Hej. Jag kan börja med att säga att jag inte är ett dugg bekant med detta forum, jag gjorde det här kontot enbart för att fråga om hjälp - av människor jag vet har betydligt mer erfarenhet än mig i ämnet. Min flickvän är sedan länge medlem här och det är därför jag kommer hit.
Jag träffade min flickvän för drygt ett år sedan, och jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv. Jag är redan bombsäker på att hon är den jag vill dela resten av mitt liv med, och hon känner likadant. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon så mycket som jag älskar henne, och jag kommer hit i ett desperat försök att hjälpa henne.
Hon har sedan flera år tillbaka haft en ätstörning liknande anorexia, som fick henne att sluta äta, träna ihjäl sig och ha på tok för höga krav på sig själv när det gäller skola och betyg. Hon har fått gå till BUP, haft matschema, rubbet.
Sedan ett år tillbaka har hon varit frisk. FYSISKT frisk. Hon äter precis som vilken annan tjej som helst, och hon har blivit jätteduktig på att ta hand om sig själv. Det är inte därför jag är här.
Anledningen till att jag kommer hit för att få hjälp är att även fast hon är FYSISKT frisk så mår hon oerhört dåligt PSYKISKT. Hon hatar sin kropp, hon räknar kalorier, och hon tänker på att svälta sig HELA TIDEN. Jag vet hur det låter, att jag tror att detta bara ska gå och trolla bort - men det gör jag verkligen inte! Jag vet bara att den hjälp hon fått (BUP osv), endast hjälpt hennes FYSISKA problem. Nu är hon vuxen, och jag vet att det måste finnas hjälp att få mot hennes psykiska bekymmer.
Det här tär på henne, något så otroligt, varje dag. Hon mår inte bra inombords, och det finns inget värre än att se henne må så dåligt. Så indirekt tär detta på mig och vårat förhållande samtidigt. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag berättar för henne hur overkligt vacker hon är (för det är hon verkligen), och hur mycket jag älskar henne. Det går in i det ena örat och ut genom det andra. Hon har redan bestämt sig för att hata sin kropp och sitt utseende över huvud taget.
Så nu kommer jag hit, till er, med ett rop på hjälp. Säkerligen måste det finnas människor där ute som tagit sig ur det här träsket och lyckats gå vidare att leva ett normalt liv utan all den här skiten?
Snälla, snälla. Hjälp mig, berätta vad jag kan göra för att hjälpa min älskade flickvän med detta. Jag är livrädd för att hon ska falla tillbaks i ätstörningen igen om det får fortsätta i samma takt. Jag känner mig maktlös, oerfaren och helt borta på ämnet. Vad kan jag göra för att hjälpa henne?
Tack till er som tagit er tid att läsa det här, jag uppskattar verkligen all hjälp jag kan få.
Ortorexi är det tjusiga namnet, hm?
WickedBarbie:
Ortorexi är det tjusiga namnet, hm?
Ortorexi är inte en riktig diagnos.
WickedBarbie:
Ortorexi är det tjusiga namnet, hm?
Tack, då blev jag lite smartare.
Har setat och kollat runt som en tok hela förmiddagen på flera olika behandlingshem, psykologer och terapeuter men jag vet fortfarande inte vad som är bäst att göra i den här situationen..
mendoza:
Har setat och kollat runt som en tok hela förmiddagen på flera olika behandlingshem, psykologer och terapeuter men jag vet fortfarande inte vad som är bäst att göra i den här situationen..
Jag tror att det är bäst om du först tar kontakt med din lokala psykvård och kollar vad de kan erbjuda. Eller, ja, det är väl vettigast om din flickvän gör det.
1. Du kan inte göra allt, bara en del.
2. Man ska inte bygga självförtroende på andras komplimanger vilket fall.
3. Det bästa du kan göra är att aktivt uppmuntra henne att söka hjälp på olika sätt. Tex psykvård ... men sedan är det ju hennes liv med. Viktigaste är punkt 1.
Asha:
2. Man ska inte bygga självförtroende på andras komplimanger vilket fall.
Så du menar att jag ska sluta berätta för henne hur vacker hon faktiskt är? Missförstår jag dig?
mediakatt:
Eller, ja, det är väl vettigast om din flickvän gör det.
