Detta känns jättekonstigt att skriva om men jag ger det ett försök.
För 3 år sen så förlorade jag min bror i en bilolycka, han blev bara 18 år gammal. Har så många frågor att ställa över saker som jag undrar över.
Fick reda på det när jag tjänstgjode i lumpen. Majoren kallade in mig i ett rum där en kurator satt också förklarade dom vad som hade hänt. Min första tanke som dök upp när dom sa det var att jag ville hoppa rakt ut genom fönstret och att det inte fanns nån mening att leva.
Den natten samma dag som han dog var den värsta jag varit med om, mamma och pappa bara grät igenom hela natten och jag låg ensam på mitt rum. Hade som tur var sömnpiller som jag kunde proppa i mig.
Sen kom begravningen. Saken är den att jag tror inte att jag fälde en ända tår vilket känns hur sjukt som helst. Kändes som att man stod där som ett fån när man igentligen borde har varit helt förkrossad.
Har gråttit mig många nätter till sömns när jag tänker på hur en sån här sak kan hända och över hur jag saknar honom. Bröt ihop i lumpen så att jag fick åka hem.
Det hela känns så overkligt så att jag inte fattar det. Försöker till och med undvika att tänka på det så mycket som möjligt för att det känns som att man inte klarar av att hantera det. Har varit ensam vid hans grav en gg sen han dog på 3 år!! Det känns sjukt dåligt men jag kan verkligen inte ta det här till mig, det går inte. Känns bara som en ändå lång dröm. Undviker att lyssna på hans musik som han gjorde, jag undviker att prata om honom med mina föräldrar och när dom försöker så försöker jag att byta samtalsämne.
Dom få gånger jag öppnar upp mig är när jag är full, kommer han på tal så bryter jag fulständigt ihop. Har väl hänt 4 gg ungefär bland mina kamrater men aldrig med mina föräldrar. Varför är det så? Varför kan jag inte prata med mina föräldrar om dom minnen jag har av honom, annas så kanske jag glömmer bort det med tiden, saker som han gjorde och så.
Varför kan jag inte lyssna på hans musik? Varför kan jag inte gå till hans grav? Varför ignorerar jag honom så fort han kommer på tal? Vad ska jag göra för att det inte ska vara så här? Varför gå jag inte till en kurator och pratar, fattar verkligen ingenting.
Är det nån som har råkat ut för samma sak och hur hanterade ni smärtan?
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
ProMaster_86:
kurator
Fett jobbig, jag hade heller inte klarat av det mentalt om någon av mina syskon gick bort.
Jag skulle ändå rekommendera psykolog. Om du är villig att få ditt liv på rätt spår igen kan det vara ett bra val.
Lycka till.![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
jag börjar gråta![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
Det är så hemskt. men det är väl antagligen för att du får upp mycket känslor av att han är borta. :/ Det är juh sjukt jobbigt.. det förstår juh alla. Men ja jag vet inte vad jag ska säga.. jag blev stum..
ProMaster_86:
Sen kom begravningen. Saken är den att jag tror inte att jag fälde en ända tår vilket känns hur sjukt som helst.
Jag kan lugna dig med att det, paradoxalt nog, är en ganska normal reaktion. Det brukar kännas som om man har slut på tårar.
JanJoergen:
Jag skulle ändå rekommendera psykolog. Om du är villig att få ditt liv på rätt spår igen kan det vara ett bra val.
Lycka till.
Det skulle kännas sjukt jobbigt att gå dit, känns som att man bara skulle svarat likgiltigt på frågorna. Pratde med en kurator i lumpen, gick dit 6-7 gg kanske, ljög mig därifrån och sa att allt kändes bättre bara för att jag inte ville prata om det, det hjälpte mig inte någonting.
ProMaster_86:
Det skulle kännas sjukt jobbigt att gå dit, känns som att man bara skulle svarat likgiltigt på frågorna. Pratde med en kurator i lumpen, gick dit 6-7 gg kanske, ljög mig därifrån och sa att allt kändes bättre bara för att jag inte ville prata om det, det hjälpte mig inte någonting.
