Eller eventuellt, övertalar någon om att leva trots att hen inte vill.
"Ska du göra något fint i sommar?"
"Har du glömt? Jag ska inte leva i sommar."
"Jo. Du kan inte bara lämna."
"Hahahah."
"Du kan inte. Du är viktig och behövs, folk älskar dig. Jag älskar dig, lever ju för dig. Om du dör så tar jag livet av mig, det vet du."
"Jaha."
"Så du stannar?"
"Nej. Jag bryr mig inte."
Den där konversationen har vi haft x antal gånger, alltför många gånger på senaste tiden. Hur gör en? Är rädd.
Det är typ omöjligt. Det enda man kan göra är väl att se till att den får hjälp.
Det går inte. Det kräver att personen är mottaglig, vilket den inte är om den är tillräckligt djupt deprimerad. Vad som behövs är bra vårdkontakt, KBT och vettig medicin, utöver stöd från nära och kära.
det brukar inte gå att övertalas med ord, men du kan alltid försöka distrahera den från viljan att dö. ta på dig en plågsamt okoordinerad utstyrsel, bjud på videobutiksgodis och låt den åka med på din pakethållare under en tur på en obygdsväg höljd i grönska. det är en teknik som kräver rätt mycket omsorg och tid, men den är bra mycket mer tillfredsställande än att försöka snacka någon ur töcknet.
Försökte kontakta någon, eller snarare, försökte tala med hens mor om att hen mår dåligt. Det togs dock inte på allvar (vilket är hemskt konstigt, då modern är psykiatriker) och hen hatade mig ett bra tag. '-'
Järn:
Det är typ omöjligt. Det enda man kan göra är väl att se till att den får hjälp.
Chibibbi:
Det går inte. Det kräver att personen är mottaglig, vilket den inte är om den är tillräckligt djupt deprimerad. Vad som behövs är bra vårdkontakt, KBT och vettig medicin, utöver stöd från nära och kära.
Åh, ja, det brukar fungera bra. Hen tycker om mig och jag kan dämpa hens ont. Fast vi bor fem timmar med tåg ifrån varandra, så kan bara ses ett par dagar var tredje månad ungefär. Fast nu vill hen inte träffas alls eftersom det bara gör mer ont varje gång vi åker ifrån varandra.
svefnpurka:
det brukar inte gå att övertalas med ord, men du kan alltid försöka distrahera den från viljan att dö. ta på dig en plågsamt okoordinerad utstyrsel, bjud på videobutiksgodis och låt den åka med på din pakethållare under en tur på en obygdsväg höljd i grönska. det är en teknik som kräver rätt mycket omsorg och tid, men den är bra mycket mer tillfredsställande än att försöka snacka någon ur töcknet.
Be hen att söka hjälp. Kanske kan du få hen tvångsintagen om hen är allvarlig och tänker genomföra det inom en snar framtid. Man kan ju hoppas att det hjälper och att hen sedan förstår att du ville hjälpa till och räddade hens liv.
jag tycker inte att man ska lägga skuld genom att säga att man själv kommer dö. varför skulle en död person bry sig om en annan död person?
Jag skulle nog försökt "dra" ut eller göra saker personen så mycket som möjligt. Bara gör några små saker med personen. Kanske gå och fika på stans mysigaste café? Eller sitta ute i regnet under ett paraply med en kopp te i handen och höra regnet knastra? Kanske ha en golv"picknick" där ni sitter på en filt och käkar pizza och lyssnar på schysst gammal musik? Och sakta men säkert börja prata om varför personen mår dåligt?
Så hade jag nog gjort... Vet inte om det är med någon hjälp. Du får hjälpa personen att få tillbaka vilja att leva och viljan till att söka hjälp. Och när personen börjar må bättre tror jag det är lättare att göra det.
Är främsta syftet med tråden att markera din inställning till pronomen?
ge hen hopp om framtiden, att det kan finnas nån plats eller nått sätt att få det bra
prata om vad ni minns att ni vill bli när ni var små, kanske kan få igång framtids fantasier då
få hen att känna sig behövd och säg inte bara att du älskar hen utan visa det massor
försök att må bra själv för det kan smitta
försök att övertyga hen om att hen är stark nog att leva
hm
Jag har bett hen, och jag har försökt söka hjälp åt hen. Men om det verkligen händer, är på gränsen liksom, så ringer jag någon.
isola:
Be hen att söka hjälp. Kanske kan du få hen tvångsintagen om hen är allvarlig och tänker genomföra det inom en snar framtid. Man kan ju hoppas att det hjälper och att hen sedan förstår att du ville hjälpa till och räddade hens liv.
Jag vet, och det är sant. Det är dock det enda jag har att argumentera med som är tillräckligt starkt, för ja. Hen vill inte tänka sig att jag ska dö.
amsi:
jag tycker inte att man ska lägga skuld genom att säga att man själv kommer dö. varför skulle en död person bry sig om en annan död person?
