Går ej.

knark

Man dör.

Medicin, terapi, roliga saker, fina & förstående människor runt sig, pussa på djur, godis etc.

farbror gugge:

knark

kramar

Hittar magin i vardagen igen.
Eller något sådant.
Hur man hittar den vet jag inte.
Man bara gör.

Är väl inget man botar, är väl något man växer sig ur.

Genom exempelvis terapi. Depression krävs det motivation och arbete för att ta sig ur, är inte som någon sjukdom man kan ta ett piller mot och så är den väck.

Temnozor:

Går ej.

Anar det.

skepparkrans:

Man dör.

Ger livet ett halvår till. Blir det inte bättre är väl döden ett relevant alternativ.

Buddah:

Genom exempelvis terapi. Depression krävs det motivation och arbete för att ta sig ur, är inte som någon sjukdom man kan ta ett piller mot och så är den väck.

Jag kan "se framåt"-biten men klarar inte av nuet (livskraften finns inte).

Schism:

Ger livet ett halvår till. Blir det inte bättre är väl döden ett relevant alternativ.

Eller så lever du bara med depressionen.

Buddah:

Är väl inget man botar, är väl något man växer sig ur.

Ja, "växa sig ur" låter bättre i sammanhanget. Det är frågan om rätt många förändringar såväl inom dig själv som utanför som måste ske innan depressionen gradvis försvinner. Piller kan hjälpa till viss del, eftersom det delvis är frågan om att ha "normala" nivåer av vissa signalsubstanser i hjärnan. Men pillerna hjälper inte ett skit om du inte ser till att försöka se/tänka annorlunda på din situation. Under depressioner ältar man samma jävla skittankar hela tiden och kommer ingen vart, därför måste man se till att komma loss på nåt vis genom att tänka om och komma till insikt om att det faktiskt finns en del lycka att hämta i världen, att allt inte är jobbigt och ångestframkallande. Sen påverkar givetvis omgivningen en del också. Är du fast rent fysiskt (i arbetslöshet eller sysslolöshet över huvud taget) så blir det lätt att du känner att du är fast mentalt också.

Sammanfattningsvis: stå inte och stampa på samma ställe hela tiden, gå inte i cirklar. Förändra din situation, lite i taget!

Det är väl mer eller mindre obotligt. Man kan försöka förmildra den.
Det kommer en dag då den faktiskt blir bättre/Man blir helt fri ifrån den, även om den pågår/pågått i flera år.

Viha:

Det är väl mer eller mindre obotligt

Viha:

et kommer en dag då den faktiskt blir bättre/Man blir helt fri ifrån den

Ska väl kanske tillägga att jag talar av personlig erfarenhet när jag skrev det ovan.
Trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle bli fri ifrån den, men 6 år senare så vaknade jag en dag och var fri ifrån den.
Bra dag.