt med människor och oroa dig inte för att göra bort dig eller liknande. det känns kanske inte lika jobbigt ifall någon du aldrig kommer träffa skulle neka. så kör på!
om du slutar bry dig så kommer saker automatiskt efter ett tag
tack för svaren! 😛
Hänskapt:
om du slutar bry dig så kommer saker automatiskt efter ett tag
Har ju varit såhär jättelänge även under stunder jag inte brytt mig men ingen förbättring har skett 🙁
jag förstår inte du menar att du HAR vänner men du pratar inte med dom?
du letar efter vän eller kärlek?
Rosa:
Har ju varit såhär jättelänge även under stunder jag inte brytt mig men ingen förbättring har skett 🙁
jättelänge? du är 16 år... ingenting har varat jättelänge då
men visst... det finns mediciner som kan hjälpa annars, typ antidepressiva mediciner... finns många olika... jag äter en som är väldigt bra: fluoxetin
Oj oj oj, 16 år....det kommer att komma såna här perioder i livet, mellanperioder då man kanske inte är så himla social, man tappar kontakten med en massa folk. Barndomen eller tonåren är faktiskt inte generellt en tid som folk saknar när den är över. Livet blir bara bättre och bättre. Du står i starten nu, på botten liksom, du har minst 16 år till på dig innan du blir den du kommer att vara....herregud, i din ålder vågade jag inte ens tala inför klassen eller svara i telefon, nu håller jag föredrag för 300 pers eller leder möten för VD:ar och ledningsgrupper....
Hursomhelst inget du behöver må dåligt av, bara för att du inte är precis den du vill vara NU betyder inte att du inte kommer att komma dit så småningom. Och bara för att du ger upp att försöka bli den personen just nu betyder inte det att du inte kan försöka igen senare. Varje dag är en ny dag.
Ett tips. Läs inte om massa psykiska sjukdomar på nätet, helt plötsligt tycker man att man "passar in" lite här och där och undermedvetet börjar man "leva efter" vad man läst. Vet inte om du läst på internet om det men jag tror du är lite blyg och osäker kanske. Men det är du som känner efter, jag har själv social fobi så om du vill prata finns jag.
men social fobi handlar ju inte bara om att man inte vågar prata med folk eller att man inte vet vad man ska säga, jag har det och för mig är det där bara en del av det hela. fast det kan ju iofs vara en början till att utveckla social fobi. men iaf, det bästa är nog att göra sånt som du egentligen inte vågar, att övervinna rädslan liksom.
Hej cheyen ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
. Jag känner igen mig sjukt i det du säger och jag tror att du vet svaret själv också. Det är att börja. Börja smått och nästa steg blir enklare. Du behöver inte vara med tjejer om du inte känner för det, men du har nog helt enkelt inte träffat rätt tjejer än bara, det finns fler pojkflickor, men inget säger att den behöver vara en pojkflicka. Det är inte svårt, bara i ditt huvud. Förstår detdär med att du känner att du förlorar din ungdom, jag har själv stängt in mig lite. Du kan ju alltid snacka med mig ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
, har väl ungefär 80 % killkompisar jag med. Kanske börjar ni glida ifråpn varann om du inte känner dig intresserad av det dem säger, men testa att ta upp något samtalsämne du bryr dig om. Och var dig själv
whiteroses:
Läs inte om massa psykiska sjukdomar på nätet, helt plötsligt tycker man att man "passar in" lite här och där och undermedvetet börjar man "leva efter" vad man läst.
Upsss...
Chilla tjejen. Social fobi innebär inte bara att man inte vågar ta kontakt med människor.
Rosa:
Jag vill inte kontakta terapeuter osv. Det får vänta och tas den dagen jag blir tvungen.
Hm, jag läste igenom allt du skrivit och känner igen mig väldigt mycket, men jag tror inte det är social fobi. Eller ja, jag är ingen expert, men det enda bra tipset jag kan ge dig är att SÖKA HJÄLP!
Vill du ändra ditt liv MÅSTE du ha hjälp utav någon. Helst någon som är specialliserad. Du väljer själv, men du är värd att må bra! Så ta åt dig av det jag skriver nu. Detta kan bli värre så ju snabbare du söker hjälp desto bättre.
Sköt om dig! Kram!
