Vissa av er kanske minns att jag postat ett par trådar om att jag vart orolig om att jag var påväg åt fel håll i livet. Inga av svaren hjälpte mig på nått sätt eftersom dom flesta var oseriösa vilket gjorde så att jag kände mig ännu mer nere. Efter det fortsatte mitt liv suga, som vanligt.. och allting gick bara ner och ner tills jag drabbades av alkoholberoende. Anledningen att jag drack var för att då glömde jag alla mina besvär och att jag kände mig relativt glad då.
Ingen visste om detta, inte ens mina nära kompisar och min familj. Till slut så spårade jag ur och kom full till skolan (1,5promille). Jag höll nästan på att bli överkörd av en bil då. Det var då personer insåg att jag verkligen mådde dåligt. Jag hade sagt till ett par personer innan det hände att jag mått dåligt, men dom tog mig inte på allvar, dom trodde jag bara ville ha attention kändes det som.
Nu har jag fått lite hjälp, snackat med psykolog och sånt. Nu när alla vet känns det som dom håller avstånd från mig och att dom behandlar mig annorlunda, mina föräldrar begränsar mitt liv vilket gör så att jag mår ännu sämre.
Jag har rymt hemifrån ett par gånger, slagit sönder saker. Snattat har jag lyckats sluta med.
Men även detta att jag fått hjälp så mår jag ändå dåligt. Jag känner mig ensam, har ingen jag kan vända mig till som förstår mig.
Jag har väckt ett nytt intresse, vilket är musik. Men det klarar jag inte att börja med pågrund av min depression. Jag orkar inte ta itu med saker nu längre liksom. Jag har gjort om mitt rum till en musikstudio i princip, men jag orkar aldrig ta itu med att börja med det... det känns som om musiken är för stort att börja med fastän jag har ett musik-öra enligt många personer.
Nu på nyår hade jag planer på att festa, men det blir inget.. som vanligt. Jag vet inte riktigt om jag orkar att tänka på det nya året som kommer, allt kommer bara gå ner ännu mera som det nu gjort i 1,5 år sen det började.
Ord, det betyder ingenting för mig längre. Att personer säger att jag är en stark, trygg, helhjärtad person påverkar mig inte på nått sätt längre. Det betyder liksom ingenting.
Det som är udda är att jag vill att personer bara ska glömma bort mig, men jag vill ändå att dom ska bry sig. Jag vill inte finnas längre, jag vill försvinna.
Även fast jag fått hjälp och stöd så känns det som jag aldrig kommer komma ur detta. Och jag har funderat på om att ta livet av mig, eftersom jag inte har något att leva för.
Jag känner mig som ingenting.
öh fortsätt satsa på musiken så kanske du kan få ur dig ett par schyssta låtar ur eländet iaf.
Robb4an:
Och jag har funderat på om att ta livet av mig, eftersom jag inte har något att leva för.
Jag känner mig som ingenting.
Allt går inte som på räls när man väl fått hjälpen, det tar ibland väldigt lång tid innan man känner att det blir någorlunda normalt, det gäller att ha tålamod och hålla ut till det sista och fortsätta med hjälpen man får och samtidigt bygga på det bra man har och dessutom försöka göra det dåliga bättre.
Du får inget gratis, viktiga saker är svåra att få tag i men resan dit är spännande och bra även om den för med sig dåliga saker men till slut blir det bra.
Ge inte upp nu, kämpa och kämpa igen!
Finns nog alldeles säkert flera utvägar. Så du behöver icke begå självmord.. Läs böcker, lyssna på musik - även om man inte är motiverad till att spela, så kommer man snart få inspiration och motivationen kommer sakta men säkert ändå..
Att börja träna är också bra. Bättre än allt vad t.ex. antidepressiva piller innebär. Man får gratis glädje, om man har tur och sådär.
Om det absolut skulle bli värre, så finns väl alltid internet också. Som du kanske märkt redan.
dazed_and_confused:
öh fortsätt satsa på musiken så kanske du kan få ur dig ett par schyssta låtar ur eländet iaf.
Problemet är ju att jag aldrig orkar ta intiativet till att börja, jag orkat inte ta itu med det, det känns som för mycket. Men jag vet innerst inne vill jag..
Renesmee:
Finns nog alldeles säkert flera utvägar. Så du behöver icke begå självmord.. Läs böcker, lyssna på musik - även om man inte är motiverad till att spela, så kommer man snart få inspiration och motivationen kommer sakta men säkert ändå..
Att börja träna är också bra.
