Jag vet inte hur jag ska säga detta så jag säger det bara. Jag är tjej och 22 år. Jag mår jätte dåligt just nu och har panik, ångest och känner mig stressad och instängd. Detta pga att folk antar saker och ifrågasätter helatiden och sätter in mig i ett litet hörn där jag inte kan försvara mig. Jag vågar därför inte prata om saker och känner mig som en människa som bara har massa olika regler. Att jag inte får berätta eller säga saker som gör att jag inte är mig själv. Jag kan inte vara mig själv utan blir någon jag inte är eller vill vara.
Jag känner igen mig lite i det där.. det hände mot mig för några år sen. Det största problemet är nog detta "folk", som jag antar är dina vänner. Att de inte förstår hur du vill att de ska göra och säga, eller bara helt enkelt att de njuter av det och då står för ganska allvarlig mobbing.
Det finns några olika sätt att lösa detta. Det första är helt enkelt att byta skola/klubb/jobb, men det är inte alltid man kan/vill det, så därför kan det ibland vara bättre att prata med de som gör det du beskriver, förklara hur du känner och hur du mår av det. Har de någon sorts vett så slutar det då, men det är inte ens nära alltid det funkar.
Det bästa men kanske svåraste sättet är att vara dig själv och helt enkelt försvara dig, stå upp för dina tankar och sätt att vara för allt och alla.
Har du något exempel på en situation de satt dig i så skulle det hjälpa mycket med att lösa det här, men hoppas det här hjälper något iaf.!
Haien:
Jag känner igen mig lite i det där.. det hände mot mig för några år sen. Det största problemet är nog detta "folk", som jag antar är dina vänner. Att de inte förstår hur du vill att de ska göra och säga, eller bara helt enkelt att de njuter av det och då står för ganska allvarlig mobbing.Det finns några olika sätt att lösa detta. Det första är helt enkelt att byta skola/klubb/jobb, men det är inte alltid man kan/vill det, så därför kan det ibland vara bättre att prata med de som gör det du beskriver, förklara hur du känner och hur du mår av det. Har de någon sorts vett så slutar det då, men det är inte ens nära alltid det funkar.
Det bästa men kanske svåraste sättet är att vara dig själv och helt enkelt försvara dig, stå upp för dina tankar och sätt att vara för allt och alla.
Har du något exempel på en situation de satt dig i så skulle det hjälpa mycket med att lösa det här, men hoppas det här hjälper något iaf.!
Det är inte ens kompisar som gör såhär utan minatt föräldrar och släkt. De värsta är inte att de ifrågasätter mig utan det värsta är att de hindrar mig från att bli självständig för de enda de gör är att ifrågasätta vad jag kan eller inte. De tror jag inte kan praktisera pga uthållighet, de kan inte lita på mig utan tror och antar saker hela tiden. Nu har de börjat anta och tro saker om min pojkvän och ställer frågor och ifrågasätter mig om det. Det blir som förhör varje gång. De sätter in mig i en vägg där jag knappt kan säga något.
Det är både släkt och föräldrarna som gör såhär och det är mestadels föräldrarna som gör såhär. Släkten har gjort fel några enstaka gånger men jag träffar inte dem så ofta men när jag väl gör det så ska de oftast vara något de säger eller gör saker som gör att jag känner mig liten och kränkt.
situationer som hänt när jag känner alla dessa negativa känslor så kan de vara att de antar och tror saker som de endast baserat pga att de vet om att jag har en diagnos och inte frågat mig hur det ligger till. När jag väl berättar så ifrågasätter dem och ska förhöra mig.
De kan också vara saker som hänt någon gång som gjort att jag känner att jag inte vill träffa släkten för det känns som de kommer säga eller göra något som för mig är jobbigt.
De kan vara från att säga och göra saker till att de handlar om vad jag klarar av och inte, de kan handla om pengar, att jag är lättlurad typ och det kan vara att de tycker jag inte ska åka till olika platser för det är ju så oroliga och beskyddande och bryr sig om mig, men när de gäller min syster som är yngre så har hon bott utomlands och festar och allt medan jag blir ifrågasatt om allting jag gör fast jag är 22 snart 23 år. Om jaf avslutar mina prakriker för jag inte trivs blir jag ifrågasatt, om jag ska åka till min pojkvän klockan 10 på kvällen en fredag kväll blir jag ifrågasatt, om jag vill åka utomlands eller längre bort fastill i Sverige så undrar de om jag vill det eller om jag ska trivas. Jag fungerar normalt även fast jag har en diagnos. De tror jag har en jättestor diagnos när jag har pytte pytteliten diagnos.
med detta sagt så är det jobbigt att jämt och ständigt behöva förklara för alla 7655656 gånger hur saker ligger till, varför jag tog dem besluten och så vidare. Det är alltid något.
