Jag har valt att skriva den här berättelsen i dagboksform, det råkade helt enkelt bli så. Skulle jättegärna vilja ha respons, och då även kritisk så jag kan utveckla mitt skrivande. Tack.
26/11-08
Egentligen är det rätt ironiskt hur människor kategoriseras. Jag heter Mathilda Jacobsson, och jag är en sån som bara finns. Egentligen är jag väl ingenting värt alls, men att känna rätt personer kan tydligen lyfta en till skyarna. Att de rätta personerna har varit mina vänner ungefär lika länge som jag hade kunnat stå upp är väl egentligen ganska konstigt, men det harblivit så. Livets slumpartade spel, en osynlig hand som rycker i trådarna och bestämmer vem som är med, och vem som inte är det. Handen som styrde mig har fört mig allt längre bort från scenens mitt, och ensam, utslängd i kanten står jag nu och dansar för glatta livet. Vissa stunder dansar jag vackrare och mer graciöst än någon annan, men hur ska någon kunna se min dans när jag inte får chansen att synas?
Jag pratade om något idag, men när jag märkte att de andras uppmärksamhet skingrats och att jag i princip satt och pratade med mig själv så tystnade jag. Stilla bevittnade jag deras menande blickar som sa att jag var ungefär lika intressant att lyssna på som Anna, klassens idiot. Hon med alla sjukdomar som satt och sa massa konstiga saker och som man bara lyssnade på med halvt öra och sedan log intresserat och förstående åt.
Och som man sedan skrattade åt.
Jag är rädd för folk som skrattar, rädd att folk ska skratta åt mig. Jag låter som en otroligt mesig person nu när jag tänker efter. Men jag ses som hård. Stark. Ensamvarg. Det är bilden jag under många år försökt etsa in i min omgivnings huvuden, en illusion för att slippa ses som den halvt mobbade. Jag skulle inte vilja kalla mig mobbad, det tar emot, nått enormt. Jag är inte ful, jag är inte fet, och jag har vänner, om nu det är tre kvaliteter man ska ha för att inte vara mobbad, vad vet jag. Jag svamlar, jag märker det själv. Jag är en rätt svamlig person. Stakar mig på ord gör jag också hela tiden, trots att jag är artikulär (vuxenpoäng för svåra ord!), orden vill ut så fort hela tiden. Måste hinna säga det jag vill ha sagt innan de andra tappar fokus, måste få ur mig min historia innan de andra slutat lyssna. Jag vet inte varför jag försöker egentligen, varför i helvete försöker jag fånga de här tjejernas uppmärksamhet? Varför fullkomligt skiter jag i min självrespekt och beter mig som en fjant för att få deras uppskattning. Jag vet inte. Allvarligt talat så vet jag inte.
Jag vet nästan ingenting längre.
Jag har nästan helt tappat bort mig själv
Mathilda
ÄNDRAT 2009-07-09 20:11
Jag gillar den.
eller jag vill läsa mer, lite för lite innehåll
Bra skrivet! Fortsätt på den, du har byggt en stark karaktär som kan vara intressant att följa : )!
Tråden låst på grund av inaktivitet
