precis som i mitt förra inlägg så ska jag skriva om mina problem... och jag önskar verkligen att jag inte hade några problem att skriva om men de har jag 🙁
nov 2012 gick mamma o pappa isär. Mamma blev väldigt deprimerad och va ledsen hela tiden och jag orkade inte se henne så så jag åkte iväg på ett läger över nyår. När jag kommer hem 2 januari 2013 så berättar hon att hon försökt ta sitt liv på nyår. Hon hade tagit en massa tabletter och tuppat av när hon var full. Som tur var så hittade hennes kompisar henne o ringde ambulans så hon blev magpumpad. I början av februari så gick mamma o pappa ihop igen och allt verkade bra hemma. Men jag var orolig över mamma ändå såklart för hon hade ju försökt ta sitt liv. Dom gick isär och ihop 2 gånger till under en månads tid. Dom var ihop och jag var arg på att dom höll på fram o tillbaka men accepterade de. Jag var orolig över mamma tills slutet av mars sen orkade jag inte oroa mig mer för det gick skit i skolan och jag va tvungen att prestera och det gick faktiskt bra resten av skolåret.
3 december så visade de sig att pappa var otrogen....med min kompis (19 år) och vi blev grovt äcklade av honom och mamma blev ett psykfall. Denna gången 10 gånger värre än året innan. hon brände sina dagböcker, kastade foton som påminde om henne själv osv för hon trodde att hon var problemet i familjen, att de var hon som inte hade varit bra mamma nog. Pappa gjorde allt för att vända oss ( mig och min ett år äldre syster) mot mamma. Mamma sa hela tiden att allt kommer lösa sig när hon försvinner. Alla problem, all förvirring och allt som fick oss att inte gilla hemmasituationen...allt skulle lösa sig ¨när¨ hon försvinner. Mamma fortsatte att säga att hon skulle försvinna och att hon inte var värd någonting, inte marken hon går på, inte kärlek, inte luft, ingenting. Jag och min syster var rädda för vi visste vad mamma menade med att hon skulle försvinna, hon skulle ta självmord. Pappa brydde sig inte så mycket, ist eldade han på och sa att mamma var alkoholist och de ena o de andra.
Min syster stängde ute familjen för hon kunde inte handskas med de just då och pappa blev trött på mitt tjat om att skydda mamma från sig själv. Till slut gav han mig ansvaret över mamma. Han sa åt mig att fixa mamma, få henne att må bra och om jag misslyckas så dör hon. Så de va de jag började göra. Jag började ringa hennes vänner för att få se vilka hon pratar med, om vad, hur, om hon hade några dumma tankar osv. Strax innan jul flyttar min syster och pappa till Göteborg och lämnar mig med mamma. Jag fick nu ångest för att jag inte hade någon stabil familj för tappade nästan all kontakt med pappa och min syster så kvar hade jag bara en självmordsbenägen mamma.
Jag gav pappa ett ultimatum, antingen har han mig som en dotter eller så har han sin lilla flickvän och oturligt nog valde han henne. Pappa sa att han inte bryr sig om mig och sa upp kontakten med mig.
Min självkänsla är i jordens mitt om inte ännu längre bort. Jag har stängt in mig för jag orkar inte mer. Jag får inte må dåligt någonstans så jag får inte utlopp för mina känslor någonstans. Inte i skolan för folk bara dömer och inte hemma för då ser mamma att jag mår dåligt och känner sig mer som en misslyckad mamma. Jag har börjat skära mig för att få utlopp någonstans och jag vet att det är dåligt men de e de enda jag har kontroll över i mitt liv. Jag har pratat med 2 socionomer men har bara skickats vidare för att dom inte kan hjälpa mig. Det har gjorts orosanmälningar på mig men inget har hänt. Min bästa kompis mamma som är polis har personligen ringt till socialen och bett om hjälp och gett dom mitt nummer men de har inte ringt och de har gått 2 månader nu.
Jag har börjat att stänga ute alla som står mig nära för det känns som att jag ändå kommer förlora dom. Jag har själv blivit självmordsbenägen nu, ser inte ljust på framtiden, kommer nog inte komma in på gymnasiet med mina betyg och alla runt om mig är ledsna och hjälplösa. Det ända som håller mig vid liv är tanken att om jag dör så dör mamma.Och min ändå chans att må bra är ett litet rakblad som bara ger mig några minuter av lycka. Jag behöver hjälp men ingen hjälper mig och jag klarar inte dehär längre! Det är inte meningen att jag ska vara mamma åt min mamma och ta ansvar vid bara 15 års ålder. Och jag känner mig som ett vandrande problem:(
psyket nästa
det är problematiskt. och det är svårt att ge några bra tips. du kan inte skuldbelägga din mamma, för hon kan inte direkt hjälpa hur hon känner. depression är inget man råder över. du kan skuldbelägga din pappa, men det är vettigt att inse att han av allt att döma varit i en omöjlig situation, och även om hans lösning tycks ha varit dålig, så finns det ingen bra lösning i en sån situation. att hans lösning var sämre än optimalt är väl en sak, men man kan inte förvänta sig att folk ska vara kvar i situationer som får dem att må dåligt. och att ställa ultimatum hjälper inte, det är bara en grogrund för fler dåliga beslut.