Att läsa böcker är inte min grej, jag har svag dyslexi fick jag reda på det senaste snacket med psykologen, men musik lyssnar jag redan på flera timmar om dagen.
Jag har börjat träna, försöker hålla uppe 1 timmas jogging varje dag och lite gym. Fast jag har tränat innan rätt så mycket faktiskt, bara inte löpning.
Robb4an:
Problemet är ju att jag aldrig orkar ta intiativet till att börja, jag orkat inte ta itu med det, det känns som för mycket. Men jag vet innerst inne vill jag..
samla kraft å gör det för böfelen
Robb4an:
Jag har börjat träna, försöker hålla uppe 1 timmas jogging varje dag och lite gym. Fast jag har tränat innan rätt så mycket faktiskt, bara inte löpning.
Vet inte om det framgick i texten, men vad är det som får dig att må dåligt egentligen - alltså, från början?
Jag har för mig att det står på minna gamla trådar, men jag tar upp det igen. Jag åkte utomlands förra året, där kände jag mig utelämnad pågrund av att jag inte kunde språket så bra. Och var det mycket dissande om mig.
Man fick välja sina ämnen själv och när man inte hade nånting så skulle man jobba på egen hand. Jag satt alltid själv i biblioteket.. allt kändes som ett fängelse, samma sak, absolut varje dag.
Och sen hade jag för stora förväntningar av att komma hem, hur allt skulle bli bättre. Men jag kände mig som om att jag bara var jobbig om jag frågade om man skulle göra nåt med polarna. Gjorde det för dom, att som inte skulle känna sig obekväma, det här tycker personer jag har fel om, men det är så..
Hoppas det här gav nåt.
Det är ju alltid en själv som måste förändra sin egen situation ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
. Ingen kan komma och ge dig ett nytt tänk på saker och ting ![[n]](/img/smilies/thumbdown.gif)
Robb4an:
Jag känner mig som ingenting.
Sjukt sorgligt att läsa din text tycker jag. Håller med på flera ställen, jag vet verkligen hur det känns att inte bli tagen på allvar, det är så hemskt. Då känns det som folk bara tror man vill ha uppmärksamhet och ja.. man känner sig bara ännu mer "onormal". Om du pratar med en riktigt bra psykolog så ska ju denne kunna hjälpa dig hyfsat. Men mycket som du också verkar mena här handlar ju om hur mycket man själv vill och orkar. Du måste hitta viljan och styrkan inom dig först, vill man inte något så går det heller inte.
Du måste inse att det finns miljontals folk som mått precis som dig och känns exakt likadant som dig. Men som sedan tagit sig upp och nu lever ett lyckligt liv. Livet kommer med både bra och dåliga grejer, det är det som skapar en som människa och allt dåligt som händer får du erfarenhet utav. Och en dag när någon känner som dig kanske du får viktiga rollen att visa att du FÖRSTÅR.
När jag mår dåligt tänker jag alltid på att allt har en mening, om man tänker efter kan man faktiskt hitta en mening i allt. Men iaf.
Detta med dina nära och kära, finns det verkligen ingen som du litar på och kan prata med? Ingen som du älskar och älskar dig tillbaka? Tex din mamma, pappa. Kompisar? Och om dina kompisar inte tar dig på allvar eller inte finns för dig så tycker jag tyvärr att det inte är särskillt bra kompisar! Kompisar ska finnas där för en och få en att må bra. Det tycker iallfall jag, man har ju olika "krav" på vänner.
Och du säger att ord inte betyder någonting längre. Jag vet precis hur du känner där med, har själv varit väldigt nere och folk har försökt säga så mycket men man hör inte, det är verkligen tomma ord. Men nu när jag mår lite bättre så tänker jag efter "fan vad rätt dom hade.. varför lyssnade jag inte?" Alltså. Det folk säger, kanske av egen erfarenhet - är ju oftast sant. Våga lita på det och våga lita på dig själv!
Ge dig fan på att det ÄR INTE ÖVER. Dröm dig bort lite och tänk dig hur du skulle vilja ha allting, inte för höga krav, men små små krav och ta målen i taget. Tänk något som du vill lyckas med och försök uppnå det. Jag lovar att det känns bra när du klarat det. Ingenting blir bättre av att gräva ner sig ännu längre. Det vet du också.
Ush.. jag vet verkligen hur det känns att känna sig så jävla värdelös alltså, men kämpa på och försök inse att du är värdefull. Precis som alla andra som lever här, du är inte dåligare än NÅGON annan. Allt handlar om sin bild av sig själv och man kan inte alltid lita på känslor.
Lycka till.. eller vad man ska säga!!
