Right.. Tillbaks i nedstämdhetens träsk.

Avslutat nyligen en relation som jag verkligen inte ville vara i. Och det känns jättebra. Men nånting saknas ändå alltid. Känns som att det är något fundamentalt fel i mitt liv som gör att jag aldrig kan vara riktigt glad.

Jag har ju mina vänner.. tror jag. Jag tror att jag vill vara med dem för mycket för att de ska orka med mig ibland.. Eller om det är nånting jag säger som gör att de inte vill prata med mig mer, för nästan varenda konversation jag startar med folk slutar alltid i att de avslutar konversationen genom att inte visa något som hellst intresse. Och då känns det som att jag bara är för påträngande och då brukar jag inte svara mer, för jag vill inte göra det hela värre.. Eller är detta kanske en mer tillbakadragen, naturlig del av konversationen? Jag vet seriöst inte, och det skrämmer mig.. De senaste åren har varit så jävla konstiga att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. *sigh*..

Är jag helt socialt inkapabel, eller är jag bara deppig över nånting och då verkar vara med tillbakadragen och ointresserad?

Jag tror att jag behöver någon att ge all min kärlek till... Fast jag har så lätt för att öppna mitt hjärta mot tjejer, och när de inser att de inte vill ha mig blir jag alltid lämnad med ett brustet hjärta. Det är på gränsen att jag inte vill ens försöka för det gör så ont varje gång.. Men mänsklig som jag är kan jag ju inte sabba en chans att slippa den här känslan av att hela livet är ett stort jävla tomrum som endast kan fyllas av någon annan att omfamna och älska, och som kan älska mig tillbaks..

Senaste gången var under en festival då jag och en tjej jag inte riktigt lagt märke till börjar mysa och strula lite lätt och har jättemysigt (vi umgås i typ samma kretsar). Vi är ju fulla båda två.. och hon börjar säga att jag är hennes, och jag börjar tro starkt på det här. Senare börjar hon hålla på med en annan kille, och jag blir stel i min stol och vågar inte riktigt säga nånting.. När hon sedan kommer tillbaks så ser hon att jag är upprörd och frågar vad som försigår. Jag förklarar att jag trodde att vi hade något på gång, och frågar om det är någon mening att jag lägger in några känslor i det här.. Och hon säger att hon ångrar att hon småstrulade med den där killen och är med mig resten av kvällen.. Hon säger även att hon vill vara med mig och att hon vill försöka med det här. Vi går senare och lägger oss och myser där hela natten.. Sen vaknar vi och hon beter sig om att ingenting hänt kvällen innan. Jag åker hem och försöker senare styra upp en konversation som failar, då det känns som att jag bara är dryg och vill inte att hon ska bli less på mig, för jag tycker ju verkligen om den här tjejen. I och för sig skulle hon nån annastans och kommer hem först imorn, och jag vet inte om hon ville fokusera på sina kompisar eller så..

Är det möjligt att hon bara är intresserad av mig när vi båda är fulla? Jag ska nog ta kontakt med henne igen när hon kommit hem och höra ifall hon verkligen menade nåt med det hon sa..

Jag pallar inte den här känslan, det här svarta hålet i bröstkorgen som bara kan fyllas av någon att omfamna och älska, och som älskar mig tillbaks förstås. Ju mer tiden går ju mer akut känns det, för av någon anledning känns det jätteviktigt att uppleva att vara älskad i den här åldern.

Allt känns bara så jävla hopplöst