Bra
Bra
är väldigt trött på min dagliga kamp om att tillhöra den lilla procent av populationen som är infj/infp, och att framför allt bli konstant missförstådd på grund av min personlighetstyp.
att alltid vara den som absorberar och processar intryck på en djup nivå, som värnar om självinsikt och personlig utveckling och inte bara förstår mig själv väldigt bra, utan andra också. visserligen antar jag att det ligger någonting alldeles speciellt i att vara insiktsfull, tålmodig, passionerad och altruistisk, men dessa styrkor kan lätt omvandlas till svagheter. blir så besviken när verkligheten inte lever upp till mina egna idealistiska förväntningar, och därefter blir alldeles för absorberad av tanken om hur destruktiv och dysfunktionell världen är.
är helt enkelt trött på att alltid vara den som förstår andra(pga har lätt för att se psykologiska mönster), men att ingen någonsin förstår mig(förutom de i min omgivning som är likasinnade). att vara en introvert i en extrovert värld helt enkelt, där det är för mycket begärt att få lite lugn och egentid i sin vardag. inte konstigt att man upplever enorm ångest och stress dagligen, samt har en tendens att bli utbränd och hamna i depressioner.
Stressad över att det kommer bli längre stillasittande arbetsdagar men mest stressad för att jag tänker på måndagen nu när det är en hel vecka kvar. Ångest för att jag blockerat två personer första gången nånsin och har en till jag känner som jag måste blockera men vet inte hur. Mår bra att jag hittat en ny serie med 38-40 avsnitt så överlever en vecka till. Har inte orkat skriva nått till någon, har inget och säga.
Ilsken och sur, jag vill veta saker i förväg.
Nu kan jag inte planera in morgondagen och de ska vara handledare.
Bra
Tänker inte lika mycket på nästa dag, oron försvann för semester blev räddad. Min kontaktperson hittade ett nytt fika ställe med gula tapeter och röda rosor, mitt ute i vischan. Jag hoppas det ser ut som på bilderna så nu är jag upprymd. Heter det upprymd?
Kallsvetas med, har gått ner i vikt. Därför jag är på dåligt humör.
Cobrak:
är väldigt trött på min dagliga kamp om att tillhöra den lilla procent av populationen som är infj/infp, och att framför allt bli konstant missförstådd på grund av min personlighetstyp.att alltid vara den som absorberar och processar intryck på en djup nivå, som värnar om självinsikt och personlig utveckling och inte bara förstår mig själv väldigt bra, utan andra också. visserligen antar jag att det ligger någonting alldeles speciellt i att vara insiktsfull, tålmodig, passionerad och altruistisk, men dessa styrkor kan lätt omvandlas till svagheter. blir så besviken när verkligheten inte lever upp till mina egna idealistiska förväntningar, och därefter blir alldeles för absorberad av tanken om hur destruktiv och dysfunktionell världen är.
är helt enkelt trött på att alltid vara den som förstår andra(pga har lätt för att se psykologiska mönster), men att ingen någonsin förstår mig(förutom de i min omgivning som är likasinnade). att vara en introvert i en extrovert värld helt enkelt, där det är för mycket begärt att få lite lugn och egentid i sin vardag. inte konstigt att man upplever enorm ångest och stress dagligen, samt har en tendens att bli utbränd och hamna i depressioner.
kände igen mig ganska mycket i det här. introspektion är min religion typ, vare sig jag vill det eller inte. analyserar konstant inte bara mitt egna inre utan också andras inre. känns som jag försöker och kan förstå många men har nog aldrig känt någon utväxling av den förmågan ifrån någon. inget minne av att någon någonsin sagt "jag förstår" . önskar jag hade likasinnade i min omgivning.
världen är rätt destruktiv men den kan också va fin och wholesome. tror det är viktigt att inse att det är okej att bli sårad ibland och att det inte behöver säga något om världen, att skifta mellan sånna svartvita perspektiv är inte hälsosamt... de vet jag cause i struggle with this tbh. bara för att man är lycklig betyder det inte att allt i världen är bra, även fast det kan kännas så, och på samma sätt är inte världen värsta dystopin för att man mår piss. men förstår precis hur du säger att du blir absorberad, händer mig hela tiden. det infliltrerar verkligen hela livet och hur man ser på allt och kan va svårt att slita sig ifrån.
