Hej ja det är precis som det låter, jag har tidigare varit på denna apu plats i 4 veckor, men det blev totalt 1 veckas frånvaro pga mitt psykiska mående - panikångest o depression.

Jo visst kan väl förstå att det är jobbigt att ha en sån person på apu, men det enda dom märkte av var då inte ledsamt humör eller något sånt utan en glad, samarbetsvillig, snäll, social tjej och som gärna jobbade över. Det enda problemet som syntes var att jag inte kunde äta tillsammans med barnen pga lite bacillskräck jag går terapi för. Så jag åt antingen i matsalen då istället eller inget alls som då dom hade mellanmål etc.. inte hela världen, eller hur? I så fall min frånvaro med nån dag/vecka.. Men det hade min handledare K full förståelse för. Men nu är det så att en till jobbar där, A. Hon däremot hade noll förståelse. Hon pratade ensam med mig en gång då jag kämpade o tom jobbade över och sa bl.a; "Jag hade då aldrig, ALDRIG accepterat nåt sånt här, jessica. Jag hade inte gett dig något betyg. Du ska ha 100% närvaro och du kan inte ha dina problem om du ska jobba på ett dagis. Du kanske ska byta, då?"

Hade hon varit mer påläst eller överhuvudtaget lyssnat på vad jag sagt så är det BRA för mig att utsätta mig för det jag är rädd för, ni vet, terapi. Då gör man det som är jobbigt..

Men i alla fall, hon - A, har egentligen INGEN talan, hon är varken rektor eller boss på det där stället, men hon är väldigt stor i korken... Det värsta är att hon hade mig som barn, och ser nu på något läskigt sätt ner på mig, hon står och ler då hon säger att jag har problem och det där....

Men i alla fall, det var sist det. Nu så ska jag ju då ta igen denna veckan på samma apu plats. På fritidset där K och A jobbar gick inte. Så min mentor sa att jag skulle gå till dagiset o fråga en, låt säga S om det går bra att vara där istället då. Så jag gick dit, i dörren mötte jag A......... och hon sa hej och sa vart S var för någonstans i byggnaden. Så jag gick dit och hann prata ensam med S kanske i 2 min, sen kom A genom dörren och började säga saker som; "Alltså jag har ju inget med detta att göra egentligen men jag bara mååååste lägga mig i här.... Din mentor hade ju ringt till K och jag måste säga att jag tror att din mentor menade att du skulle hitta en Annan plats, jessica :), inte här, för här tycker jag faktiskt att du är klar :)" osv...
Jag började då förklara att nej jag har 1 vecka kvar o behöver den för att bli klar med en 200 p kurs, men icke. Hon fortsatte LE åt mig och säga detta då och i princip sparka mig i röven så jag kan gå ut därifrån..

S hade under tiden A pratade gått ifrån, det gör man ju om nån annan tar tag i konversationen annars ändå, så, tack för du sabbade apu-platsen , A , när allt höll på o gå SKITBRA! S var ju nära att få platsen, men icke pga A..

Dessutom innan detta så hade ju min mentor ringt till fritidset där jag skulle vara först där K och A jobbar då, men jag ringde dit först o då svarade K och sa att det gick bra att jag började på måndag då. Sen så ringde mentorn då och då hade nog A pratat in sig och fått K att ändra sig. Så till mentorn hade K sagt att det inte gick. Så därför skulle jag försöka med dagiset istället..

Samma gör hon här då ju, A fick syn på mig och gick då direkt in för att köra över mig med hennes tycke o tänkande o få ut mig ur byggnaden totalt..

När A sen märkte att jag blev ledsen av det hon sa o sättet hon sa det på så började hon "men jessica du förstår väl vad jag menar, hejdå :)" jag svarade inte.... Utan gick ut o kände mig riktigt kränkt med tårar.

Bara för jag är sjuk, så ska jag inte få jobba där jag vill eller? Jag gör ju precis allt jag kan o jag kämpar? K har ju tom förståelse, men det sabbar ju A.

Är det ens rätt att göra såhär?