Jag har i perioder känt mig väldigt annorlunda och avvikande och funderar på om jag har en diagnos av något slag. Just nu känns det bara tydligare och tydligare att nej jag funkar inte "som alla normalstörda" och nej jag är inte friktionsfri att leva med, ens för mig själv. Jag är ganska trött på att må dåligt och vill gärna hitta lösningar, men hur hjälpt blir man egentligen av att ha en diagnos? Hur stjälpt blir man (i form av svårare att få jobb osv)?
d hjälpte mig en del att få 1 av diagnoser pga kände mig mindre konstig o typ fick förklaring ? så länge man inte identifierar sig med d o så är d väl bra kanske. man behöver ju inte berätta om diagnos när man söker jobb :S
reben:
d hjälpte mig en del att få 1 av diagnoser pga kände mig mindre konstig o typ fick förklaring ? så länge man inte identifierar sig med d o så är d väl bra kanske. man behöver ju inte berätta om diagnos när man söker jobb :S
pratade med bf om detta, han typ "men det är klart att arbetsgivaren måste veta!!!!!!!" medan jag typ "eh nej det måste man väl inte, du skulle väl hellre anställa någon normal än någon som eventuellt är jobbig att ha anställd?"
Obs, snackar inte medvetet ner människor med diagnoser nu utan är rädd för att det tänket ska finnas hos arbetsgivare, även fastän man inte får diskriminera folk på sådant sätt (väl??)
elverpigen:
pratade med bf om detta, han typ "men det är klart att arbetsgivaren måste veta!!!!!!!" medan jag typ "eh nej det måste man väl inte, du skulle väl hellre anställa någon normal än någon som eventuellt är jobbig att ha anställd?"Obs, snackar inte medvetet ner människor med diagnoser nu utan är rädd för att det tänket ska finnas hos arbetsgivare, även fastän man inte får diskriminera folk på sådant sätt (väl??)
men wtf klart du inte behöver uppge det om det inte är relevant. exempelvis som när jag jobbade på en båt då ville dom veta allt sånt pga läkarundersökning o de är ju klart för att kunna klara krishantering o så, där finns relevans. ska man jobba på ica va spelar d för roll då ? tkr han har fel.
så öh man blir mest bara hjälpt? tänker att jag blir ju inte påtvingad en utredning utan det är jag som vill veta pga livet funkar inte
Har inte nämnt någonting om mina diagnoser på varken CV eller arbetsintervjuer då jag inte låter mina sjukdomar definera mig som person, jag söker de jobb jag känner att jag klarar av att utföra och jobb där inte mina diagnoser spelar någon roll. (vill inte liksom ha ett jobb som skulle få mig att må sämre) Har fått skriva papper på vilka mediciner jag äter ifall om olycka skulle ske, har bara fått frågan en gång va venlafaxin va så sa bara antidepressiva och hon bara "okej" och inget mera.
Det enda negativa jag har märkt med att få diagnos är att sjukvården ibland skyller fysiska problem på mitt psyke, tex när jag började söka hjälp för att jag har ont i magen trodde dom de va oro och ångest, men så äre ibs liksom.
på jobbintervjuet t mitt förra jobb blev jag frågad om jag hade några diagnoser, frågade vad de menade och de sa ''hm.. depression, psykiska besvär eller liknande''
behövsw dock inte visa intyg på det, sa nej och de nöjde sig med svaret. har ej men gäller väl att ljuga om man nu har såna.
arbetsgivare måste absolut inte få veta om att du har en diagnos. de får ställa frågan till dig men du har ingen skyldighet att svara på den och de får inte kräva dig på någon sjukdomshistorik.
tror att det är positivt att få en ordentlig utredning pga det är lättare för läkare/psykologer att ge dig rätt typ av terapi, mediciner, stöd och annat du kan behöva. det kan även vara till hjälp för dig själv och kanske hjälpa dig att förstå mönster i ditt beteende + hitta verktyg att hantera dem.
kan vara en bra sak för din medicinska behandling. kan vara en dålig sak för den. det beror helt på hur korrekt diagnosen är och hur du svarar på typiska behandlingar för den.
det är klart, om det är ett tillstånd som inte behandlas så blir läget annorlunda, då är det nog bara fördelar. om du någon gång behöver hänvisa till en psykisk diagnos så har du den på papper, tills dess finns den bara i din journal.
Tror det hjälper vissa och stjälper andra. Jag tror att många kan tycka det är skönt att få en förklaring och något att identifiera sig med, medans andra känner sig stämplade. Beror väl lite på hur det har gått till också. Går du till psykologen självmant och ni tillsammans bestämmer er för att göra en utredning så är det en sak. Blir du diagnosticerad som barn är det nog en helt annan femma.
Jag tror det är helt individuellt. En del mår bra av det och fortsätter sitt liv som vanligt. En del människor förändras efter en diagnos, det behöver inte vara negativt heller. Men som sagt, det är nog svårt att säga på förhand.
jag har diagnoser och jag är speciell 
för en del är det nog bra, men jag har också sett exempel där det inte är bra. min kusin t ex verka grunda hela sin identitet på sin diagnos, och han verkar ofta använda den som ursäkt för att inte ändra sig
Ar själv en diagnos som hjälper och stjälper mig 😛
