jag känner det som att man vill inte längre må dåligt, man vill bara bli av med det men det finns ingen riktigt klar manual över hur man ska göra. Därför provar vården massa olika sätt (eller snöar in sig på ett) som de tror kan funka, vilket inte passar personen i fråga alls och därför känner den sig sviken (lr annan känsla) av vården och slutar efterhand ta hjälp.

Analys från halvflummig artonåring.

obs: Det är jättefarligt när myndigheter och vårdpersonal börjar besluta över patientens huvud. Sämst i världen är det.

Lina Forss:

Hur funkar det?

För mig så fungerade det bra på "låg" nivå, skolkuratorn jag gick hos under högstadiet var helt underbar och jag är övertygad om att han räddade livet på mig. Eller ja, att han "fångade upp mig" innan jag lyckades göra någon riktigt dumt.

Tyvärr så var jag "för sjuk" för att gå hos kurator och skickades vidare till bup och där var det bara kaos. Fick ingen fast läkarkontakt eftersom de byttes ut hela tiden och fick ingen uppföljning av medicineringen. Psykologen utvecklade någon sort personlig/privat relation till mig, började se mig som en vän och började prata som sitt familjeliv, konserter han varit på osv. Jag vet inte om det ingick i hans behandlingsmetod, men det känns ju lite konstig när ens psykolog börjar om vilken sperationsångest han skulle få vid avslutat kontakt. Dessutom ville han se mina bröst, öh. Och så ville han krama mig när jag grät, berättade han. Känns väldigt skumt att tänka på såhär i efterhand, trots att jag inte riktigt förstod när jag var 15-16

Tror att vården kan fungera om man träffar rätt människor osv.

Postorderhoran:

Citera

Gillar halvflummiga 18åringar, har ju själv varit en;). Men säg, hur borde det gå till? Vad är riktigt viktigt att det blir rätt?

Nintendo:

Jag vet inte om det ingick i hans behandlingsmetod, men det känns ju lite konstig när ens psykolog börjar om vilken sperationsångest han skulle få vid avslutat kontakt. Dessutom ville han se mina bröst, öh. Och så ville han krama mig när jag grät, berättade han.

Känns ju inte som nån klockren behandlingsmetod. Måste vara jättesvårt att inte ta in den man behandlar, vård måste ju bygga på någon slags empati, men gränserna är klara och vuxna som utnyttjar hjälpsökande överskrider detta. Blir upprörd av det du berättar. Ni låter båda som ni har schysst perspektiv på det här, men hur ska urvalet gå till för att man ska få träffa rätt person? Hur skulle det funka för unga?

Postorderhoran:

obs: Det är jättefarligt när myndigheter och vårdpersonal börjar besluta över patientens huvud. Sämst i världen är det.

men var går gränsen då, för när patienten inte längre vet sitt eget bästa? Eller finns det inga såna gränser?

Det största problemet med psykiatrin är att den inte har nog med resurser för att ge alla den hjälp som de skulle behöva.

Lina Forss:

men hur ska urvalet gå till för att man ska få träffa rätt person? Hur skulle det funka för unga?

Det bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny. Som mediakatt säger, det största problemet är först och främst för få resurser.

Tycker som du... har alltid försökt hjälpa personer med problem av olika slag på det bästa sättet jag kan. Jag blivit ganska bra på det måste jag erkänna (skrytta om )
Klart att man också ska hänvisa till vården men jag säger alltid att det finns risk att det går snett. som du sa.

Lina Forss:

Därför räcker vården inte alltid till, för den utgår från en mall

jag har haft erfarenhet med bup t ex. där det gick helt snett. även på ett annat ställe. minns inte vad stället hette. men tillslut hittade jag platsen där jag kände att jag fick hjälp. st. luckas stiftelsen... det jag vill säga är det funkar som så att vården har sina brister och det kan vara svårt att hitta den rätta platsen inom vården. men det finns alltid nånstans som har den rätta platsen. för mig som sagt var st. luckas.

Lina Forss:

men var går gränsen då, för när patienten inte längre vet sitt eget bästa? Eller finns det inga såna gränser?

