Har tagit avstånd från mamma sedan många år tillbaka, eftersom hon valt flaskan före allt annat.Så hur hon egentligen tagit det vet jag faktiskt ärligt talat inte.Vill poängtera att pappa inte drack,han tog en öl eller ett glas vin till maten nån gång ibland.Känns väldigt orättvist att just han var den som blev sjuk.
Ibland tänker jag mer på det,ibland mindre.
Håller med koriander om att försöka börja hemma.du kanske kan börja skriva ner dina tankar om allt som hänt och hur du mår,minnen som du har av din bror.
Dina föräldrar vet nog att du sörjer,men vet säkert inte heller hur dom ska hantera sitationen.

skolkar från skolan kommer tillbaka efter en månad med kajal runt ögonen och sitter längst bak i klassrummet och skriver poesi om min döing och får massa brudar för dom tycke jag verkar vara sååååå djuuup osv

ProMaster_86:

Är också rädd för att dom kanske tror att jag inte bryr mig eftersom att jag inte kan prata om det.

Jag är rätt säker på att dina föräldrar förstår att du sörjer, att du inte pratar om det kanske gör dem oroliga istället.

Det finns ju psykologer som säger att det är viktigt att prata av sig, men jag har även hört andra som säger att det egentligen är överskattat. Att prata och älta för mycket tror jag kan göra att man mår sämre, att man inte kommer vidare i livet, och det är jag säker på att din bror skulle vilja att du gjorde. Jag tror att det är väldigt olika hur man vill göra med sorg, vissa kanske vill prata med någon man känner, andra med en psykolog och några vill inte prata alls med någon.

ProMaster_86:

Det känns sjukt dåligt men jag kan verkligen inte ta det här till mig, det går inte.

ProMaster_86:

undvika att tänka på det så mycket som möjligt... Undviker att lyssna på hans musik som han gjorde, jag undviker att prata om honom med mina föräldrar och när dom försöker så försöker jag att byta samtalsämne.

Du kanske inser det själv att om man undviker något eller skjuter något framför sig så kan det så småsmåningom kastas rakt in the face och bara komma från oväntat håll. Det brukar vara så i de allra flesta håll oberoende på vad det är för saker det handlar om, konsekvenserna kommer man att få ta framöver.

Kanske beror det på att du själv inte vill ta till dig det som hände din bror, att du inte var redo eller liksom du helt enkelt inte vill acceptera förlusten. Du kanske rentav vill uppstå som "stark och oberörd" men oroar dig just nu över hur andra ska uppfatta dig, typ som kall, inte bry sig, vara oberörd och ointresserad.

Vet inte om du kanske har nämnt för dina föräldrar hur du känner om detta som hänt. Att du inte kunnat känna den där "sorgen" på 3 år efter din brors död. Och sagt att du skäms över ditt beteende?

Alla vet väl att alla kan reagera olika. Du kanske är den som reagerade och fortfarande reagerar annorlunda... Hur brukar du annars liksom reagera över andra saker i vanliga fall? Har du varit med om något som inträffat och som gjort dig väldigt upprörd och ledsen någon annan gång förutom detta? Innan/efter eller undertiden som din bror gick bort?

Beklagar verkligen Att förlora någon närstående är som sagt inget som man direkt brukar lämna någon oberörd i första taget.

ProMaster_86:

Är det nån som har råkat ut för samma sak och hur hanterade ni smärtan?

http://ungdomar.se/forum.php?thread_id=218300&page=1#8059561.
Samma sits ja. Men till skillnad från dig höll jag inte tillbaka känslor, åtminstone inte under det första halvåret. Jag lyssnar på brorsans musik, för en del av det är bra, foton hänger överallt, både sen han var liten och de allra senaste.
Däremot är det annat nu när man inte "får" prata om det, man tänker bara på det istället. Jag pratade med en kurator förut men det fungerade inte så bra så det dog ut.

Nu skriver jag om det istället. Så köp ett block och skriv ner alla tankar du har så du får ur dig det. Som en sorgedagbok. Då slipper man tankarna förhoppningsvis.
Jag har även börjat teckna porträtt av brorsan, jag kanske postar ett här på UM sen när det är klart, och jag funderar även på att göra en målning.

Jag antar att ditt problem är att du är rädd för att må ännu sämre? Men faktum är att det blir sämre om man håller allting inne, det blir bättre om man vågar prata om det, lyssna på hans musik, se videos där han är med och plantera en blomma på kyrkogården nån gång.

