Jag har inte alltid varit blyg. Det började när jag började mellanstadiet och jag insåg att jag var tjock och jag frågade ständigt mina nära om jag var det. Fick svar som: "nej" (person2) "men du kan ju inte säga att hon är smal direkt"
Och så höll det på tills jag började sluta äta och gick ner i vikt otroligt mycket på en kort tid. Har fått höra av vänner att många gick runt och sa att jag blivit så smal, bakom min rygg. Och nu idag, har jag fortfarande inte fått tillbaka mitt självförtroende. Allt jag gör måste vara på rätt sett. Om jag ska göra någonting som helst så måste jag alltid kolla vad andra gör för att jag inte ska göra fel. Jag är skräckslagen för att göra bort mig. Självförtroendet gör självklart att jag är blyg och jag HATAR att vara i centrum av något. Jag hatar när folk kollar mig i ögonen för det känns som att dom bara kollar och tänker på vad ful jag är. Jag hatar att stå inför min klass och prata och jag hatar när folk lyssnar på bara mig. Jag har vänner, jag är inte mobbad på något sett och jag är älskad för den jag är. Men ändå är mitt största problem mitt självförtroende. Om jag hade ett bra självförtroende skulle allt genast bli lite lättare. Jag skulle kunna kolla folk i ögonen och dra mina dåliga skämt och stå i centrum av saker och lita på mig själv. Så min fråga är, har ni haft dåligt självförtroende och tagit er ur det på något sett? Hur gjorde ni och har erat liv blivit bättre efter det? Tacksam för svar
psykolog
terapeut
kurator
etc
um har gett mig bättre skälvförtroende btw
har också kasst självförtroende. inte alltid haft det, blivit värre med åren när jag mått dåligt. ibland är det dock bra och i vissa perioder har jag inga problem. är mycket upp och ner för mig men jag vet hur det känns. jag vet inte direkt hur du ska fixa det men det är inte omöjligt direkt. man får helt enkelt träna upp det igen och ja ditt liv blir bättre med bra självförtroende
En stöttande pojkvän/flickvän är nog det mest optimala för att få tillbaka självförtroendet.
En grej som funkade för mej på högstadiet när jag inte var särskilt populär om man säger så:
När folk fällde kommentarer, var det för att de var omogna och avundsjuka. Jag var helt enkelt lite mognare och en lite bättre människa än mina jämnåriga.
När folk kollade på mej så tänkte jag att det var för att de tyckte jag var cool som var mej själv, istället för att se det som något negativt. Bättre att vara självgod än att ha dålig självkänsla ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Sen tanken: Om folk inte gillar mej för den jag är, så är jag hellre ensam. Funkat bra för mig!
Glöm inte att du har vänner som gillar dig, har du pratat med dom om din "blyghet"?
micitic:
Glöm inte att du har vänner som gillar dig, har du pratat med dom om din "blyghet"?
ja det har jag, fast inte på det "seriösa" sättet direkt. Det har mest bara kommit upp ibland. Dom säger väl oftast att det är något man tränar bort
x_marty:
En stöttande pojkvän/flickvän är nog det mest optimala för att få tillbaka självförtroendet.
Har alltid haft svårt med att skaffa pojkvän. Skulle såklart hur mycket som helst vilja ha en som älskar mig för den jag är och jag älskar han. Men som sagt, har svårt med det.
Men dina vänner gillar dej väl för att du är den du är?
När du får negativa tankar om du själv - granska dom kritiskt! Exempel: är jag verkligen värdelös? Vilka bevis finns för det? Att jag är blyg, kan det verkligen räknas som att vara en dålig människa? Vilka motbevis finns? Är motbevisen starkare? Skulle andra människor också tänka negativt om mej, eller kan det vara så att jag är överkritisk mot mig själv? Ja, du fattar.
Du är viktig och värdefull! True story
