Växte upp med en ganska vanlig barndom, kanske inte bäst i klassen men ändå helt okej. Bra kompisar o sådär, sen till högstadiet fick jag ny klass och nya kompisar, och vi börja tidigt med små brottslighet som o snatta, klottra o sånt, inget speciellt kanske de gör väl många ungar. Men de fortsatte på den vägen, vissa la ner och ryckte upp sig i nian och börja plugga upp betygen, men vissa fastna. 

Var en av dom som fastna mest, och under hela åttan och nian var jag aldrig i skolan, utan umgicks me grabbarna och hitta på skit. Vid nian kom ja i kontakt med äldre killar och de blev lite grövre grejer som hände och polisen börja komma in i bilden.

Och ur det så blev de bara en ond spiral, farsan har alltid haft alkoholproblem och de blev väl inte mindre, men mest skuld känner jag till mamma då jag vet att jag såra henne. Hon och pappa brukar bråka mycket, även när ja va liten och dom bråkar än idag med ett komplicerat förhållande jag inte pallar gå in på, men kortfattat kan man säga att han super ner sig och skiter i allt medan morsan får sopa igen allt han förstör.

Hur som helst så vill jag bryta spiralen och komma bort från det liv jag lever idag, då jag är allmänt less på allt. Har försökt plugga upp betygen men det går ganska trögt, har i princip noll betyg och skulle ha tagit studenten nu i år.

Hur ändrar man mönstret? Går in i nån slags depression till o från som ja dämpar med droger o sprit, då de inte finns andra sätt o dämpa de på. Många av mina vänner har numera fuckat ur ordentligt och börjat med tyngre droger, men alla har någon form av missbruk även om de inte är pundare direkt.

Har även utvecklat allmänt skumt beteende känns det som, någon form av social fobi och ångestsyndrom kombinerat med det. Lärt mig att inte lita på nån, och kan känna att dom jag är med kommer göra något mot mig och liknande tankar och det är ur det mina symptom handlar om.

Känns som jag äts upp inifrån, när jag kollar i spegeln ser jag bara hat och tomhet i ögonen och blir bemött därefter känns det som, kan inte kolla någon i ögonen på ett positivt sätt om jag inte är hög och full, vilket har gjort att ja även undviker sådant när jag träffar "normala" personer som jag vill ge ett bra intryck till, som släkt och så.

Mina men förstör alltså en hel del och bäddar in mig ännu djupare ner i skiten ironiskt nog, så den onda spiralen blir verkligen påtaglig på alla sätt.

Kände jag behövde skriva av mig lite, då jag inte har någon att dela detta med "irl", utan istället ligger man med ångest många sömnlös nätter i ensamheten

Morsan är deprimerad och har ingen ork kvar, farsan brukar ligga förankrad i sängen från lunch då han går upp, för att ta den dagliga supen och sen lägga sig igen.

Detta tynger mig ganska mycket, då min mor verkligen förvandlats sen jag var liten och det är sällan jag ser henne le. För ett år sen fick hon någon slags kramp och skönk ner på golvet, trodde hon fått hjärtinfarkt så ringde ambulansen, där jag fick följa med henne in till akuten. Kommer inte ihåg vad symptomen kallades men den var orsakad av stress sa dom. Och hon har haft mycket stress tyvärr pågrund av mig, minns allt för väl hur hon grät första gången snuten kom hem med mig, och hur hon gjort det alla andra gånger efteråt med, och alla gånger de hämtar mig osv. Och alla sena nätter hon ringt mig på mobilen o undrar när ja kommer hem och hon inte kunnat sova. 

Och hon känns nedbruten nu, orkeslös och hon pratar ofta om att "snart är man ju ändå död" och liknande, vilket nog gör mig mest ledsen av allt när hon säger sånt.
Bara den ångesten av att va hemma gör att man hellre drar ut och festar på kvällar som denna, bara för att få fly verkligheten, har även börjat bli att man tar "festen" hemma med öl o habbar, men försöker passa mig för det då det börjat bli en allt för frekvent ovana.

"Hemma fest" på vardagar och vanlig fest på helgen, känns som att beroendet kryper inpå. 

Vad göra? Vad skulle ni gjort i min situation? Någon som vart med om liknande, och ryckt upp sig?