"Sammanfattning":

Började må illa när jag åt för ca 8 månader sedan.
Slutade äta i två månader ("bara" 1/2 - 1 äpple om dagen eller liknande).
Blev tvungen att börja äta när bup blev "inkopplade".
Mår fortfarande illa när jag äter och undviker det (äter endast när folk ser).
Har dock aldrig spytt upp något.

Jag är lite typ omvänt från de flesta; jag kan inte sluta äta. Började med att jag i typ åttan blev så oerhört stressad i skolan (på en galen, utbränd, borde-inte-ens-vara-möjligt nivå) att jag inte kunde äta mat - jag åt typ bara rivna morötter. Sen, när jag började äta igen, kom jag in i nån sorts hetsätarfas som jag i princip inte kommit ur - jag är alltid hungrig, hur mycket jag än äter, och jag klarar verkligen inte av att inte äta om det finns mat (eller mackor eller chips eller glass eller frukt, etc) i närheten.
Det är inte ens så att jag medvetet väljer att äta hela tiden; jag märker inte att jag äter förens jag är klar/får ont i magen, och då blir jag fortfarande hungrig 20 minuter senare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att sluta, för jag har inte disciplinen som krävs för att bara bestämma mig för att inte äta. Jag är ganska säker på att det blir bättre när jag flyttar hemifrån, eftersom jag inte själv köper mat o sånt som jag inte behöver äta, men eftersom mamma handlar så har vi ju alltid en massa mat o snacks hemma, och då "måste" jag äta dem...

Usch, inte bra! När jag skriver ner det här så blir jag nästan förvånad över att jag inte gått upp mer än jag har (började som runt 60 kg, strax under 170 cm i åttan, nu strax över 170 cm men på typ 82 kg)... Den stressen jag började uppleva i åttan har suttit i i princip hela tiden, tills nu när jag tagit studenten och valt att ta ett år ledigt och jobba istället, så jag kanske blir bättre bara av det... Får se hur det går helt enkelt, eftersom jag inte blivit så galet överviktig att det är skadligt för min hälsa riktigt än så orkar jag inte riktigt ta tag i det heller.. Fast det har börjat blir svårt (las: omöjligt) att hitta kläder nu för tiden, så det motiverar ju ganska rejält

theguitargirl:

Tack
har kommit in på behandling och ska läggas in där på tors.. i 2 veckor till att börja med...

jag var inlagd där i två veckor också, antar att du ska vara på korttidsplasen/akutplatsen? det är jättebra, sandra heter en som jobbar där, hon är guld!

theguitargirl:

har kommit in på behandling och ska läggas in där på tors.. i 2 veckor till att börja med...

Idag alltså? Lycka till, verkligen! Jag är säker på att du kan klara det.

nom nom nom

Allt började när jag var 12 och ställde mig på våran våg. Jag hade gått upp väldigt mycket under 1 års tid eftersom att jag hade kommit in i puberteten o.s.v. började få höfter och så. Mådde dåligt på lite andra sätt och hamnade ofta i pressade situationer. Jag lovade migsjälv att aldrig i hela mitt liv väga över 50kg, aldrig någonsin, och så höll det sig i flera, flera år..

var nere på ett bmi på 14 ett x antal gånger och höll mig väl mellan 14-16.5 åt knappt någon mat och jag gömde maten, spottade ut och allt möjligt. vissa gånger märkte dom att jag försökte gömma mat under pappret men ingen reagerade så hårt. pappa blev bara sur att jag inte åt så mkt som jag brukade. Jag åkte till läkaren en gång eftersom att jag svimmade å hade ont i huvudet så ofta. han frågade mig vad ja trodde va problemet, jag sa ätstörning.. men han skrattade å kollade på mig vad väger du? Och hur lång är du?? jag hade ett bmi på 15.8 då men läkaren tyckte att jag var alldeles normal. jag ljög för honom hur mkt jag åt och han sa bara till pappa att jag hade vätskebrist och åt lite lite. jag blev så ledsen, jag viste att de inte var normalt å äta kanske ½ portion mat på en dag. vissa dagar åt jag ingenting alls. jag vågade inte dricka vätska heller..

