Hej, jag tänkte bara berätta lite om hur jag upplever saker och ting.
Jag har funderat ett tag på om de kan vara något, eller om det bara är åldern. Men har känt så här en längre period. Jag har ju extrem höga humörsvängningar. Jag är 98% av tiden under dagen så är jag arg/ilsken. Jag försöker dölja det så gott det går, men tyvärr så går det ut på mina vänner och familj på ett eller annat sätt. Jag har hur lätt som helst för att ljuga, får aldrig ångest över att jag ljuger även om det är stora lögner. Mitt samvete existerar typ inte.
Även när jag är extremt arg så kan något väldigt litet göra mej glad som fan. Asså mestadels så ser jag inget kul med vardagen. Men om de skulle poppa upp något så är jag genast världens lyckligaste människa utan fel och brister.
Mina känslor är helt blandade, saker som jag tänker är så fel, kan jag själv göra å inte bry mej helt plötsligt.
Jag har svårt att älska någon. Jag har svårt att koncentrera mej. Jag sätter mej vid en läxa och istället kan jag börja fippla med kanten av ett bord till exempel, så lätt blir jag ofokuserad. Jag gråter väldigt ofta/ ofta deprimerad över saker jag knappt et själv. Senaste tiden har det bara blivit värre och värre med allt. Känt mej självmordsbenägen 100 gånger och jag hatar att vara med nära vänner som finns för mej. Jag vill bara vara med dom som inte vet något om mitt liv. Jag tänker ofta på vad andra gör, till exmepel om jag sotter i en entré så tittar jag bara på människor som går in och tänker och funderar djupt på hur de har det, och varför de ser ut som de gör osv. Jag kan inte lätt uttrycka mina känslor för ena sekunden känner jag så å andra sekunden si. Jag har extremt svårt för jobbiga ljud/rörelser. Det var ett gnisslande ljud på en buss en gång, ingen brydde sej direkt, men jag fick sådan panik att jag var tvungen och kliva av innan jag ens var framme. Jag skakar jätte ofta på benen. Armar också. Och har svårt för att sitta still i längre perioder. Jag får väldigt lätt ångest och kan börja gråta och andas snabbt utan anledning, panikslagen.
SUUPERTACKSAM FÖR SVAR❤️//tjej 17 år
Låter tufft.. hur länge har det pågått?
låter väl som om du behöver prata med ngn. ngn ickeforumit alltså.
Är absolut inte kvalificerad att diagnosticera någon, likaså är ingen annan här, sök dig till vården så får du förhoppningsvis svar och hjälp
Vi kan ju sitta här och gissa hur mycket som helst och du kommer inte ha något skäl att tro att någon har rätt.
Håller själv på och kollar om jag har det som förut kallades ADD, numera ADHD-PI, problemet är att alla psykiska sjukdomar/problem du läser om kan du applicera på dig själv iom alla dessa drag finns hos oss, det måste till en viss grad för att man ska falla under diagnosen och det är bara proffs som med någon säkerhet kan avgöra sådant.
Känslighet för ljud, svårt att sitta still och skakar armar och ben låter ju som något åt ADHD hållet helt klart men vilken/vilka subtyper som gäller och om de gäller är som sagt för proffsen att avgöra.
Nä förstås.. Men tänkte bara om det är nån som har någon diagnos som lutar åt detta håll :/ min bror har kraftig adhd. Men adhd kan man ju inte få pga att de finns i släkten hahah
rogernw:
Låter tufft.. hur länge har det pågått?
Sedan jag var ung har jag haft kort stubin. Och skakat på benen. Men nu blir allt värre med ångest osv
Alla psykiska sjukdomar är genetiska. Vet du varför? För att hjärnan är ett organ i kroppen och våra kroppar är lika våra föräldrars och deras genuppsättningar.
Däremot så bryter inte sjukdomar ut på alla. Det är oftast omgivningen som påverkar.
Jag är bipolär och har haft mycket problem med koncentrationen och kan även få ångest väldigt lätt av stress. Men oftast kan jag hålla mig relativt lugn sålänge jag verkligen försöker fokusera på en sak i taget.
När jag blir manisk kan jag inte kontrollera mina impulser och jag bryr mig heller inte om konsekvenser eller sociala koder.
Orkar inte skriva mer om det men jag skulle rekommendera dig att försöka meditera, träna, äta bra och regelbundet, skapa rutiner med andra ord.
Om du tänker att det skulle hjälpa att prata med en psykolog/terapeut/kontaktperson så finns det via vårdcentralen, sjukhuset eller psykiatrin. Det kan hjälpa men du måste arbeta väldigt mycket själv om du vill bli av med problemen. Det är det svåraste att orka med varje dag.
