Hej. Det var ett tag sedan som jag skrev något här, men nu behöver jag alla råd, tips och svar jag kan få.
Jag har lidit utav panikångest samt ångest överlag i snart 2 år. I slutet av sommaren 2016 skar jag mig för första gången. Nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag inte riktigt varför jag gjorde det. Jag hade aldrig tidigare känt ett behov eller en längtan efter att skada mig själv medvetet på det sättet.
Jag tror att det just då, handlade om nyfikenhet. Varför folk gjorde det, hur det kändes, vad det var som skulle kännas så lättande efteråt? Men också som ett bevis på att jag mådde dåligt.
Jag har alltid varit tjejen med platt hår, mycket smink och väl utvalda outfits. När jag sen började må dåligt, syntes inte det på min utsida.
Egentligen förstår jag inte hur jag tänkte där. Det var ju inte så att jag hade bollar nog att gå med nerdragna byxor för att visa upp mina ärr på ena låret.
Hur som helst. Ju mer tiden gick, desto mer kände jag en törst efter att skada mig. Inte för att min första upplevelse hade varit speciellt euforisk, utan för att det blev som ett sorts beroende. När mina gamla ärr började blekna, ville jag bara göra nya.
I mitten av september gick det så pass långt att jag skar mig så djupt att jag än idag, 4 månader efter har lila, röda, rosa och helt oförändrade självskadeärr på låret.
Enda sen dess har jag gått i långbyxor. Tanken av att sätta på mig ett par mjukisshorts har aldrig ens slagit mig.
Mitt problem är alltså att mina föräldrar inte vet om det här, jag har inte vågat berätta. Dem har nog inte förstått hur dåligt jag emellan åt har mått. Visst, under hela den här perioden har jag regelbundet gått hos BUP för både terapi-behandling och medicinering. Men endå.
I deras värld är självskadebeteende, detsamma som självmordstankar. Och ja, i många fall är det så, men inte i mitt. Mina sår var ett rop på hjälp, blandat med något obeskrivligt. En känsla av lättnad och distrahering.
Så, hur ska jag berätta detta för min mamma och pappa. Jag är livrädd för att berätta. Att sätta mig ner i lugn och ro vid köksbordet är inget jag ens kommer fundera på, det är alldeles för svårt.
Säger jag att jag har haft ett självskadebeteende kommer dem tro att jag vill dö, att jag funderar på medicinöverdos och jag kommer fan inte få lämna huset längre TROTS att allt detta var för nästan ett halvår sen. Men samtidigt så kan jag inte säga "Tja morsan jag skar upp halva mitt lår några gånger förut för att jag ville testa hur det kändes."
Åh gud. Snart är det vår och jag kommer vilja ha på mig shorts. Vad fan ska jag göra? HUR ska jag släppa den här bomben?
Det är viktigt att du säger det till någon du litar på för att det är beroende. Jag har skurit mig själv men mamma fick syn på det och jag gjorde det aldrig mer för att jag såg hur ledsen och besviken mamma blev fast jag har velat göra det rätt många gånger.
Skriv en liten lapp där du skrivit ner dina tankar och känslor lite lätt och ge till dina föräldrar, sen dra ut en stund typ och kom tillbaks sen
Funkade rätt bra för mig
don't
Jag röstar på brevet
Du ska kanske inte berätta det själv för dina föräldrar utan berätta o visa dina ärr för bup och sen hjälper dom dej att framföra detta till dina föräldrar. Men det måste komma fram och inte hemlighållas ok.
Att vara drabbad av självskadebeteende är tufft, men det går att ta sig vidare. Vi ger stöd till drabbade och närstående på Internet. Vi har bland annat en chatt där du helt anonymt kan prata om självskadebeteende. Du når den på: http://shedo.se/chatt
Ta hand om dig! <3
Skriv ett sms där du förklarar hur du känner dig och om att du har skärt dig, förklara att du verkligen inte vill dö. Gå ut på en promenad eller va ute ur huset ett tag, då hinner dina föräldrar kanske lugna ner sig lite och tänka över allt lite innan du pratar med dem.
Hoppas det hjälper <3
Savvas:
Skriv ett sms där du förklarar hur du känner dig och om att du har skärt dig, förklara att du verkligen inte vill dö. Gå ut på en promenad eller va ute ur huset ett tag, då hinner dina föräldrar kanske lugna ner sig lite och tänka över allt lite innan du pratar med dem.
Hoppas det hjälper <3
hej, loggade in här av ren slump efter flera år och vill bara tacka. fan va fint att folk brytt sig. idag mår jag bra, och det där med mina föräldrar löste sig på egen hand. de såg ärren och vi pratade om det. idag går jag runt med shorts och kjol bäst jag vill och har inte skadat mig sen september 2017. tack igen för stödet och tipsen <333
Avregistrerad:
Du ska kanske inte berätta det själv för dina föräldrar utan berätta o visa dina ärr för bup och sen hjälper dom dej att framföra detta till dina föräldrar. Men det måste komma fram och inte hemlighållas ok.
Föreningen SHEDO:
Att vara drabbad av självskadebeteende är tufft, men det går att ta sig vidare. Vi ger stöd till drabbade och närstående på Internet. Vi har bland annat en chatt där du helt anonymt kan prata om självskadebeteende. Du når den på: http://shedo.se/chattTa hand om dig! <3
Rebecca00:
Jag röstar på brevet
yeezythotme:
Skriv en liten lapp där du skrivit ner dina tankar och känslor lite lätt och ge till dina föräldrar, sen dra ut en stund typ och kom tillbaks sen
Funkade rätt bra för mig
Tiffany2005:
Det är viktigt att du säger det till någon du litar på för att det är beroende. Jag har skurit mig själv men mamma fick syn på det och jag gjorde det aldrig mer för att jag såg hur ledsen och besviken mamma blev fast jag har velat göra det rätt många gånger.
PÖZZ alla fina människor där ute
