Hej, jag är en tjej på femton år som är i desperat behov utav hjälp.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Har mått psykiskt dåligt i flera år (deprimerad + problem med ångest, socialfobi, ätstörningar osv) och jag vet att jag aldrig kommer må bra hemma. Vill så hemskt gärna flytta till en fosterfamilj men det är inte så enkelt. Saken är nämligen den att jag är min mammas och pappas biologiska barn, har tre biologiska syskon (en utav de bor inte hemma och en annan gick bort förra året...) men även två fosterbarn (kusiner) som bor hemma hos oss.
Den första flickan (nämner inte namn) flyttade hem till oss när jag var sex år gammal (mammas beslut, alla vi andra sa nej till att ta hand om henne), redan då började allt gå åt helvete. Flickan har något slags fel i hjärnan/diagnos och det har vi förstått från första början. Hon var runt två när hon kom till oss, då satt hon och bankade huvudet i väggen, hade hemska utbrott (som man på den tiden var det värsta man sett, men hennes utbrott då är som ingenting om man jämför med de hon har idag), kastade saker när hon blev sur, bet och slogs när hon inte fick som hon ville, gjorde sönder andras saker för skojs skull och brydde sig inte när hon fick skäll m.m.
Idag är hon åtta år och är fruktansvärd. Hon gör allt hon brukade som småbarn gånger tusen plus lite till. Hon springer hemifrån när hon inte får som hon vill och försvinner i flera timmar, slår/sparkar/kastar saker på oss alla när hon blir arg, snor saker från både familjemedlemmar men även kompisar samt butiker, välter omkull möbler och förstör allt i huset, hon saknar empati fullständigt så om hon vill ha någonting så kommer hon göra vad som helst för att få det spelar ingen roll om hur det skadar någon annan. Har x-antal gånger behövt stoppa henne för att kasta ner sin lillebror nerför trappan.
För att beskriva det så kort som möjligt: om djävulen var ett barn så är hon det barnet.

Mina föräldrar har tröttnat på all skit hon tvingar oss gå igenom så varje gång flickan får ett utbrott och skriker ''jag vill inte bor här mer'' så säger de rätt ut att hon kan berätta det för socialen nästa gång de kommer över. För stunden så säger hon att det kommer hon göra men när situationen väl är kommen och det är dags för henne att berätta så vill hon inte längre, då vill hon bo kvar. Lika ofta som hon säger att hon vill flytta så säger hon att hon vill bo kvar så man förstår ju inte vad hon vill. Önskar hon skulle vilja flytta, skulle göra livet mycket enklare för oss alla andra.

Vi alla här hemma mår dåligt, 90% av anledningarna till hur vi mår är på grund av situationen med flickan. De som bor hemma mår antingen piss eller så har det gått så långt att de nu är grovt deprimerade. Pappa har alltid druckit en del men har definitiv ökat de senaste åren då det blivit jobbigare hemma med flickan samt lite andra familjeproblem som har kommit genom åren (speciellt förra året då min äldsta bror/syskon gick bort). Båda föräldrarna mår dåligt och har gett upp helt och hållet när det kommer till att försöka uppfostra henne. Eftersom de har gett upp så är det bara jag som försökt uppfostra henne vilket har lett till konflikter då föräldrarna låter henne göra vad hon vill men jag säger nej (klarar inte av kaos, speciellt inte när jag mår psykiskt dåligt för då mår jag bara sämre, därför försöker jag på något sätt kontrollera situationen. Och jag slängs alltid åt sidan för att flickan får som hon vill utan regler). Pga att jag är den enda som ger henne regler så tar hon oftast ut all sin ilska på mig vilket föräldrarna vänder ett blint öga för. Om hon ex sparkar mig hårt i huvudet och jag håller ner henne för att jag inte ska bli mer skadad så får jag höra att jag ska ''växa upp'' och ''låt *** vara ifred! Sluta mer ert jobbiga syskonbråk nu. Är inte du femton? Bete dig som det då''.
Jag skulle skriva en bok tjockare än Harry Potter böckerna om hur hon beter sig, men hoppas detta ger någon slags översikt om situationen med henne.

Hennes halvbror (min kusin) är också ett utav foster barnen men är inte alls lika hemsk som flickan. Han var tre månader när han kom till oss och är nu tre år. För ungefär ett år sedan så började han härma sin systers beteende men jag tror knappast att det kommer ''naturligt'' som det gör för hans syster utan att det bara är för att han ser upp till henne.

Iallafall. Situationen här hemma är fruktansvärd. Har flera gånger vart nära på att ta mitt egna liv pågrund av hur psykiskt dåligt jag mår och situationen här hemma är en stor anledning till varför. Jag har hållit på med självskadande beteende förr och kan ärligt säga att jag till största chans kommer börja igen om jag bor hemma.
   Är i desperat behov utav att flytta men vet inte hur jag ska ta mig till väga. Försökt tagit upp detta med mamma flera gånger men förr har hon bara ignorerat mig. Idag så tog jag upp det över sms och då fick jag som svar att ''Din moster får passa henne så åker du och jag på en weekendresa till london nu i maj! Du kan gå in och kolla resor och hotell om du vill!'', jag skickade flera sms om att jag inte behöver en resa utan komma här ifrån och fick då istället som svar ''vi åker, du och jag. punkt.''.
Jag vet att jag inte måste gå igenom henne utan kan fråga soc, bup eller skolkuratorn men är så jävla nervös. Eftersom de är fosterbarn så lär de drabbas om jag själv ber om att flytta här ifrån. Vad som händer med flickan bryr jag mig inte om utan det är den miste som jag inte vill förlora. Älskar honom som en äkta broder och det skulle krossa mitt hjärta om han skulle behöva flytta för skulle nog aldrig få se honom igen.. Men samtidigt så orkar jag inte mer. Brukade ha enorm ångest över att fråga om fosterfamilj pga barnen men det har blivit så jobbigt nu att jag bara är nervös istället för att ha ångest.
Känns som det är dags för mig att vara självisk och be om att flytta vare sig vad som än kommer hända med de små... Eller? Snälla vet någon vad jag ska göra? Är det fel utav mig att fråga om fosterfamilj eftersom det kommer påverka barnen? Känner mig så hemsk fastän jag inte orkar mer.

(lång och rörig text men sitter med tårfyllda ögon och med en tjock klump i magen som gör det nästintill omöjligt för mig att ens se det jag skriver eller bry mig om att fixa detför mår så dåligt).