Måste bara klargöra, att det här är inget jag gör bakom hennes rygg. Vi pratar OFTA om hennes sjukdom och allt som hör till, och igår bestämde vi gemensamt att ta tag i det en gång för alla. Jag vet självklart att jag inte kan göra allt, det har jag aldrig påstått.
Vi gör det här tillsammans till 100%, det är inget jag gör själv.
mendoza:
Så du menar att jag ska sluta berätta för henne hur vacker hon faktiskt är? Missförstår jag dig?
Nej då, men se det inte som ett sätt att hjälpa henne på.
mendoza:
Måste bara klargöra, att det här är inget jag gör bakom hennes rygg. Vi pratar OFTA om hennes sjukdom och allt som hör till, och igår bestämde vi gemensamt att ta tag i det en gång för alla. Jag vet självklart att jag inte kan göra allt, det har jag aldrig påstått.
Jo, det trodde jag också. Jag menar bara att det är bättre om hon själv kontaktar vården, eftersom jag tror att det skulle ge henne ett bättre bemötande.
mediakatt:
Jo, det trodde jag också. Jag menar bara att det är bättre om hon själv kontaktar vården, eftersom jag tror att det skulle ge henne ett bättre bemötande.
Det tror jag också, utan tvekan. Var bör hon söka hjälp? Psykolog? Terapeut? Behandlingshem för äs? Det är väl i princip där min huvudfråga ligger, exakt var och av vem det är bäst att söka hjälp av.
Har liknande problem själv o kan förstå hur hon känner de.
Men det ända du kan göra är att tjata på henne att hon ska söka hjälp ,visst de kan låta drygt men innest inne uppskattar hon de. Självklart kan du försöka stötta henne o prata med henne oxå , o finnas där.
Då visar du att du verkligen bryr dig om henne, för forsätter hon o må så dåligt är risken att hon kommer falla tillbaka väldigt stor.
Rich cunt don't wanna eat? fuck her!
myoo:
det ända du kan göra är att tjata på henne att hon ska söka hjälp
Så det är i princip bara att fortsätta som jag gör och hoppas på det bästa? hmm... ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Hej!!
Jag blev medlem efter att jag sett din tråd här. Har nygligen, blev utskriven i april, varit inlagd på Capio i Sthlm. Var där i 20 veckor ungefär, och på många sätt har vistelsen där hjälpt mig. Jag har börjat äta igen och fått en stabil vikt. Jag mår mycket bättre än innan jag kom dit.
Samtidigt, som med allting, fanns det nackdelar. Jag hade väldigt svårt med att förhålla mig till de andra patienterna, jämförde mina och andras portioner osv osv. Men med tiden blev det betydligt lättare, något jag den första tiden trodde var omöjligt. Jag kunde fokusera på MIG och på varför JAG var där. Det öppnade helt nya dörrar för mig, jag kunde stötta de andra patienterna men också själv bli stöttad i svåra stunder. Jag vill med det här visa att det är möjligt att med lite tålamod få en helt annan syn på saker. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
När mamma och pappa kom på besök var det inte bara skönt, utan också väldigt jobbigt psykiskt. Det var som om ingenting de gjorde eller sa dög för mig. Jag vände allting emot dem. Om mamma tröstade mig när jag var ledsen, blev jag arg på henne för att hon inte fullt ut kunde förstå hur jag kände mig. Men mest av allt blev jag nog arg på mig själv.
Just det här, med de svåra situationerna mellan mig och mina föräldrar, får mig att fundera lite. Jag har för mig att jag hört att AB-kontakt kan hjälpa till att få kontakt med en slags stödperson. Stödpersonen ska själv ha haft en ätstörning men lyckats ta sig ur det. Den ska finnas för den drabbade och ge stöd och vara en hand på vägen.
Jag tror att detta skulle kunna vara bra för din flickvän, för att:
*Hon får en person som känner igen hennes tankar, men som har distans till dem.
*Hon ser att det faktiskt går att komma bort från den situation hon hamnat i.
*Stödpersonen kan berätta om vad som fick henne att bestämma sig, vad som var hennes motivation.
Osv osv...
LYCKA TILL!
Tror inte att du kan göra så mycket annat än att stötta henne och försöka få henne att förstå att hon måste kontakta vården.