det som hänt är inte ditt fel. och jag vet inte, men det verkar som att du letar efter lösningarna i fel ände. be din mamma söka hjälp, om hon inte redan får den. det är bra att du försöker hjälpa henne, verkligen, men det är inte din sak att göra jobbet åt henne. hon måste vilja själv. säg åt henne att det är viktigt för dig att hon söker hjälp från psykiatrin. om inte det funkar så kan du bara vända dig till socialen, och be dem ordna något.
det är tydligt att du är i en väldigt trixig situation. och det är svårt att göra någon enskild sak som får allt att bli bättre.prata med din mamma. fråga vad hon tror skulle vara bäst för henne. att dö är uppenbarligen inte ett alternativ, och jag tror spontant inte att hon tror det heller, men fråga henne vad som skulle kännas bäst för henne, för att hon ska kunna gå vidare i sitt liv. det är det bästa du kan göra. straffa inte dig själv för situationer som du inte är orsak till.
FNÖ:
psyket nästa
jag ska faktiskt ansöka till psyket
Jag har pratat med mamma hela tiden och tyvärr så känner hon att livet inte är de bra alternativet, hon har haft hjälp från psykiatrin då jag fick panik av att hon inte skaffade hjälp men de hjälpte henne inte så mycke. Jag gav pappa ultimatumet då jag trodde han skulle välja mig men ist fick jag veta att han inte bryr sig om mig och just nu behöver jag inte en sån människa i mitt liv 🙁
askme:
jag ska faktiskt ansöka till psyket
Jag har pratat med mamma hela tiden och tyvärr så känner hon att livet inte är de bra alternativet, hon har haft hjälp från psykiatrin då jag fick panik av att hon inte skaffade hjälp men de hjälpte henne inte så mycke. Jag gav pappa ultimatumet då jag trodde han skulle välja mig men ist fick jag veta att han inte bryr sig om mig och just nu behöver jag inte en sån människa i mitt liv 🙁
tro inte att han inte bryr sig om dig. svaret är förmodligen att han för det första inte har full insyn i situationen, och att han ställs inför ett val utan bra lösningar. man kan inte tvinga folk till att funka tillsammans. det går inte.
askme:
jag ska faktiskt ansöka till psyket
Jag har pratat med mamma hela tiden och tyvärr så känner hon att livet inte är de bra alternativet, hon har haft hjälp från psykiatrin då jag fick panik av att hon inte skaffade hjälp men de hjälpte henne inte så mycke. Jag gav pappa ultimatumet då jag trodde han skulle välja mig men ist fick jag veta att han inte bryr sig om mig och just nu behöver jag inte en sån människa i mitt liv 🙁
sa han exakt (JAG BRYR MIG INTE OM DIG)
FNÖ: sa han exakt (JAG BRYR MIG INTE OM DIG)
Nej så sa han inte exakt, min syster pratade med honom och frågade saker om mig och då sa han ¨jag bryr mig inte om henne¨ och jag vet för jag hörde konversationen 🙁
askme:
Nej så sa han inte exakt, min syster pratade med honom och frågade saker om mig och då sa han ¨jag bryr mig inte om henne¨ och jag vet för jag hörde konversationen 🙁
då kan han fan ta o gräva ner sig o ruttna
FNÖ:
då kan han fan ta o gräva ner sig o ruttna
jag hoppas att han lever ensam och blir hemsökt av de valet han gjort, att gräva ner sig o ruttna skulle vara för smärtfritt för honom tycker jag /grovt sårad dotter
askme:
jag hoppas att han lever ensam och blir hemsökt av de valet han gjort, att gräva ner sig o ruttna skulle vara för smärtfritt för honom tycker jag /grovt sårad dotter
om min fader skulle göra något sånt hade han fått boka en tid på S:T görans sjukhus
askme:
jag hoppas att han lever ensam och blir hemsökt av de valet han gjort, att gräva ner sig o ruttna skulle vara för smärtfritt för honom tycker jag /grovt sårad dotter
jag blir så ledsen. du ska inte behöva ha det såhär. och av egen erfarenhet så tär det och förstör så mycket med att bo med en förälder som mår dåligt. Man är själv barnet men måste agera förälder:( hoppas verkligen att du kontaktar en psykolog eller vårdcentral så du kan få en hjälpande hand eller bara någon att få ventilera hos för det kommer inte gå att klara ensam... Du måste få hjälp med att styra upp den där röran. Din pappa förtjänar inte dig som dotter. glöm aldrig att man aldrig valde sina föräldrar!
skicka en assasin på han
precis som i mitt förra inlägg så ska jag skriva om mina problem... och jag önskar verkligen att jag inte hade några problem att skriva om men de har jag 🙁
nov 2012 gick mamma o pappa isär. Mamma blev väldigt deprimerad och va ledsen hela tiden och jag orkade inte se henne så så jag åkte iväg på ett läger över nyår. När jag kommer hem 2 januari 2013 så berättar hon att hon försökt ta sitt liv på nyår. Hon hade tagit en massa tabletter och tuppat av när hon var full. Som tur var så hittade hennes kompisar henne o ringde ambulans så hon blev magpumpad. I början av februari så gick mamma o pappa ihop igen och allt verkade bra hemma. Men jag var orolig över mamma ändå såklart för hon hade ju försökt ta sitt liv. Dom gick isär och ihop 2 gånger till under en månads tid. Dom var ihop och jag var arg på att dom höll på fram o tillbaka men accepterade de. Jag var orolig över mamma tills slutet av mars sen orkade jag inte oroa mig mer för det gick skit i skolan och jag va tvungen att prestera och det gick faktiskt bra resten av skolåret.
