Hola!

Jag tänker presentera mig kort.
En kille på nitton år sitter hemma och inte så mycket speciellt att göra som fritid. Ägnar mig mycket åt dator eller kollar på teve, hälsar på mina släktingar, grillar, peta i näsan eller hur fan livet forsätter. Brukar ringa eller bli ringd av min store bror för att följa med ute någonstans på stan. Vill tillägga att jag har INGA kompisar alls och ska förklara anledningen. Jag är hörselskadad och ser fullständigt dålig på nätterna pga min sjukdom (Usher typ 2), betyder att min hörsel har nedsättning, alltså försämras varje år men inte så stor skillnad. Jag ser klart på dagarna, men solnedgången blir fuckt up. Sakerna såsom cyklar, tomma burkar eller nåt framför mina ögon förutom centralt eller vid sidorna seende blir osynliga, klarar inte på egen hand. Jag frågar alltid min bror att varna om sakerna finns framför mig.

Och nu till huvudsaken. Jag har aldrig i mitt liv vågat komma fram till tjejerna. Blir aldrig av med nervositeten med tanke på min hörsel för att jag hör inte ETT SKIT på vad ni mumlar mitt i massfolket eller på disco. Jag tänker hela tiden på om jag kan klara helt utan hjälp och hoppas alltid att jag kan höra varenda ord, men rösten säger "uuu muu huu nuu kuuu". Flippade ur argt och stack hem alldeles nyss efter min-brors-kompisar-snacket just när fotbollsmatchen slutade hos red room.

Det är ganska så här nära jag hade lust att banka ur dyra grejerna för jag känner att mitt liv är helt värdelös. Hoppas jag hittar ny kompis vid soporna.

Så vad bör jag göra... Bugar om ni säger nå vettiga svar eller försöker vara rolig.