Jag är lite här och där så skulle inte bli förvånad ifall någon av er kände igen mig. Hope not. Jag har haft det hur jobbigt som helst när det kommit till kärlek. Alla män har varit idioter, ni vet, dom som bara är ute efter en sak. Jag har fått mitt hjärta krossat av så många. Jag gav dom all kärlek och fick bara skit tillbaks. Nu var det här i slutet av maj men hur som haver. 7 månader har gått sedan all min kärlek försvann och jag har hittat en ny kille att dejta. Den här gången är jag inte blind. Han är en romantisk, ärlig, söt och en empatisk kille That dont give a damn about my flaws. Och jag är kär i honom...Eller? Vi har känt varandra i tre månader nu och jag känner mig så osäker. Jag vill inte ge upp den här killen, jag ser en framtid med honom. Men jag är bara så jävla rädd att han är en av dom, ni vet, även om att han inte visat tecken på att han är det. Han är kär i mig, i can tell, men det är något fel på mig. Jag vet inte om jag är kär i honom?  Jag hoppas att jag är det. Varje gång jag hör hans favoritlåt på radion så gråter jag. Om jag hör "vår" låt så gråter jag med. När jag får tanken att han skulle lämna mig eller då han inte är här så gråter jag. Är det kärleken till honom? Jag vet inte vad det är för fel på mig...jag är känslomässigt mixed up liksom. Förlorar jag honom så ger jag upp allting som har med kärlek att göra. Och det är inget jag bara säger utan jag menar det. 
Finns det något jag kan göra för att sluta känna såhär? Jag skulle göra vad som helst för honom.Nu Skrev jag typ hur mycket som helst men jag hoppas att ni läste allt och jag hoppas på svar...