Det finns så sjukt många trådar om hur man tar sig igenom ett breakup och ännu fler där folk berättar hur dåligt de mår, men varför har vi ingen där folk berättar hur de faktiskt lyckades ta sig ur den här nedåtgående depressionsspiralen?
När jag blev dumpad av mitt livs största (och enda) kärlek så mådde jag så jävla dåligt. Jag kunde inte förstå hur det kunde kännas på det sättet. Det gick verkligen inte att föreställa sig. Livet kändes så jävla tomt och så jävla meningslöst och det verkade som att jag aldrig skulle ta mig ur det hela. Jag kände mig sämst.
Men nu mår jag bra. Är det någon mer som varit i samma sits och vill dela med sig om hur ni hanterade situationen?
Dold text: skriver min story senare
till en början gav jag upp helt. jag grät och slutade äta i någon vecka eller två, sen kom mina vänner hem till mig en dag och drog ut mig.
De sysselsatte mig konstant men behövde jag gråta så tillät de det, och när jag var redo att prata så gjorde vi även det. Men jag var aldrig ensam och det behöver jag i såna situationer,vilket jag tror att de visste.
Det gick ganska fort att gå vidare trots att jag var så knäckt till en början och den sommaren blev nog den roligaste någonsin med resor, spontana utgångar och konstiga påhitt. Tackvare min finaste vänner.
grät i en månad och åt inte på typ två veckor (klart jag åt men bara typ 1 macka 1 gång om dan)
sen bestämde jag mig för att tycka att det är han som är dum och inte jag
Well, min värld gick under till en början (jag har separationsångest, men det är som tur något jag jobbat med). Och jag mådde piss, va ledsen och va jävligt sur. Jag visste att vi aldrig skulle bli tillsammans igen, och jag vet inte ens om jag skulle klara det. Och då visste jag att det bara fanns en sak att göra - att gå vidare. Jag accepterade att det hade hänt och jag tillät mig vara ledsen och sörja. När jag väl hade gått igenom den fasen insåg jag att jag måste prioritera annat i livet nu och blev snabbt upptagen med det.
Att komma över någon tar sin tid. Oftast måste man bara acceptera att det kommer ta tid. Vore ju trevligt om man kunde bara stänga av direkt efter breakupet, men då börjar man ju undra hur mycket relationen betytt för en...
Själv fixade jag det på fyra månader. Jag mådde skit.
Direkt efter att hon gjort slut kunde jag knappt fatta det. Satt och stirrade in i väggen i två timmar och försökte make sense av det. Förstod ingenting.
Sen satte jag igång. Samlade ihop alla hennes grejer. Slängde allt som hade med henne att göra, hennes kläder och sånt lade jag i en liten hög. Skrev till henne att den stod utanför dörren och att hon kunde plocka den själv. Jag ville inte se henne.
Jag raderade allt som kunde få mig att tänka på henne. Tog bort hennes nummer, hennes facebook, rensade alla bilder på henne. Ringde en tjej och frågade om hon ville träffas på fredagen (två dagar efter). Träffade henne, softade, hade sex. Fick tillbaka självkänsla och gav mig lite styrka.
Sen stack jag hem till min pappa och lät min kompis ta över min lägenhet. Jag pallade inte att gå samma vägar som vi gått, laga mat vid samma spis, sitta i samma soffa, ligga i samma säng. Det tog kanske två månader innan jag slutade tänka på henne. Tre månader innan jag slutade drömma om henne. Fyra månader innan jag kunde tänka på henne utan att bryta ihop.
Nu kan jag prata med henne. Det är svårt, men det går. Jag har lyckats distansiera mig själv från den jag var med henne och den jag är nu. Det viktiga är att försöka bygga upp sitt liv igen, helt och hållet.
Umgås med gamla vänner, hitta nya, prata med potentiella ragg. Bry dig bara om dig själv och dina närmaste vänner för en stund. Och bry dig absolut inte om den som gjorde slut med dig. Skit totalt i den personen.
Bumpar denna tråd för att jag behöver tips omedelbart. 40-50% av mina vänner är våra gemensamma och känner redan av hur vissa väljer sida vilket är helt obegripligt för mig att folk gör i vuxen ålder men. Ja.
timeisrunningout:
vuxen ålder
= fortfarande människor..
var glad över dem som väljer din sida, eller förblir opartiska? skit i resten
Inte kommit över någon, men jag är rätt lycklig ändå.
Mawns:
lyckades ta sig ur den här nedåtgående depressionsspiralen?
Med tiden så förstår man och börjar acceptera hur verkligheten är, nästa steg är att acceptera döden.
