Jag har i hela mitt liv varit ensam, och även när jag umgås (vilket inte sker speciellt ofta) så KÄNNER jag mig ensam. Jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Jag är sjukt rädd för att fastna med människor. alltså när jag börjar umgås med nån och jag kanske inte gillar den, då kan jag inte avsluta. har hänt förut.
när jag är med andra blir jag någon som jag inte vill vara. när jag är ensam känner jag mig mer som mig själv, men i själva verket vet jag inte vem jag är eller vill vara ..
jag har skuldkänslor för att jag har människor omkring mig (familj) men när jag är med dem känns det omöjligt att vara på något annat sätt än det jag alltid har varit. då kan jag ALDRIG börja om
har ni nåt tips på vart jag kan vända mig? kurator på VC?
er tur =)
jag kan inte prata om känslor heller. än mindre visa. känner mig sjukt ensam i allt
krossad:
har ni nåt tips på vart jag kan vända mig? kurator på VC?
Ja, kurator på vårdcentralen eller i skolan är bra förslag. Kanske en diakon eller präst/pastor (man måste inte vara kristen för att prata med dem). Mår man riktigt dåligt med mycket ångest, kanske svårt att sova eller äta, tankar om att inte vilja leva, eller så, är det psykiatrin du skall vända dig till. BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) om du är under 18,vuxenpsykiatrin om du är över 18. Lycka till!
