Så Zara Larsson klagade på att hon inte fick tillräckligt stor plats (eller någon alls) i festivalen Bråvallas marknadsföring och en absurd debatt följde.

Den grundläggande idén bakom allt är "jag är kvinna och blir därför särbehandlad/diskriminerad", vilket givetvis kan vara en grej, men att direkt hoppa till den slutsatsen är aningen konspiratoriskt, särskilt när arrangören gett en fullt rimlig förklaring (om än med lite "hej vi är snälla och bra, vi arbetar inom ramarna för vad ni tycker"-tjafs)

– Det är fullt förståelig kritik. Det ser inte alls bra ut, vi har bara män längst upp på affischen. Vi har väldigt stora kvinnliga artister som spelar på festivalen, men på Bråvalla är de inte headline, säger han och påstår att det främst är slumpen som ligger bakom situationen och att flera av de kvinnliga artister som efterfrågats inte kunnat ställa upp.

Givetvis kan man man undra om hon är en tillräckligt intressant eller populär musiker för att nämnas som headline bland stora världsartister. Om det vet jag ingenting, jag hade givetvis aldrig tidigare hört hennes namn, då jag undviker den moderna populärmusikens dagsländor och väntar tills musiken är gammal nog för att se om den klarar av tidens test, men det vore en förklaring som är närmare simplaste möjliga än "strukturellt förtryck pga kön". Personligen tycker jag att det mest framstår som egocentrerat att klaga på att ens namn inte står i större bokstäver, men det är lätt att ha överseende med eftersom:

Hon är 17 år, själva poängen med att vara i den åldern är att hålla sina ideal högt och överreagera på allting, det är vad som förväntas, oberoende av kön form eller färg. Jag skulle absolut inte rekommendera att lyssna på eller följa några åsikter jag gav uttryck för som 17åring, och du tycker förmodligen samma sak, om du tonåren har passerat.
Just nu är den populärare aktivismen slentrianmässig pop-feminism och "allas lika värde förutom dem som förtrycker oss, givetvis" och det är helt väntat vad en tidsenlig sjuttonåring dras med och i regel inte någonting att lyssna alltför noga på, fokusera på de grundläggande värdena och ta allt som dras iväg alltför långt från vad som faktiskt är relevant med en nypa salt eller tre.

Det gjorde folk givetvis inte, Günther, som jag är förvånad över att han fortfarande har en karriär, eller någonsin haft en för den delen, sade ungefär samma sak som jag skrev ovan i inte riktigt lika diplomatiska ordalag och logiken skenade iväg från stallet med "Männen försöker tysta mig, därför är alla farhågor om att mitt kön är något som bekämpas i alla sammanhang helt korrekta". Återigen, inget oväntat från vare sig personen i fråga eller sensationalistmedian som gödde diskussionen, men av någon anledning så fann internet (och massvis med folk i mitt facebookflöde, vilket är varför jag bryr mig om att skriva det här) det högst värt att diskutera vidare och punktmarkera precis hur kränkt var människa av det anstötliga könet skall känna sig av det här uppenbara förtrycket.

Givetvis börjar folk debattera emot det och visa upp en annan sida av politisk extremism med direkt misogyni, personangrepp, påpeka att det var trams, och lite marknadstestat "näthat", vilket är nästa sak att ta upp. Ni vet när ni gick i typ mellan/hög-stadiet och du eller någon annan hade något ni var känsliga kring som mindre sympatiska klasskamrater exploaterade för att reta er/andra? Jag menar inte direkt mobbning eller våld utan bara provokationer.
 Precis samma fenomen existerar på internet och går fortfarande ut på att när någon är väldigt exalterad över något så är det väldigt kul att driva det vidare och spä på reaktionerna. Det behöver inte (och är nog i regel inte) vidare taktfullt eller med någon form av finess. Det är burdust och extremt för den extrema sakens skull och ingenting att någonsin ta det minsta på allvar, även om det är direkta hot om diverse plågor, eftersom det är någonting en antingen sub-mediokert provocerande eller stött överreaktionär person skriver på internet.
Det är, för att ta mitt vanliga exempel, att jämföra med att hitta en lapp med hotfulla ord på gatan, och inte sällan är de skrivna av någon 15åring med problem att hantera sina hormoner, det är inget nytt, inget farligt och ingenting att skapa ett helt begrepp för att använda som murbräcka i samtliga argument för att motarbeta rätten till personlig integritet, vilket det ofta används till. Så skärp er och lägg genast av med det, ni gör mycket mer skada än nytta.

Så nu när vi har konstaterat att du antagligen är kvinna som blir förtryckt av en finnig femtonåring bakom en datorskärm och låter de minst lämpade av personer diktera dina åsikter för dig eller att du är den hormonstinne unge mannen som vill skapa kaos och låter sig bli provocerad av en karaktärsmässig 17åring som precis lärt sig att ifrågasätta sin omvärld så undrar jag om ni verkligen tycker att det är värt det?
Jag har sett alltför många vuxna människor vid sunda vätskor som helhjärtat kastar sig in i debatten och säger att det är någon mycket viktig och allrådande struktur som påpekas och drar tankarna vidare in absurdum eller säger emot på samma bristande bana för att det skall vara vettigt.
Det är som om ni, oavsett vad ni tycker och tänker inte vill något annat än att hitta och skapa konflikter, tända eldar och bara få skrika på någon om något ni inte tycker om. Är det verkligen vad ni vill skall vara den förenande länken mellan er, vad ni har gemensamt?

Skärp er och föregå med gott exempel.