Förlåt att jag använder fula ord och så men jag är så arg och mår psykiskt dåligt. Min elaka mamma har nervärderat mig behandlat mig illa, sagt saker bakom min rygg jag inte vill att hon ska göra. Hon berättar för alla att jag har aspergers vilket jag skäms över att ha och det vet hon.
Jag har bett henne snällt att inte berätta det vidare men det gör hon ändå. Hon vet att jag inte vill prata om min diagnos för det är ett känsligt ämne. HON VET att det är det för mig. Jag hörde att hon pratade med en kompis till henne i telefon och jag hörde att hon sa "Jag har en autistisk dotter" Jag blev arg på henne och då skrek hon på mig.
våra konflikter slutar med att hon skriker och spottar på mig (ok det kommer spot ur hennes mun när hon skriker) och jag brister i storgråt. Att den ena skriker och den andra gråter är inte att lösa en konflikt. Helt ärligt jag är livrädd för henne. Hon tål inte kritik
Och när jag säger till henne att jag hatar min diagnos får hon ett utbrott och skiker "MEN DET ÄR INTE MITT FEL!!!! AAAHH D:<".
Hon har supit mycket i alla år och blir mer och mer elak mot mig. Hon har pratat med mig om att hon knarkat och berättat för mig om sitt sexliv. Hon behandlar mig som en samtalskontakt och som att jag ska vara ett moraliskt stöd för henne.
När jag vill prata om känsliga saker stöttar hon mig inte hon har aldrig stöttat mig. För 6 år sedan var jag ihop med en kille men jag vågade inte bjuda hem honom. Vilket inte var populärt i den familjens ögon eftersom jag alltid var hos dem när vi sågs. Men jag kunde inte berätta för dem om hennes utbrott och alkoholproblem. Men han fick komma hem till mig och min jävla mamma ändå. Jag såg att hon drack starköl fast han var där.........
Hon har kallat mig "ungjävel" i flera års tid.
Ger man henne kritik vilket hon inte kan ta håller hon på och ställer sig i offerrollen. Skällde jag på henne när hon var full började hon gråta.....
Hon var ihop med en psykopat för några år sedan som bjöd henne på knark. när han bodde hos oss kände jag mig inte trygg någonstans. Psykopaten var snarstucken och riktigt elak mot mig. Nu är hon kompis med psykopaten fast han har varit elak mot mig.
Nu bor jag hos min partner i en trånglägenhet men jag kunde inte bo hemma en dag till. Innan jag flyttade ifrån henne var jag mycket hos kompisar för att slippa henne. Hon sa till sina vänner att jag var mycket hos mina kompisar och då sa hennes kompis "hon gör det för hon inte trivs hos dig" men det vägrade hon tro på för hon är "little miss perfect" tycker hon.
Hon har under alla år snackat skit om min Farmor..... Jag kan tycka min farmor är jobbig men hatar henne gör jag väl inte. Hon har iallafall aldrig kallat mig elaka saker och berättar inte för hela världen vad jag har. Jag hade en bra relation med henne förut men min mamma snackade så mycket skit om henne så hon förstörde relationen jag hade med henne. Hon gör det än idag och får mig att skämmas över att jag och min farmor är släkt. Jag säger till henne "du behöver inte prata med mig om detta, jag och hon är faktiskt släkt så jag vill inte höra det". Men hon fortsätter göra det iallafall......
Hon pratar mycket illa om min pappa också eftersom jag inte kan bo hos honom. Hans nya tjej vill inte ha mig och mina halvsyskon där... Min pappa har barn med en annan tjej förhållande innan de han har nu.
Jag älskar min pappa han gör mig inte ledsen på samma sätt som min jävla mamma gör. Är ledsen att jag inte kan bo hos han och hans sambo. Men jag tar inte det så personligt att hans tjej inte vill ha oss där.
