En kall och ryslig tystnad kom ekade genom mitt bröst när jag klev in i syndernas skog. Träden i den mörka skogen var nikotin-bruna. Luften var kvav och fuktig. Känslan jag fick i den obekväma atmosfären var obeskrivlig. Min näsa fylldes av en fasansfull unken stank. Jag hade en räckvidd på knappt tio meter, då dimman dolde den mystiska skogen. Gamla och spöklika träd bevakade mörkret och blottade ut solljuset. Klumpar av våt mossa dinglade ner från trädens ruttna grenar. Kolsvarta skator inspekterade mig medan jag vilset gick genom den oändliga dimman. Plötsligt, hörde jag prassel och rassel i skogens alla mörka snår. Det prasslande okända ljudet hördes tydligare efter varje steg. Desperat försökte jag hitta min väg ut ur eländet, men dimman lät mig inte passera. Där stod jag, helt paralyserad. Det kändes som en iskall sten i magen och varje sekund kändes om en timme. Jag bet min tunga med nervositet och den metalliska smaken av blod fyllde min mun. En tår rullade ner från min ömma kind. Rädslan bleknade långsamt bort medan sorgen strömmade genom min ynka kropp. Inombords forsade min själ av tårar, det kändes som jag skulle drunkna i min egen sorg

Vad tycker ni om min inledning till min skräcknovell