Ledsen för mkt onödig text 🙁 Hej
det är så att jag har väldigt svårt att bara prata spontant med någon, jag måste alltid tänka ut någonting som har hänt eller sånt så att det inte blir helt tyst. (för jag hatar när det blir en tystnad^^) detta gäller främst dock när jag är själv med en kompis. En vanlig situation är tex att jag har tänkt ut några saker under tiden som jag ska snacka om (allstå under tiden där vi inte säger något till varandra) sedan säger jag dem sakerna. Men varje gång (spelar knappt någon roll vilken kompis det är) så känns det alltid att det är jag som måste tänka ut saker som vi kan prata lite grann om. Det spelar ingen roll hur länge jag har känt kompisen, även fast jag känt kompisen i ungefär 10-12 år så känns det bara som att det är jag som försöker att inte hålla det tyst. Och det är inte egentligen något fel på kompisen att han inte pratar så mycket, eftersom dem kan hålla på prata med andra.
Fast med mig så är det någonting, att jag är typ astråkig eller något :/
Ett exempel från skolan. Jag sitter och käkar lunch med en snubbe som har jätteenkelt att skaffa nya kompisar, och han verkar inte ha något problem att prata med andra själva sådär. Men vid lunchen var det BARA jag som satt och försökte få liv i något som vi kunde prata om.
Och så är det ofta bland mina kompisar/klasskompisar, jag kommer nästan aldrig på något som jag kan snacka bara rent spontant 🙁 Och mina kompisar verkar ju inte vara så jättetaggade på att försöka komma på någonting. Fast när vi är fler så blir det ju dock enklare.
Jag vill verkligen bort från det här, att jag nästan hela tiden försöker komma på någonting som vi kan prata om, eftersom att annars blir det en sådan pinsam tystnad 🙁
ninjek:
Jag vill verkligen bort från det här, att jag nästan hela tiden försöker komma på någonting som vi kan prata om, eftersom att annars blir det en sådan pinsam tystnad
Låt bli att prata då. Tystnad behöver inte vara pinsamt, testa och se vart det tar dig. Det är inte BARA ditt ansvar att hålla igång ett samtal om det är flera närvarande. Låt folk komma på själva vad de vill prata om, om de nu vill prata. Gillar de inte tystnad får de ju i så fall skylla sig själva.
Om det nu är så att du är tråkig och bara pratar om tråkiga grejer (behöver inte vara det som är problemet) så blir det väl bara värre om du håller på att prata helatiden. Försök läsa av situationen istället för att bara vara rädd för tystnaden. Kan hända att folk känner av din nervositet och hör att du pressar fram saker att säga, kanske tycker de själva att det är svårt att prata med dig just därför? För att det alltid blir spänd och tryckt stämning?
ninjek:
Jag vill verkligen bort från det här, att jag nästan hela tiden försöker komma på någonting som vi kan prata om, eftersom att annars blir det en sådan pinsam tystnad 🙁
Alla är inte högljudda, supersociala skitsnackare.
- Vissa har bara sina perioder där de inte vill/kan/orkar prata. Andra snackar så mycket skit att munnen får aids (alla vet vi ju att tjejer är de bästa skitsnackarna).
Eller så är du bara socialt ovan.
- Umgås du inte så mycket kan det vara svårt att slappna av - vilket är precis det tillfället som du bäst kan samtala på. Om du konstant spänner dig och känner att du måste komma på något att snacka om blir det mycket mycket svårare.
Eller så har du bara inte tillräckligt att prata om.
- Det är förmodligen inte detta, men det kan ju såklart hända om du lever ett enkelt liv utan hemskt många inslag vilket kan kännas tråkigt. Oftast är det dock bara en vanföreställning att man inte har något att prata om, visst, det kanske inte är ett gemensamt samtalsämne, men om man är duktig på att engagera andra/få andra intresserade kan du ta upp helt nya saker.
Juppjupp