Men en sak jag inte kan förlåta.... Hon förstörde min relation med min bästa vän. Jag hade en bästis för några år sedan. Hon skrev till min ex-bästis mamma att hon hade svikigt mig och att jag aldrig skulle svika min ex-bästis på det sättet. Jag sa till min mamma att inte skriva det jag bönade och bad om att inte skriva det men hon skrev det ändå och skickade det. Sen dess har jag inte fått tag på min ex-bästis och hon ignorerade alla mina samtal och SMS... visst jag var besviken på min ex-bästis den dagen men sånt händer ju....
Jag sa till min mamma "Det kan ju bero på att det SMSet du skrev gjorde så hon dumpade mig" då satte min mamma sig i offerrollen och sa "VADÅ! VAR DET MITT FEL ELLER?... >:(" Och då blev jag rädd och sa "nej det är inte ditt fel" bara för det inte skulle bli bråk och utbrott
Förlåt att detta blev långt :(. Min mamma har förstört mitt självförtroende, är orsaken att jag hatar mig själv och jag kommer aldrig förlåta henne :/ Jag måste tyvärr säga att jag hatar henne. Tyvärr
Känner igen mig en del. Viktigt att komma ihåg att det inte är du som är problemet. Det är hon som har problem och det är bara hon som är skyldig att hantera dessa. Det bästa du kan göra är att hitta en stabil boendesituation där du slipper förlita dig på henne. Min egen situation förbättrades mångfalt när jag flyttade ut. Saker kommer lösa sig, hoppas bara de går fort snarare än långsamt!
Plejadisk Panda:
Känner igen mig en del. Viktigt att komma ihåg att det inte är du som är problemet. Det är hon som har problem och det är bara hon som är skyldig att hantera dessa. Det bästa du kan göra är att hitta en stabil boendesituation där du slipper förlita dig på henne. Min egen situation förbättrades mångfalt när jag flyttade ut. Saker kommer lösa sig, hoppas bara de går fort snarare än långsamt!
Jag har flyttat men ändå hör hon av sig. En gång när jag kom förbi det var i slutet på maj eller början på juni. Då skrek hon på mig om hur respektlös jag är och hon skällde på mig för att hennes chef inte kunde ge henne någon semester plus att hon skällde ut mig för jag hade glömt morsdag och hennes namnsdag..... Jag har ingen koll på namnsdagar men hon förtjänade inget "grattis" tycker jag. Jag tycker dels det att den dagen inte är viktig den är uppdiktad som alla hjärtans dag.
Hon skällde ut mig att jag och min partner aldrig bjuder hem henne till oss och håller på och sätter på sig offerkoftan... Då sa jag till henne varför och sa att jag var arg för att hon supit i hela min uppväxt och hon var liksom bara "ja, och?" Som att hon inte gjort något fel. Hennes drickande gav mig en otrygg uppväxt
Din före detta bästa vän borde ha givit dig en andra chans efter som det inte ens var du som skrev, det tycker jag personligen.
Din mamma har seriösa problem och jag känner igen mig med vissa saker då jag har en sjuk pappa.
Det viktigaste är att du har någon att prata med och förstår att det är din mamma som har problem. Vet hur svårt det är men du måste fortsätta kämpa <3
Hur mår du hos din partner?
Sylveon:
Jag har flyttat men ändå hör hon av sig. En gång när jag kom förbi det var i slutet på maj eller början på juni. Då skrek hon på mig om hur respektlös jag är och hon skällde på mig för att hennes chef inte kunde ge henne någon semester plus att hon skällde ut mig för jag hade glömt morsdag och hennes namnsdag..... Jag har ingen koll på namnsdagar men hon förtjänade inget "grattis" tycker jag. Jag tycker dels det att den dagen inte är viktig den är uppdiktad som alla hjärtans dag.Hon skällde ut mig att jag och min partner aldrig bjuder hem henne till oss och håller på och sätter på sig offerkoftan... Då sa jag till henne varför och sa att jag var arg för att hon supit i hela min uppväxt och hon var liksom bara "ja, och?" Som att hon inte gjort något fel. Hennes drickande gav mig en otrygg uppväxt
Du ska inte känna någon skuld alls över sådant. Du behöver inte tycka om någon bara för att ni är familj.
