Tjena! På senare tid så har det varit mycket snack med mina kompisar om hur de har det med sina flickvänner och vad de gör osv. osv.
Nyligen så blev en av mina kompisar tillsammans med en tjej som brukar hänga i vår lilla killgrupp på 6 pers och de var intresserade i varann och voila så var de ihop. Och det är jättebra att de är ihop och så och jag hoppas att de har det bra båda två.
Det där snacket är både intressant och lite deprimerande, okej, inte "deprimerande", det låter fel men jag blir lite nedstämd då, om man säger så. Jag tycker att man kan träffa någon som man är intresserad i och som är intresserad i en tillbaka.
Men när jag hör det de har att säga om sina relationer så tycker jag att det är lite småspännande att höra men jag kan inte undgå att jämföra mitt eget kärleksliv eller vad man kallar det, med mina kompisars. Nu har ju i och för sig bara två av mina kompisar flickvänner men jag vet att minst en till av mina kompisar har haft en flickvän en gång i tiden men jag vet inte när men det spelar ingen roll.
Jag tror jag känner mig lite nedstämd/smått ledsen för att jag känner att "det där kommer aldrig hända mig" och dyl. Detta började ju inte i och med att mina kompisar började berätta om deras relationer. Jag har haft såna här tankar i minst två år eller något i den stilen.
Under hela mitt liv så har jag frågat chans på fyra tjejer och till min besvikelse så fick jag aldrig ett "ja" men det är inte så konstigt för jag hade inte pratat med dem så mycket alls och jag var ganska ung och för att göra det hela värre så skickar jag meddelanden på FB och det var ju ett riktigt recipe for disaster. Senaste gången som jag frågade chans på en tjej var när jag var 14, dvs. två år sedan.
Jag vet inte vad det är med mig men jag känner ofta att det är mitt fel att jag inte kan hitta någon. Antingen så är det att jag helt enkelt är ful, och ibland känner jag mig verkligen ful, eller så är det mitt fel därför att jag inte utvidgar mitt sociala nätverk för att träffa nya människor, men jag har svårt för sånt.
Jag känner bara att "F*ck this", att det är lika bra att bara ge upp och sk*ta i det. Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig men jag känner liksom en enorm nyfikenhet och spänning därför att man är ju nyfiken på hur det är om man aldrig har provat och sen så känner jag en sorts sorg att jag aldrig kommer att träffa någon, att jag kommer bli utstött på något sätt, typ som min morbror. Han gick någon sorts ingenjörsutbildning på gymnasiet och han är väldigt teknisk men jag har då aldrig sett honom med en kvinna och han är väldigt tystlåten av sig och nästan lite blyg ibland och jag vill inte att det ska bli så för mig också.
Jag har inga problem med att prata med tjejer när jag väl har brutit isen men jag känner alltid en viss nervositet innan jag pratar med en tjej men det är naturligt så det är inget stort bekymmer för mig egentligen. Jag går på Teknik på gymnasiet och jag började ettan i somras och hittils har jag skaffat mig en 6-7 vänner och det trodde jag absolut inte och om man ser det så, så kanske jag int eska vara så negativ ändå eftersom det inte alls blev som jag väntade mig. Det jag menar är att samma sak kan hända med en tjej, men det återstår att se.
Hursomhelst så skulle jag behöva råd på hur jag ska sluta tänka på det här för det stör min vardag ibland och jag vill inte må så här dåligt för resten av livet.
Jag har ju vissa fritidsintressen som jag skulle kunna lägga mer tid på. På fritiden spelar jag gitarr men det har blivit lite uttjatat då jag har spelat i snart fyra år. Annars programmerar jag eller läser spanska för det är ett intressant språk och det känns onödigt att slänga bort tre års träning sen högstadiet.