Åh, ja, det gör jag. Mm, vi brukar göra det när jag kommer dit. Det är mysigt.
Jag har frågat, men hen vet inte varför. Hen har alltid mått dåligt.
Det är hjälp. Tack.
tangentbord1:
Jag skulle nog försökt "dra" ut eller göra saker personen så mycket som möjligt. Bara gör några små saker med personen. Kanske gå och fika på stans mysigaste café? Eller sitta ute i regnet under ett paraply med en kopp te i handen och höra regnet knastra? Kanske ha en golv"picknick" där ni sitter på en filt och käkar pizza och lyssnar på schysst gammal musik? Och sakta men säkert börja prata om varför personen mår dåligt?Så hade jag nog gjort... Vet inte om det är med någon hjälp. Du får hjälpa personen att få tillbaka vilja att leva och viljan till att söka hjälp. Och när personen börjar må bättre tror jag det är lättare att göra det.
Nope, enda syftet är att jag ska lära mig hur en håller fast den som en älskar vid livet. Men:
1. Min vän föredrar faktiskt att bli benämnd med pronomen hen.
2. Om hen är av fysiskt manligt eller kvinnligt kön kvittar i sammanhanget.
3. Henerator har gått lite över styr på min dator. Den ska egentligen bara ändra alla pronomen i texter som jag läser till hen, men har tydligen bestämt sig för att även ändra alla h a n och h o n till hen i de texter som jag skriver online också. Eh. Med andra ord, jag kan inte välja att använda mig av något annat pronomen ens om jag försöker.
Exner:
Är främsta syftet med tråden att markera din inställning till pronomen?
Mm, det försöker jag. Att vi kan flytta till Finland, bo i en lägenhet med en massor av katter och så.Ja. Hur visar en att man älskar någon? Via meddelande och så, i verkligheten är det enkelt.
Åh, det ska jag tänka särskilt på. Tack.
Okej, det ska jag.
Tack.
Mirousroea:
ge hen hopp om framtiden, att det kan finnas nån plats eller nått sätt att få det braprata om vad ni minns att ni vill bli när ni var små, kanske kan få igång framtids fantasier då
få hen att känna sig behövd och säg inte bara att du älskar hen utan visa det massor
försök att må bra själv för det kan smitta
försök att övertyga hen om att hen är stark nog att leva
hm
Du kan inte bota människan i fråga är jag rädd, men betyder mycket bara genom att finnas. Knäpp mamma minst sagt.. blir arg faktiskt. Om jag vore du skulle jag ringa/besöka psykiatrin och berätta precis det du skrev här. Då har du gjort allt du kan. Det är viktigt att du inte dras ner under ytan heller, typ som när man ska livrädda någon i vattnet. Någon vuxen borde verkligen ta ansvar.
Gud det här är så jävla svårt och jag har så svårt att hantera det. man är i en hjälplös position liksom.
Nea: Mm, det försöker jag. Att vi kan flytta till Finland, bo i en lägenhet med en massor av katter och så.Ja. Hur visar en att man älskar någon? Via meddelande och så, i verkligheten är det enkelt.
Åh, det ska jag tänka särskilt på. Tack.
Okej, det ska jag.
Tack.
du är en bra vän eller vad du nu är till hen! det är fint att se att du bryr dig så hursomhelst, men aa hur man visar att man älskar nån..via meddelande..hmm skapa fina tankar om hen, dagdrömmar o sen skicka dem för det är rätt mysigt att veta att nån tänker o dagrdrömmer om en o få något skapat baserat på sig själv.. hm eller ba 'tänkte på dig o blev glad' men bäst är ju att umgås mer, om hen inte vill kan du ju överrasknings besöka o ha med dig nått mysigt att äta eller göra nått pyssel kanske, kommer inte på nått mer men hoppas det kan hjälpa lite iaf
Nea: Den där konversationen har vi haft x antal gånger, alltför många gånger på senaste tiden. Hur gör en? Är rädd.
Har själv vart i samma sits. En kompis hade helt enkelt bestämt sig och talade om för mig och en tjej till att hon skulle ta livet av sig.Det vi gjorde då var att prata med vår lärare, som sedan kontaktade hennes föräldrar och fixade en tid åt henne på BUP.Vet inte hur gammal du är eller om du ens går i skolan, men det är ett bra tips. Det är alldeles för jobbigt för att du ska behöva ta dig igenom det själv. Det är inte snällt av din vän att lägga den tyngden på dig.
Däremot vet jag att om man pratar om att man vill ta livet av sig är det egentligen ett rop på hjälp. Man vill att någon ska höra och uppmärksamma det för att man egentligen inte alls vill ta livet av sig. Den som verkligen har bestämt sig säger oftast inte ett ord innan. Ren psykologi.
Jag tycker alltså att du borde prata med någon annan som kan hjälpa dig.