Ta mer avstånd. Du behöver inte vara involverad alls i hennes liv om det inte är något du själv önskar. All kontakt bör ske på dina villkor. Om du själv känner att du vill ses, så gör det över en fika eller lunch på nåt café eller så, där oddsen är större att hon klarar av att bete sig. Det kommer vara svårt för henne att greppa i början. Men efter en tid kommer hon med all sannolikhet acceptera nivån er nya relation ligger på.
Var tydlig, men inte onödigt hårt, hennes problem är inte dina. Att få umgås med dig är bara en bonus. Se till att hon förstår.
HashtagLame:
Din före detta bästa vän borde ha givit dig en andra chans efter som det inte ens var du som skrev, det tycker jag personligen.Din mamma har seriösa problem och jag känner igen mig med vissa saker då jag har en sjuk pappa.
Det viktigaste är att du har någon att prata med och förstår att det är din mamma som har problem. Vet hur svårt det är men du måste fortsätta kämpa <3
Hur mår du hos din partner?
Det tycker jag också. Dels det är det bara en teori till att hon bara bröt kontakten. För hon hörde helt plötsligt bara inte av sig längre. Jag önskar jag fick veta varför hon bara bröt kontakten.
Skönt att man inte är ensam. En person jag känner försvarade henne en gång och sa "alkoholism är en sjukdom. Du kanske råkade vara där när hon drack. Du måste försöka förlåta henne du kan inte gå runt och va arg de tar energi". Okej i framtiden kanske jag inte kommer gå runt och vara arg på henne 24/7 men jag kommer inte 100% förlåta henne och framför allt inte lita på henne. med Sjuka föräldrar får man ju ändå ett ärr resten av livet
Jag ska söka hjälp en kurator eller något. jag har ringt stödlinjen några gånger <3
Jo men det är toppen h*n stöttar mig och är också arg på henne för hur hon psykiskt har skadat mig
Plejadisk Panda:
Du ska inte känna någon skuld alls över sådant. Du behöver inte tycka om någon bara för att ni är familj.
Ta mer avstånd. Du behöver inte vara involverad alls i hennes liv om det inte är något du själv önskar. All kontakt bör ske på dina villkor. Om du själv känner att du vill ses, så gör det över en fika eller lunch på nåt café eller så, där oddsen är större att hon klarar av att bete sig. Det kommer vara svårt för henne att greppa i början. Men efter en tid kommer hon med all sannolikhet acceptera nivån er nya relation ligger på.
Var tydlig, men inte onödigt hårt, hennes problem är inte dina. Att få umgås med dig är bara en bonus. Se till att hon förstår.
Jag försöker strunta i att hon har offerkoftan på sig. Hon säger till mig "Jag kan skaffa fler barn men DU kan inte skaffa en annan mamma!", "SÅ DU ÄLSKAR INTE DIN ÄNDA MAMMA?!?!" , "Håll inte på och kritisera mig" och "Jag är värdelös jag vet". det svåra är att mina gamla saker är kvar hos henne och jag måste försöka få med mig lite hem till mig och kasta lite saker. Hon kommer inte hjälpa mig. Jag önskar hon kunde ta till sig kritik. En gång sa jag att jag ville bryta kontakten då fick hon ett utbrott och håll på och säga "NÄR JAG VAR I DIN ÅLDER UMGICKS JAG MED MIN MAMMA GICK PÅ CAFÉ, SHOPPADE ETC TROTS ATT JAG FLYTTAT HEMIFRÅN" Det var så hon gjorde inte mitt problem.
Tack för att du tagit din tid och läst och stöttat 🙂 betyder mycket
Alltså jag tycker din mamma verkar bete sig totalt oacceptabelt, och det ska du inte känna dig tvungen att stå ut med. Du borde inte behöva känna dig pressad till att ha kontakt med henne och träffa henne för att hon vill det, utan om du inte vill ha någon kontakt alls med henne eller bara en viss liten kontakt bör hon acceptera det. Jag tror inte det är bra för ditt psykiska välbefinnande att träffa en person som du blir så ledsen av. Så jag tycker att du helt enkelt bör försöka bryta helt med henne, i alla fall för tillfället.
