Hej! Jag har ett problem. Mina föräldrar har ältat saker jag gjort sedan jag fick min diagnos och jag bodde tillsammans med min pojkvän hos honom i ca 3 månader och direkt när jag kommer hem så ska mina föräldrar tjafsa och disskutera med mig om onödiga saker. Jag har försökt bli självständig och egen vilket jag bevisade eftersom jag har nu bott hemifrån i ca 3 månader och flyttade hem igen då jag och min pojkvän planerar att flytta ihop men till ett annat ställe. Vi var inneboende och kände att vi inte trivdes att bo där. Ändå så skulle mina föräldrar då börja om denna gamla vanan igen och behandlar mig som en 10 åring, då de kan säga saker som gå upp på ditt rum, och det känns konstigt att göra det till en 22 åring? Jag har även praktiserat en hel del och kände att jag inte trivdes eller jag kände inte att jag utvecklades då jag inte fick lära mig det jag ville och förväntade mig, och pga det har jag då avslutat mina praktiker och fått då höra från olika håll att jag inte gett dem en chans? Hur kan jag ge chanser till praktiker som inte gjort sina jobb eller som vetat om att de har en praktikant som de inte lär själva yrket. Tex jag var på en praktik där jag inte fick lära mig något om själva yrket, jag började praktisera en dag jag inte skulle vara där och var där 4 gånger totalt pga att handledaren skulle vara på andra platser. Eller jag var på en praktik där jag var omedveten om min diagnos men ändå lärde de mig inte på rätt sätt utan bemötte mig med vi är så osäkra på dig..istället för att ta reda på varför det vart tokigt eller backa bakåt och se hur man kan lösa situationen. Sådana erfarenheter har jag av praktikplatser och folk dvs föräldrar eller till och med släkt har då trott jag inte gett dessa praktikplatser en chans. Hur ska jag kunna göra det? Det gör mig ledsen att jag har bevisat vad jag vill och klarar av och kan och ändå får detta bemötande av personer jag älskar som jag vet vill mig väl men de gör på FEL sätt. Jag lär mig ingenting genom att höra sådant här, jag lär mig genom att prata om sådant här, få höra att jag kan och klarar av saker, jag behöver inte att folk säger till mig, hittar du dit? När jag bara har bott i det området hela mitt liv, jag behöver inte få höra gå upp på ditt rum som man säger till en 10 åring, jag behöver inte höra att jag inte ger mina praktikplatser chanser för det har jag absolut gjort! Jag behöver inte höra dessa saker för att jag HAR INGEN sådan diagnos som är så grov! Jag är mer normal än att vara en person som har en diagnos om man jämför med de som har grövre diagnoser än mig, jag har en pytteliten diagnos, jag fungerar normalt. Jag har stött på personer som har diagnoser som varit extrema och då kände jag att jag inte alls passade in så jag vart ju felplacerad på den dagliga verksamheten. De var personer med bipolär eller som var deprimerade eller behövde betydligt mer stöd och hjälp än jag. jag är precis som alla andra kan man säga även fast jag har svårigheter så är jag inte på den nivån att man märker att jag har en diagnos, man märker bara min diagnos om jag nämner den eller om man känt mig länge. Därför blir jag ledsen av detta och undrar hur man kan göra för att få folk förstå, Jag har inte en sån grov diagnos som de nu tror!