3 december så visade de sig att pappa var otrogen....med min kompis (19 år) och vi blev grovt äcklade av honom och mamma blev ett psykfall. Denna gången 10 gånger värre än året innan. hon brände sina dagböcker, kastade foton som påminde om henne själv osv för hon trodde att hon var problemet i familjen, att de var hon som inte hade varit bra mamma nog. Pappa gjorde allt för att vända oss ( mig och min ett år äldre syster) mot mamma. Mamma sa hela tiden att allt kommer lösa sig när hon försvinner. Alla problem, all förvirring och allt som fick oss att inte gilla hemmasituationen...allt skulle lösa sig ¨när¨ hon försvinner. Mamma fortsatte att säga att hon skulle försvinna och att hon inte var värd någonting, inte marken hon går på, inte kärlek, inte luft, ingenting. Jag och min syster var rädda för vi visste vad mamma menade med att hon skulle försvinna, hon skulle ta självmord. Pappa brydde sig inte så mycket, ist eldade han på och sa att mamma var alkoholist och de ena o de andra.
Min syster stängde ute familjen för hon kunde inte handskas med de just då och pappa blev trött på mitt tjat om att skydda mamma från sig själv. Till slut gav han mig ansvaret över mamma. Han sa åt mig att fixa mamma, få henne att må bra och om jag misslyckas så dör hon. Så de va de jag började göra. Jag började ringa hennes vänner för att få se vilka hon pratar med, om vad, hur, om hon hade några dumma tankar osv. Strax innan jul flyttar min syster och pappa till Göteborg och lämnar mig med mamma. Jag fick nu ångest för att jag inte hade någon stabil familj för tappade nästan all kontakt med pappa och min syster så kvar hade jag bara en självmordsbenägen mamma.
Jag gav pappa ett ultimatum, antingen har han mig som en dotter eller så har han sin lilla flickvän och oturligt nog valde han henne. Pappa sa att han inte bryr sig om mig och sa upp kontakten med mig.
Min självkänsla är i jordens mitt om inte ännu längre bort. Jag har stängt in mig för jag orkar inte mer. Jag får inte må dåligt någonstans så jag får inte utlopp för mina känslor någonstans. Inte i skolan för folk bara dömer och inte hemma för då ser mamma att jag mår dåligt och känner sig mer som en misslyckad mamma. Jag har börjat skära mig för att få utlopp någonstans och jag vet att det är dåligt men de e de enda jag har kontroll över i mitt liv. Jag har pratat med 2 socionomer men har bara skickats vidare för att dom inte kan hjälpa mig. Det har gjorts orosanmälningar på mig men inget har hänt. Min bästa kompis mamma som är polis har personligen ringt till socialen och bett om hjälp och gett dom mitt nummer men de har inte ringt och de har gått 2 månader nu.
Jag har börjat att stänga ute alla som står mig nära för det känns som att jag ändå kommer förlora dom. Jag har själv blivit självmordsbenägen nu, ser inte ljust på framtiden, kommer nog inte komma in på gymnasiet med mina betyg och alla runt om mig är ledsna och hjälplösa. Det ända som håller mig vid liv är tanken att om jag dör så dör mamma.Och min ändå chans att må bra är ett litet rakblad som bara ger mig några minuter av lycka. Jag behöver hjälp men ingen hjälper mig och jag klarar inte dehär längre! Det är inte meningen att jag ska vara mamma åt min mamma och ta ansvar vid bara 15 års ålder. Och jag känner mig som ett vandrande problem:(
Du behöver all hjälp du kan få och försöka att inte ha ditt självskadebeteende.
Försök om du kan att hjälpa din mamma och se lyckan i det och hur duktig du har varit när du lyckas. satsa på skolan så gott du kan och sök hjälp så att du kan hantera ditt liv och så.
Din Pappa är misslyckad, han är ingen far han är en idiot. Jag känner inte honom och vet inte vem han är men på det lilla du berättar så kan jag konstatera att han inte är en far som den han borde vara.
Du har rätt till ett bättre liv och Du ska inte behöva ha det såhär, jag hoppas du får all hjälp du behöver verkligen! Om jag kan hjälpa till är jag glad för det!
Jag kan inte föreställa mig hur du har det, du måste må fruktansvärt dåligt 🙁
Jag håller tummarna för dig och tänker på dig o hoppas att du får det bra till slut!
mvh//Melchior
jag orkar inte läsa men hoppas det blir bra
