När jag var 13 år fick jag skolios. Det betyder att ens ryggrad är krökad. Som behandling kan man antingen ha på sig en hård plastkorsett tills man växt klart eller opereras. Jag vägrade korsetten och ett år senare hade det förvärrats till punkten att jag behövde opereras. Ryggen blir aldrig helt symetrisk igen om man har skolios. Antingen detsamma eller värre. Man kan fortfarande se att min rygg är osymetrisk. Det var nu nästan 10 år sen jag opererades (för gammal för detta forum, men in igen bara för att skriva denna tråd).
Jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon annan enstaka orsak som påverkat mig och min personlighet lika mycket som det faktum att jag ser ut som jag gör. Att som 14-åring få växa upp och veta att man, oavsett vad man gör, aldrig kommer att se normal ut. Man kan lära sig leva med vad som helst. Oftast för att man aldrig hade något annat val.
Jag skriver detta för att skapa en dialog. För att få folk, som känt sig så ensamma som jag en gång gjort, att känna att det finns fler som dem. Att förmodligen alla bär runt på någonting. Saker som ingen vill prata om och därför får oss att känna oss ensamma.
Jag tänker inte låtsas som att jag mår bra nu trots mitt tillstånd. Jag tänker däremot med säkerhet säga att det hjälper att lätta på trycket ibland. Att få vädra ut alla de tankar som tyngt ner en så länge.
Jag uppmanar nu er att göra detsamma. Berätta vad ni har fått bära runt på.
Ursäkta om du tar detta på fel sett men varför använde du inte korsett? :S
SvenskWithAttitude:
Ursäkta om du tar detta på fel sett men varför använde du inte korsett? :S
Tror inte att du heller hade varit ett stort fan av att alltid springa runt med ett plaststycke hårt snörjt (är det inget ord? Vad fan heter det? ?) runt kroppen.
Jag var livrädd för att sticka ut som 13åring. Jag tänkte att ingen tjej skulle bli intresserad av mig. Jag ville heller inte bli sedd som annorlunda av mina skolkamrater. Jag accepterade aldrig riktigt mitt tillstånd (än idag), så jag blundade för det tills att det inte gick mer och jag behövde opereras.
SebastianArdavan: för gammal för detta forum
För gammal för detta forum eller på något annat sätt opassande för något annat forum är man bara om man själv tycker det
Ville bara påpeka det, har liksom inget att berätta som är jämförbart med det du skrivit. Plus att jag har andra anledningar till att inte bli "för personlig" (i alla fall såhär öppet) på ett internetforum.
SebastianArdavan: Jag tänker däremot med säkerhet säga att det hjälper att lätta på trycket ibland. Att få vädra ut alla de tankar som tyngt ner en så länge.
Du tänker rätt här. För dom flesta eller kanske rent av alla så hjälper det att prata av sig eller i det här fallet skriva av sig.
Storchen84:
Ville bara påpeka det, har liksom inget att berätta som är jämförbart med det du skrivit. Plus att jag har andra anledningar till att inte bli "för personlig" (i alla fall såhär öppet) på ett internetforum.
Man gör själv saker personliga genom att hålla dem för sig själv. Jag delar med mig av det mesta numera om jag känner att personen jag berättar det för är mottaglig för det jag har att säga. Känner att det hjälper.
Men jag förstår vad du menar. På ett internetforum är det mer som att skjuta ut i tomma luften och hoppas att man träffar något.
Gör det ont?