Josbec:
Det är inte ens kompisar som gör såhär utan minatt föräldrar och släkt. De värsta är inte att de ifrågasätter mig utan det värsta är att de hindrar mig från att bli självständig för de enda de gör är att ifrågasätta vad jag kan eller inte. De tror jag inte kan praktisera pga uthållighet, de kan inte lita på mig utan tror och antar saker hela tiden. Nu har de börjat anta och tro saker om min pojkvän och ställer frågor och ifrågasätter mig om det. Det blir som förhör varje gång. De sätter in mig i en vägg där jag knappt kan säga något.Det är både släkt och föräldrarna som gör såhär och det är mestadels föräldrarna som gör såhär. Släkten har gjort fel några enstaka gånger men jag träffar inte dem så ofta men när jag väl gör det så ska de oftast vara något de säger eller gör saker som gör att jag känner mig liten och kränkt.
situationer som hänt när jag känner alla dessa negativa känslor så kan de vara att de antar och tror saker som de endast baserat pga att de vet om att jag har en diagnos och inte frågat mig hur det ligger till. När jag väl berättar så ifrågasätter dem och ska förhöra mig.
De kan också vara saker som hänt någon gång som gjort att jag känner att jag inte vill träffa släkten för det känns som de kommer säga eller göra något som för mig är jobbigt.
De kan vara från att säga och göra saker till att de handlar om vad jag klarar av och inte, de kan handla om pengar, att jag är lättlurad typ och det kan vara att de tycker jag inte ska åka till olika platser för det är ju så oroliga och beskyddande och bryr sig om mig, men när de gäller min syster som är yngre så har hon bott utomlands och festar och allt medan jag blir ifrågasatt om allting jag gör fast jag är 22 snart 23 år. Om jaf avslutar mina prakriker för jag inte trivs blir jag ifrågasatt, om jag ska åka till min pojkvän klockan 10 på kvällen en fredag kväll blir jag ifrågasatt, om jag vill åka utomlands eller längre bort fastill i Sverige så undrar de om jag vill det eller om jag ska trivas. Jag fungerar normalt även fast jag har en diagnos. De tror jag har en jättestor diagnos när jag har pytte pytteliten diagnos.
med detta sagt så är det jobbigt att jämt och ständigt behöva förklara för alla 7655656 gånger hur saker ligger till, varför jag tog dem besluten och så vidare. Det är alltid något.
Ok. Så om jag förstår rätt så är det dina föräldrar som antar att du inte klarar av något osv. pga. att du har en liten diagnos?
I detta fall så är nog det allra bästa att ta ett seriöst snack med dina föräldrar och alternativt släkt. Berätta om hur du känner och varför. Texten du skrev här ovan är en bra start. Jag skulle gissa på att de kommer säga något i stil med att de bara gör det för att skydda dig, förklara då hur det egentligen gör motsatsen osv. Sätt dem även i din situation för att få dem att förstå.
Tror inte det finns mycket annat du kan göra.. Flytta? Men lycka till!
Alla omkring dig kommer alltid att ifrågasätta allt du vill göra. Lyckligtvis behöver man inte förlita sig på någon annan om man inte vill.
Det du behöver är inte dina föräldrars och släktingars stöd. Det du behöver är självständighet. Genomlid dina praktiker, sikta mot att faktiskt försöka skaffa en ordentlig inkomst och friheten det ger dig.
Ingen kommer se dig som en kapabel människa innan du visar att du faktiskt är det.
Plejadisk Panda:
Alla omkring dig kommer alltid att ifrågasätta allt du vill göra. Lyckligtvis behöver man inte förlita sig på någon annan om man inte vill.
Det du behöver är inte dina föräldrars och släktingars stöd. Det du behöver är självständighet. Genomlid dina praktiker, sikta mot att faktiskt försöka skaffa en ordentlig inkomst och friheten det ger dig.
Ingen kommer se dig som en kapabel människa innan du visar att du faktiskt är det.
Absolut så siktar jag mot dessa mål, att flytta, få en inkomst eller jag har en inkomst men väldigt liten, jag söker jobb och praktiker och jag söker även lägenhet tillsammans med min pojkvän, då vi planerar att flytta ihop snarast. Så det är inget problem med den saken förutom att det tar väldigt lång tid..Men problemet för mig är ju detta med att folk baserar saker utan någon helst fakta utan enbart har bilden av att jag inte klarar av mågonting, det är väldigt jobbigt att folk indirekt säger det till mig eller på något sätt visar att dem inte alls tr mig seriöst/inte tror/litar på mig. Tänk dig själv att du hela tiden känner dig ifrågasatt av dem personer du trodde skulle stötta dig mest. Eller att du säger tex jag ska åka till göteborg för att träffa en kompis, eller jag ska dit för att gå på en skola där, och du har alltid planerat. Och det enda folk säger till dig är tänk om du inte trivs? Hur skulle du känna dig då? Skulle du inte känna att de inte litar på dig? eller att de inte alls är intresserade av att du planerat allting, att de inte visar något intresse att de är glada för din skull?
De vill bara veta att du har koll på läget, men de vill inte vara glada för att du gör något som du tycker är kul tex.
Jag hoppas att du förstår vad jag menar, därför känner jag mig ifrågasatt och att folk bara vill att jag ska må bra, men tyvärr på helt fel sätt.
Tänk dig att du vill flyga och du måste ha stöd för att kunna flyga men du får inte det där stödet som du ber om och behöver, folk förstår inte vad du vll och behöver så du måste förklara vad du vill minst 334897545 gånger vad du menar. Det roliga är att du förklarar så sjukt enkelt som det bara går och ändå så förstår folk inte vad du vill. Jag tror att efter att du läst detta så kommer du nog väl förstå varför jag ser detta som ett hinder för mig att kunna bli självständig och varför det är så jobbigt för mig...
