struktur:

vad modig du är.

insåg hur dåligt alla runt omkring mig mådde när jag höll på, så jag sade åt dem att ta hand om mig. typ. inte så modigt.

Birgrrr:

inte så modigt.

var det visst. och insiktsfullt.

AA käkar tons of antidepp nu funkar asbra. Stillar sex behovet med så är asgött.

Ja, har varit på BUP sedan jag var jätteliten, typ 10-11. Har fått massor med piller och behandlingar hit och dit under hela mitt liv i princip. Inget har fungerat speciellt bra. Har nyligen sökt hjälp igen efter något års uppbehåll, så går KBT för hundrade gången och hoppas på att det fungerar mot mina diagnoser, jag är dock inte så bra på ett genomföra KBT på grund av mina fobier/tvång.

ice_:

praktiskt heheJag är inte dum. VART ringde du? Okej. Men varför hände det då? Och har du sökt hjälp efter det?

Mådde dåligt pga en sak som hade hade hänt, blev dunderförkylning som aldrig gick över, blev skickad mellan läkare hit och dit. Så var utsliten både fysiskt och psykiskt och tillslut bröt jag ihop, tyvärr hos läkaren.
Nä jag sökte inte hjälp efter det. Fick penicillin och åkte hem

ice_:

Varför gjorde ni det? Hur gjorde ni det? Vad för slags hjälp? Hur var det?

Jag bröt ofta ihop i skolan pga att jag var/är känslig och lätt tog/tar åt mig samt att jag åt dåligt. Efter en tid bestämde jag mig för att försöka få hjälp för det var fruktansvärt jobbigt att ständigt gråta. Det stjäl energi. Började prata med skolkuratorn men det kändes inte bra, det gav mig ingenting så jag bad henne om hjälp att boka till på ABE där jag fick träffa en äs-kurator istället. Fick bättre hjälp där, tanten jag fick prata med förstod mig mycket bättre. Nu mår jag bättre, gråter sällan och hanterar maten bättre.

Ja.
Men de hjälpte mig inte.
Jag hjälpte mig själv.

Fast att man ens söker hjälp är nog en bra start då man har accepterat att någonting måste förändras. Och sen är det upp till en själv om man har gett sig fan på det eller inte.

Fast får man prathjälp sen eller kbt osv, är det ju sjukt bra.

oj, menade söka hjälp för att man mår PSYKISKT dåligt xD

Monty Cantsin:

närpsyk

okej

struktur:

inte alltid så lätt

Nej, det är inte lätt. Men jag tror att man kommer till en punkt då man inte orkar mer. Synd att det ska behöva gå så långt dock.

DavidKron:

AA käkar tons of antidepp nu funkar asbra. Stillar sex behovet med så är asgött

Geigerzähler:

Har nyligen sökt hjälp igen efter något års uppbehåll, så går KBT för hundrade gången och hoppas på att det fungerar mot mina diagnoser, jag är dock inte så bra på ett genomföra KBT på grund av mina fobier/tvång.

Vad jobbigt 🙁 men bra iaf att du har sökt hjälp igen!

lisamiranda:

Började prata med skolkuratorn men det kändes inte bra, det gav mig ingenting

känner igen mig

lisamiranda:

Fick bättre hjälp där, tanten jag fick prata med förstod mig mycket bättre. Nu mår jag bättre, gråter sällan och hanterar maten bättre.

Skönt!

ajyprah:

Ja.Men de hjälpte mig inte.Jag hjälpte mig själv.

Jag förstår att man måste hjälpa sig själv, men hur menar du med att de inte hjälpte dig? Var det nån slags terapi?

ice_:

känner igen mig

Har du provat att prata med någon på BUP eller Unga Vuxna (om du är mellan 15-25 år gammal)? Jag kände att det blev konstigt att prata med någon man träffar varje dag, därför bad jag skolkuratorn om hjälp att få prata med någon annan.

nej
eller har försökt nån gång men börja hitta på något annat när jag snackade med dom o nu orkar jag inte de längre
borde nog

lisamiranda:

Har du provat att prata med någon på BUP eller Unga Vuxna (om du är mellan 15-25 år gammal)?

ja, det är jag. grejen är att jag inte vet vart jag ska bo i höst. Så jag vet inte vad det finns där.. men vårdcentraler finns det ju överallt 🙂

sil3m:

borde nog

gör det! när man känner att man borde ska man göra det. du har väl inget att förlora? 🙂

Aa många ggr. Vet att jag behöver ångestmedicin och pratkontakt för att reda ut mitt förflutna (så fult det låter) men de är så jävla sega med sådant. Utom att skriva ut piller ofc. Fast sökte väl inte hjälp själv i början då jag "bara" var ca 16-17 år då. Kräktes och hade panikångest i princip dygnet runt då och fick åka till någon mottagning någonstans för en akuttid med pappa och fostermamma. Kräktes lite på någon läkares kontor för första gången då. I rummet bredvid fanns en psykologgubbe på 50+ dit jag fick gå efteråt. Eller mer stöttas dit pga var så utmattad. Han var jättedålig på sitt jobb och berättade av någon anledning att han fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Är osäker på om jag orkade ha taggarna utåt då och vara spydig ang det eller inte. Gissar på inte. Minns att jag sa att jag bokstavligen inte kunde göra någonting pga ångest. Och han svarade att men jag hade ju målade naglar så jag hade ju orkat måla dem iaf. Ja. Alltid något!!11111111
Verkade så fysiskt dålig att de ville lägga in mig, men efter en kroppskontroll så kom de fram till att jag var helt fysiskt frisk och alla mina problem berodde på kraftig ångest. Det var tider det.