hur jag mår: rätt tom och massa jobbiga existentiella tankar men det går nog över, försöker fokusera på nuet och att varva ner hjärnan
theooz:
kände igen mig ganska mycket i det här. introspektion är min religion typ, vare sig jag vill det eller inte. analyserar konstant inte bara mitt egna inre utan också andras inre. känns som jag försöker och kan förstå många men har nog aldrig känt någon utväxling av den förmågan ifrån någon. inget minne av att någon någonsin sagt "jag förstår" . önskar jag hade likasinnade i min omgivning.
kan du känna att det är svårt att stänga av?
jag själv är en hsp(highly sensitive person) vilket innebär att mitt nervsystem fungerar lite annorlunda. t.ex absorberar jag många intryck och mitt nervsystem gör att jag processar dem djupt och länge. pga det märker jag inte bara folks måenden, jag känner dem och reagerar starkt på dem. så det i kombination med hög kapacitet för empati så kan jag i princip förstå allt och alla. och eftersom jag inte kan stänga av(pga ökad mängd av nervceller) så blir jag känslomässigt överväldigad. vilket i sig också gör att jag överanalyserar och har svårt för att släppa saker
theooz:
världen är rätt destruktiv men den kan också va fin och wholesome. tror det är viktigt att inse att det är okej att bli sårad ibland och att det inte behöver säga något om världen, att skifta mellan sånna svartvita perspektiv är inte hälsosamt... de vet jag cause i struggle with this tbh. bara för att man är lycklig betyder det inte att allt i världen är bra, även fast det kan kännas så, och på samma sätt är inte världen värsta dystopin för att man mår piss. men förstår precis hur du säger att du blir absorberad, händer mig hela tiden. det infliltrerar verkligen hela livet och hur man ser på allt och kan va svårt att slita sig ifrån.
hypersensitiva tenderar att ha starkare emotionella reaktioner, både gällande positiva och negativa saker, så lång tid av exponering för negativitet och stress sätter sig väldigt djupt. och vid depression - där jag är nu - vet vi inte vad vi ska göra av alla känslor och fastnar därför lätt i det negativa. för mig räcker det att någon är oförstående eller gör något - litet som stort - mot min familj för att jag ska hata mänskligheten, i princip.
men jag håller med dig. det är väldigt impulsivt att dra snabba slutsatser om människor, men det är svårt att låta bli ibland haha. framför allt är det svårt att sluta tänka att människor är destruktiva och dysfunktionella när man konstant ser sådant som man själv tolkar som onda handlingar och själviskhet.
theooz:
hur jag mår: rätt tom och massa jobbiga existentiella tankar men det går nog över, försöker fokusera på nuet och att varva ner hjärnan
brukar tänka "en dag i taget", så man lättare kan jobba med, processa och bearbeta saker i sin egen takt 
och passar på att slänga iväg en virtuell kram
jag saknar allt. jag minns inte hur det är att vara i besittning av saker och att vara mätt på saker. att kunna bli mätt på känslor. jag är bara härjad av saker som går in och ut och känner mig hungrig, aggressiv. vill trasha skit och smutsa ner och dricka. skrattar varje dag på elaka sarkastiska sätt. distanserad.
men jag minns det jag värdesätter. uthärdar, tål, väntar in mig själv.
i hjärtat växer något snällt.
Jag kommer inte klara av värmen. Har inga vårkläder annars njuter jag av min hälsa nu och utmanar den.
Blir intressant och se när jag kommer tillbaks till jobbet hur det blir att jobba i sommar om jag kommer må illa oavsett.
Men känner mig så lugn nu.
Så lugn miljö.
Bara getingarna och biina jag vill dödaaa. Då får jag ingen honung.
Rätt okej faktiskt, men kanske lite trött
