Jag har nyligen diagnoserats med en ätstörning, vilket kom som en chock för mig egentligen, för jag är bara väldigt nyttig och älskar att träna och äter lite mindre för att gå ner lite i vikt så att jag kan bli nöjd med mig själv, men ja, har träningsförbud nu, känns tungt eftersom jag sover bort tiden istället, men kanske är bäst också.
Jag vill då som sagt bli frisk, men vill inte gå upp i vikt. Vill däremot börja äta mer, gärna normalt, och inte gå ner mer. Jag är 159.4 cm (är tvungen att mäta mig och väga mig på sjukhuset då och då) och vägde idag när jag stod på vågen 44.5 kilo. Mitt BMI ligger då på 17.5, vilket är sjukt lite jämfört med i mars då det låg på 21, minst. Problemet är att jag liksom inte vill bli smalare på överkroppen, ser inte bra ut, men vill fortfarande bli smalare runt övre delen av låren. Har världens fettklumpar nedanför mina höfter som jag skäms otroligt mycket för. Aja, nog om det, jag undrar nu, är det bäst om jag börjar äta lite mer i taget, med mycket frukt och grönsaker? Räknade ut att min kropp nu bara behöver 1500kcal om dagen när jag inte får röra på mig och väger så lite. Ska jag äta lite mer varje dag tills jag når 1500 och sen ansöka om att få börja röra på mig mer så att kroppen behöver mer energi och jag kan äta ännu mer?
Jag är rätt paranoid att gå upp i vikt, så skulle verkligen uppskatta hjälp. Pallar inte med livet längre om det ska vara så här liksom, vill bara trivas med mig själv och se ut som alla andra. Ska också till New York snart, så vill helst kunna äta lite mer innan jag åker dit.
tänker att det kommer bli svårt att bli frisk om du fasar så pass för att gå upp i vikt
gillart:
Jag har nyligen diagnoserats med en ätstörning, vilket kom som en chock för mig
Du måste inse problemet först, innan du kan bli frisk.
Varit en tuff dag idag, men läste lite om anorexia och ja, jag erkänner, det stämmer på mig, visst har det gått alldeles för långt och viktminskningen för fort, så har nog accepterat det. Men känner mig extremt stressad att bli frisk, jag åker ju som sagt till New York om en vecka och man vill ju kunna äta liksom, har lovat min pappa också. Jag vill ligga runt 45 kilo, så är beredd att gå upp jättelite i alla fall..
gillart:
Men känner mig extremt stressad att bli frisk,
Det kommer ju inte precis ta en vecka och sedan är du frisk, det tar tid, kommer gå upp och ner...men tillslut står du där en dag och är frisk, men du kommer få kämpa hårt för det. Det är en bra början att du vill bli frisk i alla fall.
gillart:
åker ju som sagt till New York om en vecka och man vill ju kunna äta liksom
Försök hitta något du kan äta FÖR. T ex om du kanske spelar fotboll, försök tänk att varje tugga du tar är för fotbollen då. Eller kanske att du vill äta för din pappa, för att göra honom glad. Ja...det kan vara vad som helst, men det blir lättare om man försöker tänka att det är för något speciellt, det blev lättare för mig iaf. Lycka till! ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Tack! Jag vill äta för att kunna träna igen, antar jag. Men trots att jag är på god väg framåt så känner jag liksom den där naggande tanken i bakhuvudet, "jag kan bli smal sen igen när jag börjar skolan", är ju så himla lätt om jag skulle träna där och äta lätt..
Jag har inte gått upp eller ner alls den här veckan, känner mig för det mesta stolt men visst har man lite ångest. Har börjat promenera lite igen också. Vi får se hur det går imorgon på vägningsdagen, har fuskat lite förut på sjukhuset så pappa kommer säkert tro att jag gått ner typ tre kilo :/
gillart:
Men trots att jag är på god väg framåt så känner jag liksom den där naggande tanken i bakhuvudet, "jag kan bli smal sen igen när jag börjar skolan"
Det är vanligt att man tänker så tror jag, jag gjorde det och det är säkert många som känner igen sig i det. Men man får försöka ge sig fan på att vara starkare än den där rösten i huvudet...det är inte enkelt, men det går!
gillart:
Jag har inte gått upp eller ner alls den här veckan, känner mig för det mesta stolt men visst har man lite ångest. Har börjat promenera lite igen också. Vi får se hur det går imorgon på vägningsdagen, har fuskat lite förut på sjukhuset så pappa kommer säkert tro att jag gått ner typ tre kilo :/
Det där med ångesten är en del i att bli frisk, man måste kämpa för att orka ta sig igenom den. Men jag lovar dig, att ju fler steg du tar framåt, desto minde blir ångesten.