Du ska veta att det är hon som beter sig väldigt ohyfsat, elakt och hänsynslöst, och att det är hennes fel, inte ditt.
Och till exempel det där med att hon gnäller över att hon hade så kul med sin mamma efter att hon flyttat hemifrån, tycker jag bara låter knäppt. Jag menar det kanske beror på att hennes mamma var en trevlig person att umgås med. Och det verkar ju definitivt inte din mamma vara, och det kan ju inte du hjälpa precis. Finns säkert en massa människor som gör roliga saker tillsammans med sina föräldrar efter att de flyttat hemifrån, just för att de trivs med att umgås med föräldrarna, men som inte alls hade velat ha lika mycket med föräldrarna att göra om föräldrarna råkat vara knäppskallar. Alltså tror jag det delvis har att göra med föräldrarnas personlighet, om barnen vill vara typ kompisar med sina föräldrar när de blivit vuxna, inte bara på om barnen blivit fina människor eller inte.
Hoppas det fungerar bra med din partner och att denne partner kan stötta dig ifall du mår dåligt på grund av det här med din mamma.
Det där med att prata om det här med till exempel en kurator tror jag dessutom kan vara en bra idé. Men försök vara uppmärksam på att det är en person som du trivs med att prata med och som du känner att förstår dig. Om du kommer till en samtalspartner som du känner att bara får dig att må ännu sämre; gå inte dit igen! Utan försök då att hitta någon annan som du trivs bättre med! Vissa människor trivs man med och vissa människor trivs man inte alls med, så är det bara. Sen finns det även både bra och då dåliga kuratorer (eller andra med liknande yrken...). Så det är bara att prova sig fram tills man hittar någon man trivs med, för om man väl hittar någon man trivs bra med att prata med och som man känner att förstår en, kan man må mycket bättre av att få prata ut ibland.
Om du vill kan du även mejla mig ifall du vill prata...
Btw tycker jag det verkar lite som om din mamma är lite av en narcissist (till exempel eftersom hon inte verkar kunna ta till sig kritik, för att hon inte riktigt verkar tycka att hon gör något fel, för att hon verkar tycka att hon är "little miss perfect", lite för att hon berättar saker om dig som du inte vill hon ska berätta). Så ett tips är att du läser lite om narcissistisk personlighetsstörning och tänker efter om du tycker det passar in någorlunda på din mamma (är ju inte säkert att du tycker det gör det, men du kan ju alltid kolla iaf) för då kanske din mamma har några eller flera drag av det, och ibland kan det nog kännas skönt att hitta en möjlig orsak till det hela, och kanske även lättare att finna hjälp och stöttning om du har ett möjligt namn på din mammas problem. Lycka till och kram!!!
Sylveon:
Det tycker jag också. Dels det är det bara en teori till att hon bara bröt kontakten. För hon hörde helt plötsligt bara inte av sig längre. Jag önskar jag fick veta varför hon bara bröt kontakten.Skönt att man inte är ensam. En person jag känner försvarade henne en gång och sa "alkoholism är en sjukdom. Du kanske råkade vara där när hon drack. Du måste försöka förlåta henne du kan inte gå runt och va arg de tar energi". Okej i framtiden kanske jag inte kommer gå runt och vara arg på henne 24/7 men jag kommer inte 100% förlåta henne och framför allt inte lita på henne. med Sjuka föräldrar får man ju ändå ett ärr resten av livet
Jag ska söka hjälp en kurator eller något. jag har ringt stödlinjen några gånger <3
Jo men det är toppen h*n stöttar mig och är också arg på henne för hur hon psykiskt har skadat mig
<3
Hoppas allt blir bra. Kom ihåg att du ej har makt över vad andra människor säger och gör.
