Jag sitter i en lite knivig situation.
Jag har under en ganska lång tid mått dåligt, psykiskt då. Jag är helt depp i perioder och får grov ångest under situationer som jag känner mig obekväm i, därför försöker jag undvika detta vilket leder till små hinder i min vardag.
Jag är t.ex väldigt osäker över mitt utseende, vissa dagar känner jag ju av detta mer än andra. Och jag vet att jag då kommer att få ångest om jag är bland folk och stannar därför hemma från skolan. Ibland är jag också inne i depressions perioder och struntar då också i att gå till skolan.
När jag säger till mamma att jag inte ska gå till skolan kommer jag ofta på ursäkter, och säger att jag har ont i magen eller något. Och hon blir vanligtvis väldigt arg och kan få värsta utbrott för att hon vet att det bara är ursäkter för att stanna hemma från skolan. Men hon tror att jag är lat och inte orkar gå till skolan.
Min frånvaro från skolan ligger just nu på 27% vilket inte är bra alls. Och jag behöver egentligen ett läkarintyg om jag ska vara hemma från skolan så mycket som jag är.
Jag vill att mina föräldrar ska veta om att jag mår psykiskt dåligt och att det är därför jag är borta från skolan så mycket.
Så problemet är då, hur ska jag berätta för mina föräldrar?
Jag har verkligen världens sämsta relation till min mamma och min pappa pratar jag knappt ens med. Jag är nog den av mina syskon som har sämst relation till dom. Jag berättar aldrig saker för dom för att jag känner att de bryr sig inte ändå.
Vet verkligen inte hur jag ska göra. Snälla hjälp mig.
Jag känner inte dina föräldrar men det borde vara bäst att prata med dem, de borde förstå dig och störta dig. Innan (eller efter) du berättar så kan du ju även ta kontakt med skol kuratorn eller någon psykolog. Det kan kännas väldigt skönt att prata med någon man inte känner och som man vet inte kommet påverka vardagen. Hoppas allt löser sig! 
Det är bra om du talar om det med dina föräldrar. Men även med kurator eller psykolog som skulle kunna hjälpa med olika sätt att hantera tankarna.
Om du pratar med en kompis som du har bra relation med och kan berätta allt för henne/honom. Antingen kan du be henne/honom att följa med till kuratorn eller någon annan som kan hjälpa dig, eller blir det självklart att personen hjälper dig och ger dig stöd att berätta ditt problem för dina föräldrar. Men en sak du inte ska göra är att din kompis ska inte följa med dig när du berättar det. Utan det är en sak du måste göra själv. Helst ska inte ens kompisen vara hemma hos dig heller.
Du är verkligen inte ensam om det. Jag håller med andra om att du borde försöka prata med skolkuratorn eller en psykolog.
Jag var själv sådär för många år sedan och insåg många år senare hur mycket jag missade pga det.
Åh fyfan vad jag känner igen mig i det du skriver... Under ett av mina utbrott (har typ haft tre, så det är kanske inte så mycket, men ändå) droppade jag medan tårarna forsade att jag är deprimerad och då i stunden var mina föräldrar fett stöttande och så. I efterhand verkar det inte som de tog det vidare seriöst, för om de hade gjort det borde det förslagsvis bokat tid hos bup eller nått...
Tycker det är så vidrigt att psykisk ohälsa blir så förminskat och tabu i dagens samhälle. Vet inte vad jag ska ge för råd då jag är i en liknande situation och helt lost, men kan i alla fall säga att du inte är ensam. Lycka till