För mig är det jätteviktigt att jag får bestämma själv vad jag ska göra och när. Har blivit omkringhunsad jättelänge och har blivt jättekänslig för sådant. tvingas jag göra något jag inte inser vitsen med eller absolut inte vill så gör jag det inte. För det är för jobbigt. Jag tror man mår bäst att faktiskt slippa sådana saker, för att sedan gradvis trappa upp dem. Viktigt att det hålls på en så låg nivå att det blir lätt och ostressigt att klara av det

Sen mår ävl inte jag direkt jättedåligt psykiskt som en psykolog etc kan hjälpa till med, jag är stressjuk och behöver bli av med alla krav för att bli hel igen. Är sinnessjukt jobbigt när jag har flera tider i veckan att passa, med sådant som faktiskt är helt onödigt. Socmöten och boendestöd tex. Visst, var och en för sig är säkert skitbra om man är i behov av det, men klarar man sig själv och faktiskt inte VILL, (och blir sannslöst stressad och mår dåligt över att tvingas utsättas för det) varför är det då så viktigt att träffa den två timmar två dagar per vecka?

mediakatt:

Citera

mediakatt:

et största problemet med psykiatrin är att den inte har nog med resurser för att ge alla den hjälp som de skulle behöva.

Rädd för att det förmodligen är så, och att det är ett jättemaskineri att omorganisera. Tror nästan man måste riva ner allt till grunden och bygga nya system och modeller isf.

Nintendo:

et bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny.

Nintendo:

et bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny.

Skulle vara suveränt. Men under tiden, hur överlever man? Vad är allra viktigast att få hjälp med när man mår pest? Vad får en genom dagen?

alexthepope:

ycker som du... har alltid försökt hjälpa personer med problem av olika slag på det bästa sättet jag kan. Jag blivit ganska bra på det måste jag erkänna (skrytta om )
Klart att man också ska hänvisa till vården men jag säger alltid att det finns risk att det går snett. som du sa.

Klart man ska skryta när man gör nåt bra? Skönt att du fick hjälp. Vad gör den stiftelsen? Är den religiöst förankrad?

Postorderhoran:

Visst, var och en för sig är säkert skitbra om man är i behov av det, men klarar man sig själv och faktiskt inte VILL, (och blir sannslöst stressad och mår dåligt över att tvingas utsättas för det) varför är det då så viktigt att träffa den två timmar två dagar per vecka?

Men om du inte tycker att du behöver det, och det ökar din stress, så har du väl god insikt i din egen stresshantering? Varför behöver du fortfarande gå dit?

Lina Forss:

Vad gör den stiftelsen? Är den religiöst förankrad?

Den e typ som bup. bara att dem inte bara hjälper ungdomar. nej den är inte religöst förankrad

vad gör du här

disco:

vad gör du här

Snackar

Lina Forss:

Men om du inte tycker att du behöver det, och det ökar din stress, så har du väl god insikt i din egen stresshantering? Varför behöver du fortfarande gå dit?

boendestöd kommer hem till mig, för att soc ansåg att jag skulle ha egen lägenhet (av någon anledning skulle det vara mindre stressigt att sköta ett helt hushåll jämfört med att få en rutin för att städa mitt eget rum) och om man får lägenhet genom soc måste man ha en kontaktperson. jag ville inte ha någon kontaktperson som får betalt för att fika med mig så jag var tvungen att ha boendestöd då.
Spelar ingen roll om det är välstädat etc varje gång hon kommer, hon måste ändå fortsätta komma.

Soc sa att om jag sköter mig behöver jag inte träffa henne mer. Sedan ändrades det till "men det förstår du väl att vi inte bara kan lämna dig där vind för våg, du måste ha nån som kommer hem till dig"...... ett praktexempel på varför jag jätteogillar soc. Har sagt upp min lägenhet nu fastän jag trivs jättbra där, bara för att slippa ha soc dreglande i nacken hela tiden, det får mig bara att må sämre. (det vet de om men det hjälper liksom inte. De är öppna för förslag så länge jag föreslår det de tänkt besluta. Bästa sortens fritt val... eller inte.)