Lilla Trollungen:
Alltså jag tycker din mamma verkar bete sig totalt oacceptabelt, och det ska du inte känna dig tvungen att stå ut med. Du borde inte behöva känna dig pressad till att ha kontakt med henne och träffa henne för att hon vill det, utan om du inte vill ha någon kontakt alls med henne eller bara en viss liten kontakt bör hon acceptera det. Jag tror inte det är bra för ditt psykiska välbefinnande att träffa en person som du blir så ledsen av. Så jag tycker att du helt enkelt bör försöka bryta helt med henne, i alla fall för tillfället.Du ska veta att det är hon som beter sig väldigt ohyfsat, elakt och hänsynslöst, och att det är hennes fel, inte ditt.
Och till exempel det där med att hon gnäller över att hon hade så kul med sin mamma efter att hon flyttat hemifrån, tycker jag bara låter knäppt. Jag menar det kanske beror på att hennes mamma var en trevlig person att umgås med. Och det verkar ju definitivt inte din mamma vara, och det kan ju inte du hjälpa precis. Finns säkert en massa människor som gör roliga saker tillsammans med sina föräldrar efter att de flyttat hemifrån, just för att de trivs med att umgås med föräldrarna, men som inte alls hade velat ha lika mycket med föräldrarna att göra om föräldrarna råkat vara knäppskallar. Alltså tror jag det delvis har att göra med föräldrarnas personlighet, om barnen vill vara typ kompisar med sina föräldrar när de blivit vuxna, inte bara på om barnen blivit fina människor eller inte.
Hoppas det fungerar bra med din partner och att denne partner kan stötta dig ifall du mår dåligt på grund av det här med din mamma.
Det där med att prata om det här med till exempel en kurator tror jag dessutom kan vara en bra idé. Men försök vara uppmärksam på att det är en person som du trivs med att prata med och som du känner att förstår dig. Om du kommer till en samtalspartner som du känner att bara får dig att må ännu sämre; gå inte dit igen! Utan försök då att hitta någon annan som du trivs bättre med! Vissa människor trivs man med och vissa människor trivs man inte alls med, så är det bara. Sen finns det även både bra och då dåliga kuratorer (eller andra med liknande yrken...). Så det är bara att prova sig fram tills man hittar någon man trivs med, för om man väl hittar någon man trivs bra med att prata med och som man känner att förstår en, kan man må mycket bättre av att få prata ut ibland.
Om du vill kan du även mejla mig ifall du vill prata...
Btw tycker jag det verkar lite som om din mamma är lite av en narcissist (till exempel eftersom hon inte verkar kunna ta till sig kritik, för att hon inte riktigt verkar tycka att hon gör något fel, för att hon verkar tycka att hon är "little miss perfect", lite för att hon berättar saker om dig som du inte vill hon ska berätta). Så ett tips är att du läser lite om narcissistisk personlighetsstörning och tänker efter om du tycker det passar in någorlunda på din mamma (är ju inte säkert att du tycker det gör det, men du kan ju alltid kolla iaf) för då kanske din mamma har några eller flera drag av det, och ibland kan det nog kännas skönt att hitta en möjlig orsak till det hela, och kanske även lättare att finna hjälp och stöttning om du har ett möjligt namn på din mammas problem. Lycka till och kram!!!
