Har själv lite äs och jag tycker ett bra sätt att hjälpa en person som har äs är att prata med den och få den att söka hjälp och förstå att det är farligt med äs. Att bara säga "Du måste äta" och tvinga den att äta tror jag inte hjälper så mycket. Det finns oftast en orsak till varför en person har äs.

Äs?

Aha.. Ätstörning..

man kommer med konstruktiva uttalanden och hoppas inte på för mycket.

Prata med personen om deras ätande och hur de känner inför det. Berätta att man är orolig för dem. Inte försöka tvinga personerna att söka hjälp eller äta om man inte är i en position där man kan det (t ex deras föräldrar), men föreslå det om de håller med om att det finns ett problem. Inte uppmuntra beteendet, vilket i sammanhanget inkluderar att inte ägna sig åt liknande beteenden.

Överlag så tror jag att man får anpassa sig efter personen med ätstörningarna.

ladysmurf:

Det finns oftast en orsak till varför en person har äs.

var snäll

Personen lär behöva professionell hjälp, det bästa sättet du kan hjälpa är att få denne att inse det också. Man får prata om grunden till varför ätstörningen uppkommit och när personen inser att problemet är rejält allvarligt genom att själv prata om det kanske denne vill söka hjälp. De flesta tycker ju att det inte är så illa och att de bara vill gå ner liiite till, men det vore synd att vänta tills kroppen tar allvarlig skada.

Alltså, om personen inte inser att den har ett problem, då kan det kanske vara bra att försöka snacka om det eller föreslå typ "om du vill så kan jag följa med till sjuksystern/sitta med dig när du ringer vårdcentralen, om du någon gång vill ta itu med dina matproblem".

Om personen inser sitt problem/får hjälp så råder jag att INTE FOKUSERA på ätstörningar, mat eller vikt. Man hamnar som ätstörd lätt i en situation där man "är" sin ätstörning och när man försöker bli frisk är det lätt att känna sig värdelös och utan identitet eftersom hela ens liv och person handlade om vikt och mat.

Försök istället att dra med personen ut på roliga saker. Fester, spelningar, bio, promenad på stan, sällskapsspelkväll, vad vet jag. Visa att du tycker att det är kul att vara med han/henne för den han/hon är, visa att personen är mer än bara "en ätstörd ungdom" typ.

Och om personen inte vill hänga med, fråga igen och igen. Äs innebär ofta att man isolerar sig mycket, och isolationen förstärker äs-beteendet. Bryt isoleringen så är nog mycket vunnet bara därigenom.

Jag har en vän som hjälpt mig mycket under min sjukdomstid - i alla fall så mycket man kan förvänta sig. Som anhörig är det svårt att nå fram, och det måste du nog vara beredd på.

Den här vännen har i alla fall aldrig pressat mig till att äta. Hon kommenterade heller aldrig min vikt på ett specifikt, ingående sätt. Hon har liksom aldrig lagt fokus på vikten utan alltid frågat "hur mår du?" och "hur känns det?", vilket jag tror är enormt viktigt. Hon var den enda av mina vänner jag fortfarande orkade umgås med under tiden jag var som allra sjukast, just för att det var så ångestskapande att höra folks kommentarer ang kropp och vikt.

Alltså: lyssna, stötta och uppmuntra till att din vän själv söker hjälp. Tycker jag.