Du bör gå till en psykolog. Men tro inte att det är något fel på dig, alla sörjer på olika sätt.

för att du älskade honom.

Bläh

En väldigt nära person till mig dog i somras, och det är en person som haft otroligt inflytande på mig (åhfan, och så kommer tårarna..). Han var en av de bästa människorna jag någonsin känt, en av de finaste, gulligaste, roligaste, snällaste.. Bara en helt underbar människa.

Jag vill inte inse att han är död. Jag tänker fortfarande "han är" istället för "han var". På begravningen kunde jag inte förstå att han låg där, inuti en kista, och att han inte kunde prata tillbaks, skratta tillbaks, komma med galna skämt. Han ringde mig minst 5 gånger om dagen, och han var en så stor del av mitt liv att det känns som om jag försvann med honom.

Jag tror att smärtan alltid kommer finnas där, tyvärr. Jag älskar honom, jag saknar honom varje minut, jag funderar över varför just han skulle avlida, osv. Vi kommer alltid ifrågasätta allt som har med döden att göra, och vi kommer alltid att sörja dem som dör. Jag antar att man med tiden förstår att det är så livet går till, man föds och man dör, och att man lär sig att acceptera det.

För jag har absolut inte accepterat eller insett att han är död.

Sånt är väldigt enskilt. Varje person hanterar sorg på sitt eget lilla sätt. Det tog mig till alldeles nyss, 1 år, att acceptera och förstå vad som hänt och nu är jag inne i en djup depression. Min pappa dog alltså. Jag har alltid varit 'den ensama' i familjen, medan mina syskon har pratat om sin dag, sin skolgång och sina känslor har jag alltid varit tyst och klarat mig själv. Nu när detta hände hade mina syskon flyttat hemifrån så det blev endast jag och mamma som fick börja leva tillsammans. All uppmärksamhet riktades mot mig plötsligt, något som jag är vääääldigt ovan vid. Jag tycker heller inte om det. Jag vill vara självständig och jag vill klara mig själv, jag tycker inte om när mamma vill prata om hur jag mår. Därför pratar jag inte om det med henne, eller med någon. Jag sörjer honom ändå, ensam. Jag lyssnar på hans musik, jag tänker på honom alltid, jag går till kyrkogården när jag känner för det. Men jag har valt att sörja ensam. Det är förmodligen inte det bästa men det känns bäst för tillfället.

Smärtan kommer aldrig att försvinna, men med tiden lär man sig hantera den. Det är svårt, och det tar tid. Jag förlorade min syster för flera år sen, och jag har svårt att inse det än idag. Min morfar dog när jag var typ 6 år, och honom saknar jag sjukt mycket också. Jag fick inte gå på hans begravning - så jag har aldrig fått ett konkret slut. Jag minns bara sista gången jag såg honom, och han lovade att 'allt skulle ordna sig, allt skulle bli bra'. Det blev det aldrig.

Jag kan inte prata om det. Jag vill inte. Det gör för ont. Jag vill inte gå till hennes gravsten, bara på typ jul/födelsedag eller så, det gör för ont. Jag föredrar att minnas henne var som helst. Hemma, utomhus, i stallet, på träningarna, i skolan. För mig själv. Även om hon konkret finns i jorden där under, så känns det som om jag har bättre kontakt någon annanstans, hennes själ finns ju ändå inte där.

Hon finns hela tiden med mig, det tror jag din bror också gör, han finns där med dig. Vakar över dig (shit vad religiöst det här låter nu, men men...) liksom. Försök minnas de glada minnena ni haft tillsammans! Ibland kommer man på sig själv med att tom. sakna de negativa sidorna personen hade! Lite roligt känns det ju också...

Klarar du av det så tycker jag du ska prata med någon, det behöver ju inte vara värsta psykologen eller så. Din brorsas bästa vän, om ni har kontakt? Eller någon annan som kände honom bra och som du också känner. Kan man prata med någon som faktiskt sitter i samma sits, känns det massa lättare!

Sorgen och saknaden försvinner aldrig, den blir en del av ens vardag (det är då man inbillar sig kunna kontrollera och hantera den)... Jag försöker ändå leva upp till tanken om att min syster (det tror jag knappast din bror heller velat!) knappast hade velat att jag skulle gråta floder och låta mitt liv gå till förspillo istället för att göra något med livet, leva det fullt ut även för hennes del! Göra allt det hon aldrig fick en möjlighet till.

Okej. Jag vet inte vad jag ville få ut med min text. Hoppas den 'hjälpte' någon? 😡

Tråden låst på grund av inaktivitet