Jag tror ändå att nyckeln till att må bättre är att kunna prata om det. Att gå till psykologen är ju ingen intervju där hon/han ställer dig mot väggen och tvingar dig att svara på frågor, det är ju mer som ett vanligt samtal. Kan vara skönt med en knuff i rätt riktning.![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Sen skall du nog inte jämföra försvarets kuratorer med legaliserade psykologer. Min morfar jobbade som värnpliktsrådgivare och han var verkligen ingen psykolog.
Hej!
Åh sånt där är svårt!Min pappa gick bort i cancer för några år sen,jag hade några få som jag kände att jag kunde och ville prata med om det.Ofta kommer ju minnen när man minst anar det,en låt på radion eller nåt som nån säger.Att bara kunna säga då att; åh den här låten gillade min brorsa;kan kännas skönt.
Jag har inte heller varit så många ggr på kyrkogården efter det men,
jag har ett stort vitt ljus som jag sa (tyst i tanken)när jag ställde det på sin plats att:det här är pappas ljus,varje gång jag tänder det så tänker jag på honom och han är här med mej. Ibland så känns det som han säger åt mej att tända det. (nä,jag är inte religös) Nästa gång jag tänder det ska jag skänka en tanke till din brorsa,imorron kväll ca kl 21 alltså.
Ha de gott!
JanJoergen:
Jag tror ändå att nyckeln till att må bättre är att kunna prata om det. Att gå till psykologen är ju ingen intervju där hon/han ställer dig mot väggen och tvingar dig att svara på frågor, det är ju mer som ett vanligt samtal. Kan vara skönt med en knuff i rätt riktning.
Kanske skulle ge det ett försökt och se om det hjälper nåt.
sararar:
Att bara kunna säga då att; åh den här låten gillade min brorsa;kan kännas skönt.
Så skulle jag aldrig kunna säga, har sjukt svårt för att visa känslor. Fattar inte varför?
sararar:
Jag har inte heller varit så många ggr på kyrkogården efter det men,
Är det för att det känts för jobbigt? Känner du att du har blivit mer känslosam efter att din pappa gick bort? Tex händer det nåt som har med död och kärlek i filmer så börjar jag att gråta, ofast när jag kollar ensam, bara hänt nån enstaka gg med familj och vänner och då känns det sjukt pinsamt. På det sättet började jag aldrig att gråta innan.
gråter till din berättelse...
Blir ledsen ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Hoppas du får den hjälp och stöd du behöver!
Att VÅGA visa att man är lessen,borde vara lika enkelt som att kunna skratta tillsammans!
Att jag inte varit på kyrkogården så många ggr,är för att hans aska hamnade i minneslunden,för att min mamma ville det.Det känns lite opersonligt tycker jag,även om minneslunden är jättefin,med plats att plantera en blomma eller sätta en lykta.
Vissa dagar är jag mer känslig,men försöker att bita ihop eller "varna" omgivningen om att det är en dålig dag.Dåliga dagar har alla..
Jag tror att dina föräldrar skulle bli glada och lättade om du försökte visa dina känslor.Dom har ju förlorat en son,så dom förstår att du gråter!!!Du måste inte vara stark på heltid...
Ha de gott!
sararar:
Att VÅGA visa att man är lessen,borde vara lika enkelt som att kunna skratta tillsammans!
Ja, igentligen men tyvär så funkar det inte så i verkliga livet.
sararar:
Vissa dagar är jag mer känslig,men försöker att bita ihop
Tänker du på det varje dag fortfarande? Hur tog din mamma det?
sararar:
Jag tror att dina föräldrar skulle bli glada och lättade om du försökte visa dina känslor.Dom har ju förlorat en son,så dom förstår att du gråter!!!
Jag önskar att jag kunde göra det men det är verkligen hur svårt som helst. Jag har nog inte sagt ett ända ord om min bror till dom, om dom minnerna jag har om honom osv. Det borde inte vara så men jag kan verkligen inte prata om det, är som en spärr, fast jag hade önskat att jag kunde.
Är också rädd för att dom kanske tror att jag inte bryr mig eftersom att jag inte kan prata om det.
Jag tror att du är rädd för att du kommer bryta ihop ifall du pratar om din bror, men det kanske är värt det? Börja med dig själv först, som att lyssna på hans låtar när du är ensam hemma. Sen kanske du kan prata med någon kompis som är dig nära och som förstår dig. Det som är svårast är nog att prata om din bror med dina föräldrar eftersom, de vet exakt hur mycket du saknar honom och hur ont det gör. Stor kram.