Varje gång jag har varit hos henne så (Har saker att hämta osv) så har jag mått dåligt över att se henne. Har behövt ringa hjälplinjen för jag brast i storgråt när hon pikade mig och kastade skuld på mig. En gång när jag var 18 (18 år och knappt en månad) Så var hon skylldig mig pengar och jag hade inte ätit något på hela dagen så skrek hon till mig "DU ÄR SKYLLDIG MIG EN MASSA PENGAR!!!", "PRATA ALDRIG PENGAR MED MIG!!!" jag behövde pengar hon prioriterade alla sina pengar och även barnbidraget på cigg och alkohol
Jag har förstått det ända sen jag var 7. Jag har alltid varit rädd för henne 🙁 Hon kan få värsta raseri utbrotten hon skriker och spottar och när hon har supit med en kompis blir hon jättekaxig mot mig bara för att jag är där.... Hon har tagit med mig till kompisar och supit och jag kände mig otrygg
Jag ska göra allt jag kan för att hitta en bra och en som lyssnar ^_^
Jag har hört ordet narrcisist vet inte jättemycket om det. Men handlar det om att man själv aldrig gör fel (tycker den som har det) Lägger skulden på andra så är det inte omöjligt att hon är det. Även om narcissism (stavar det säkert fel XD) är förklaringen kommer jag inte förlåta hur hon har behandlat mig. En gång fick vi ekonomiska besvär MEN hon hade råd med Cigg och alkohol men inte med mat till mig. Var jag hungrig fick jag ett raseri utbrott och sa att jag gnällde. Hon är kaxig, uppkäftig, Elak och tänker bara på sig själv.
Hon har lärt mig att svära när jag sa det till henne så såg hon shockad ut som att det var omöjligt. Jag har hört svordommar, Fula ord blivit kallad "ungjävel", "autistisk", "liten jävel", "jävla idiot" och "Jävla obstinat unge" Hon ringde även sina kompisar och sa det och såg till att jag skulle höra det för att jag skulle känna mig värdelös.
HashtagLame:
<3
Hoppas allt blir bra. Kom ihåg att du ej har makt över vad andra människor säger och gör.
Jag är jätteglad att jag har honom men pratar jag med honom om hennes handlande blir han arg (alltså på henne) och säger att hon borde tvångsvårdas
Sylveon:
Jag är jätteglad att jag har honom men pratar jag med honom om hennes handlande blir han arg (alltså på henne) och säger att hon borde tvångsvårdas
Okej men kanske skönt att han liksom är på din sida 😛
HashtagLame:
Okej men kanske skönt att han liksom är på din sida 😛
Det är det verkligen 🙂
Sylveon:
Varje gång jag har varit hos henne så (Har saker att hämta osv) så har jag mått dåligt över att se henne. Har behövt ringa hjälplinjen för jag brast i storgråt när hon pikade mig och kastade skuld på mig. En gång när jag var 18 (18 år och knappt en månad) Så var hon skylldig mig pengar och jag hade inte ätit något på hela dagen så skrek hon till mig "DU ÄR SKYLLDIG MIG EN MASSA PENGAR!!!", "PRATA ALDRIG PENGAR MED MIG!!!" jag behövde pengar hon prioriterade alla sina pengar och även barnbidraget på cigg och alkoholJag har förstått det ända sen jag var 7. Jag har alltid varit rädd för henne 🙁 Hon kan få värsta raseri utbrotten hon skriker och spottar och när hon har supit med en kompis blir hon jättekaxig mot mig bara för att jag är där.... Hon har tagit med mig till kompisar och supit och jag kände mig otrygg
Jag ska göra allt jag kan för att hitta en bra och en som lyssnar ^_^
Jag har hört ordet narrcisist vet inte jättemycket om det. Men handlar det om att man själv aldrig gör fel (tycker den som har det) Lägger skulden på andra så är det inte omöjligt att hon är det. Även om narcissism (stavar det säkert fel XD) är förklaringen kommer jag inte förlåta hur hon har behandlat mig. En gång fick vi ekonomiska besvär MEN hon hade råd med Cigg och alkohol men inte med mat till mig. Var jag hungrig fick jag ett raseri utbrott och sa att jag gnällde. Hon är kaxig, uppkäftig, Elak och tänker bara på sig själv.
Hon har lärt mig att svära när jag sa det till henne så såg hon shockad ut som att det var omöjligt. Jag har hört svordommar, Fula ord blivit kallad "ungjävel", "autistisk", "liten jävel", "jävla idiot" och "Jävla obstinat unge" Hon ringde även sina kompisar och sa det och såg till att jag skulle höra det för att jag skulle känna mig värdelös.
Har skickat pm till dig. Kram
