det beror lite på vad hennes egen självupplevda motivation till att hon äter så lite är, men jag tycker inte det spontant låter som hon har en ätstörning som anorexi, bulimi eller en annan hetsätningsstörning. det behöver dock inte betyda att hennes ätmönster inte är skadligt för hennes hälsa, men det låter inte som att problemet är primärt psykologiskt. faktumet att hon äter skräpmat utan klagomål (antar jag) tyder på att hon inte har en ätstörning som är motiverad av en psykologisk impuls att gå ned i vikt och äta "nyttigt", utan hennes låga aptit och oregelbundna matvanor skulle snarare kunna handla om ett vanemässigt beteende som upprätthåller sig självt, eftersom ens fysiska hungerskänslor blir svagare ifall man redan har för vana att äta väldigt lite. vad detta kan vara för något, om det är en ätstörning eller något annat, beror helt och hållet på hur hon själv upplever skälen till att hon inte äter. det finns många människor som är underviktiga och vana vid att äta väldigt lite mat, utan att det beror på en psykisk störning. kroppar fungerar lite olika och anpassar sina behov och signaler efter det sätt man är van vid att leva på. om du och din familj inkl. denna jobbiga skrikiga pappan är oroliga för hennes hälsa, så är det väl bättre att skicka tösen till vårdcentralen så att hon kan få träffa en läkare och eventuellt bli remitterad till en dietist, snarare än att spontant anta att hon lider av en ätstörning, vilket jag tycker låter mer som ett sätt att leta efter "fel" på din syster än ett försök att hjälpa henne.

Jag hade en period när jag var i 12års åldern. Jag kunde äta en massa och jag blev inte tjock, det hände ingenting. Nu däremot måste jag tänka på hur mycket jag äter för annars lägger jag på mig vikt vilket inte är bra om jag gör.
Vissa har det så att dem kan äta kopiösa mängder mat utan att dem lägger på sig vikt medans vissa väldigt enkelt lägger på sig vikt.