4 år senare försökte jag bli frisk på egen hand att bli frisk, gick upp på ett bmi som låg på 19.1 men det var inte många dagar som jag hade det. Vi åkte iväg på en skolresa i 9an och där kommenterade folk att ja inte åt allt å åt så lite o.s.v jag som åt sååå mkt mer då än vad jag brukade äta. år saker jag inte fick äta. det fick mig å ge upp för ett tag, tappade 10kg på 1 månad och var underviktig igen.. i 1 an i gymnasiet hade vi en vanlig rutinkontroll hos skolsyster, jag vägrade å väga mig.. tillslut började jag gråta. det var lite pinsamt eftersom att de var en gamal killkompis mamma som var skolsyster. hon ordnade en tid till skolläkaren för bedömning. jag blev skickade till SSUM där jag träffade dietist, läkare och psykolog. Efter 1 år blev jag "utskickad" därifrån efterom att jag inte gjorde några framsteg, jag var för sjuk för att gå där och behövde mer intensiv hjälp tyckte dom. Då blev jag skickad till capio anorexi center. Låg inlagd i 5-6 månader, gick upp samanlagt 27.5 kg. Kännde mig väldigt frisk när jag kom ut, höllm ig stenhårt till matschemat som vi hade fått, men sagta med säkert släppte jag tyglarna och poff hade jag gått ner 15.5 kg.. igen.. har bara gått upp 4kg sen dess.. brukar väga som nu eller två kg mindre. så helt frisk är jag väl egentligen inte. Jag tycker jag äter bra, men egentligen vill jag gå ner i vikt. (men det stannar bara vid tankar änsålänge) plus att jag får panik om jag har ett bmi över 20, då svälter jag tills att jag åter går till ett bmi på kanske 2.5 kg mindre än vad jag vägde.

Mår dock sjukt mkt bättre nu än förut.. ibland känns det som att jag är frisk även fast att jag vet att så inte är fallet. Jag blev utskriven från capio slutet av mars förra året (2008) sen dess har jag kört på egen hand, var nära på att bli inlagd igen i våras. jag var lovad en plats men jag ville inte ha hjälpen och tackade nej till allt. Så nu står jag här på mina bara ben och kämpar 🙂 änsålänge går det rätt bra, men jagvet att jag inte kan bli 100% frisk helt själv. Jag måste våga utmana migsjälv, måste våga släppa taget helt om det som följt med mig i 7½ år...

Även fast att jag hamnade på akuten någon gång med drop så såg ingen hur sjuk jag var. det var inte förens när jag hamnade på capio anorexi center, när jag hade varit sjuk i 6 år som dom i mina familj verkligen insåg/förstod att jag var sjuk.. även fast det hade varit mycket värre förut.

Madelene:

Jag åkte till läkaren en gång eftersom att jag svimmade å hade ont i huvudet så ofta. han frågade mig vad ja trodde va problemet, jag sa ätstörning.. men han skrattade å kollade på mig vad väger du? Och hur lång är du?? jag hade ett bmi på 15.8 då men läkaren tyckte att jag var alldeles normal.

Vilken jävla pucko-läkare!!! Man kan ju fan inte säga till nån som har ett BMI på 15.8 att hon ÄR NORMAL!! Om man är läkare ska man veta att ett BMI under 19 är undervikt. Det är som att säga till någon som har 41 graders feber att den ser allderles frisk ut! Starkt av dig att säga till honom att du trodde att det berodde på ätstörning

anna nas:

Starkt av dig att säga till honom att du trodde att det berodde på ätstörning

tack, fast jag fick bara skratt tillbaka. dom skickade hem mig. sen gick det utför..

Tråden låst på grund av inaktivitet