Åh vore så himla fint om ni kunde läsa min lilla text om hur det är att precis ha fyllt tretton år och vara med om en liten incident. Risa, rosa, kritisera, kommentera, you name it!!!!
TACK TACK TACK PÅ FÖRHAND

Vi var bara tretton år och fortfarande barn även fast vi inte ville erkänna det för oss själva. När man är tretton år ser man sig själv som vuxen. Som en människa som har koll, en människa som inte längre passar in bland barnen som fortfarande leker i klätterställningar. Vi är bara tretton år och fortfarande barn och vi sitter på Zinken en onsdagseftermiddag för att spana på taniga precis blivande tonårspojkar och visa upp våra nya adidasjackor. Mitt på Zinkensdamms IP sitter vi och vi poserar obekvämt och pratade ansträngt för att inte se töntiga ut. Vad som helst men inte töntiga.

Det är då tre tjejer, betydligt äldre och som enligt oss ser mycket coolare ut med bestämda steg gick förbi på löparspåret. Det är då den längsta, den som uppenbart är ledare över gänget spottar åt vårt håll och skriker "Vad fan glor du på, din jävla hora?" och hon är arg och har svart, tjockt hår och pratar med brytning. Jag himlar lite med ögonen men inte för mycket, inte så att hon ser vad jag gjorde för vad man än gör så bråkar man inte med någon som är två år äldre och som är mycket tuffare coolare populärare än en själv. När hon jag berättar allt för, gör allt med och tar bilder med pappas digitalkamera där vi plutar med läpparna med öppnar munnen och skriker "Håll käften din jävla tönt" är det som om luften tar slut. Som om nu är det över, det är kört, vi kommer dö här och nu och allt allt allt är förstört och hörde jag rätt, hörde jag verkligen rätt?

Ledaren spänner blicken i min vän, börjar närma sig med bestämda steg och jag ser att hon har tandställning och att hon liknar en intryckt hund från långt håll. Nu står hon bara några centimeter ifrån oss och vi glömmer bort att vad som helst men inte se töntiga ut. Vad som helst. "Kolla mig i ögonen och säg det där igen!" skriker ledaren och hon jag känt sedan tvåan och älskar mest av alla nyblivna tonåringar i världen säger det igen. Hon säger det igen och jag förstår inte vem hon jag gungat med i Drakenbergsparken blivit uppäten av för det där är inte hon för hon hade aldrig vågat säga det igen.

Ledaren är arg och hennes kompisar ger ifrån sig ett flin och de tittar menande på varandra. En två tre fyra jag vet inte hur många sekunder som passerar men jag vet att det känns som en evighet och helt plötsligt har den ihoptryckta hundliknande ledaren som antagligen mäter över en och åttio hårt hårt slagit till hon jag varje fredagskväll köper åtta hekto godis med. Mitt huvud snurrar och jag vill springa därifrån men benen sitter som fastklistrade och nu händer det, nu slår hon mig också, min nya adidasjacka kommer färgas röd och hon kommer att slå ihjäl mig här och nu och nu är det kört.

Men det händer inte. Hon slår mig inte. Istället höjer den andra gängmedlemmen foten, sparkar till hon jag berättar allt för och luften har gått ur för längesen. Om jag inte dör av misshandel kommer jag dö av andningsstopp. Jag var bergsäker.

De vänder på klacken och går därifrån och bredvid mig sitter en slagen trettonåring med knallröd kind och vattniga ögon och jag är rädd men på något sätt lyckas vi ändå resa oss upp, vettskrämt slänga en sista blick på ledaren och hennes gäng och springa för livet ner mot tanto. Vi springer och springer och vi kan inte sluta för tänk om de är efter oss, ja tänk om de kommer göra det igen. Vi springer och det går inte att bli trött och adrenalinet tar aldrig slut och nu dör vi nu dör vi de är efter oss och vi dör här bland kolonilotter och äppelträd som pallas av nyblivna trettonårspojkar efter varje gympalektion med gympalärar-Eva som pruttade i omklädningsrummet när hon skulle skälla ut någon.

När vi får syn på gräs och buskar och enar och kvittrande fåglar stannar vi. Vi stannar och efter en nanosekund har vi börjat skratta och vi skrattar tills benen inte orkar bära och hela kroppen viker sig och herregud, herregud vad har vi precis varit med om? När det inte går att skratta mer tittar vi på varandra och vi förstår. Vi förstår att det är hon och jag det ska vara. Hon och jag genom brustna söndertrampade tonårshjärtan. Hon och jag genom dålig hy och ätstörningar. Hon och jag mot alla brunpudersminkade och kajalkladdiga flickor som fortfarande är barn men inte vill erkänna det för sig själva. Hon och jag mot världen.