Lounge: sedan blir man ledsen om man ändå inte försöker.
Mm. Om inte annat så brukar jag skämmas över mig själv, när jag vet att andra blir besvikna.
Lounge: fast du har ju ett val att stanna på arbetsplatsen eller inte. så på så sätt fastnar du ju ej..
Det är förstås sant. Så länge jag inte hunnit bli anställd och slipper börja om processen med försörjningsstöd är det ju faktiskt relativt problemfritt att bara sluta.
Lounge: vet inte om du har/vill ha någon kontakt med psyk? eller stöd ifrån omgivningen. så slipper man kämpa ensam.
Har knappt haft någon kontakt alls med psykiatrin de senaste två åren, men ska testa KBT snart. Får se om det hjälper. Ensam är jag lyckligtvis inte.
Trött, utmattad, kraftlös samt överransträngd på grund av min prestationsångest som förföljer mig. Kännedomen att jag inte har något annat val än att leva med den underlättar inte situationen heller.
Likaså har jag läst igenom de senaste inläggen i tråden och känner igen mig en aning i de känslor ni bär. Därför vill jag sända er innerliga styrkekramar.
Har insett att jag länge skämts för att jag mått dåligt. när andras beteende utlöst ångest hos mig och dåligt mående, har jag inte riktigt velat erkänna det eller undvika den triggern, och när jag har gjort det, så har jag skämts över det. När någon tex har gjort mig illa har jag visserligen ofta undvikit den personen för att inte triggas, såpass mycket självbevarelsedrift har jag haft, det erkänns, men jag har skämts över det. Jag har tänkt på vad de har sagt, eller vad de med all säkerhet skulle kunna säga: "Du överdriver och är överkänslig", "Du använder ditt mående som ursäkt för att slippa undan", "Du använder ditt mående som ursäkt". Jag har visserligen gjort det grundläggande för mentalt självförsvar: jag lider av depression och ångest, jag har väldigt lite energireserver att lägga ned på saker och ting, och triggers är dåliga för min hälsa. Jag tar en svår konfrontation enbart om det är värt det, dvs om det handlar om något verkligt viktigt för mig, som är värd den risk och den lilla energi jag har. Det är klokt, och det har jag rättat mig efter.
Men jag har skämts för det: för jag har lyssnat på de som inte tror på att jag mår som jag gör, som tror att jag är starkare än jag faktiskt är, som av eget samvete/för att de är för olika mig/för att de har andra prioriteringar/ inte har velat tro på att en sådan här energiransonering och riskminimering är nödvändig, och jag inser att jag har värderat deras åsikter mer än min: när de har visat att de inte trott på min dåliga hälsa, har jag egentligen hållit med, och när de har visat att de tycker att jag egentligen är mycket starkare än vad jag är, och inte behöver göra en sådan ransonering och minimering som jag gör, har jag hållit med dem och skämts, trots att mitt eget mående så tydligt har visat att de har fel. Nå, vafan, jag börjar faktiskt nå fram till en respekt för mig själv nu: jag behöver inte ta den där diskussionen, jag behöver inte göra den där konfrontationen, om jag faktiskt har så lite kraftreserver och det innebär en sådan risk; jag behöver inte dela andras syn på mig som så stark att jag inte behöver ta hänsyn till mig själv. Jag vet vad mitt eget mående säger mig: att vad jag behöver för att läka är stöd, glädje och emotionell och intellektull stimuli och vänskap, och att det inte är en plikt för mig att slutföra varje debatt eller fullgöra varje konfrontation bara för att passa in i andras bild av mig som starkare än vad jag är. Så, till alla som tror att jag är starkare än vad jag är, så kan jag säga, skit på dig, för jag skäms inte för de prioriteringar jag måste göra för att kunna återhämta mig och läka. De vet inte hur stark eller svag jag är, och hade de vetat hur jag mår, så hade de skämts över att säga att jag "använder mitt mående som ursäkt för att slippa undan". de vet ingenting om det. Och jag, jag förtjänar att sluta skämmas och börja respektera att jag är svagare än vad andra tror att jag är och börja respektera vad jag är stark nog för att göra, och respektera att jag ibland inte har krafter nog att agera perfekt. Och det är en skön insikt som ger mig lättnad. Jag ska inte skämmas över att jag mår dåligt, att jag inte har så mycket kraftreserver, och att jag är tvungen att prioritera vad jag lägger ned mina reserver på. Och att det är legitimt, inte en "undanflykt". Det är de som tror att jag använder mitt mående som ursäkt som ska skämmas. Herregud, jag trodde inte jag var den typ av människa som skämdes för mig själv på det sättet, men tydligen är det vad jag har gjort. I det här avseendet verkar det som att jag börjar få mer respekt för mig själv och vad jag faktiskt orkar göra, och inse att jag inte har visat mig själv särskilt stor respekt på det här området.
Finns bara minnen kvar
Jag är lost i mina känslor, tankar, allt.
Jag vet inte hur jag mår.
Jag vet inte hur jag känner.
Jag vet ingenting längre.
Jag önskar bara att allt var bra.
Proteus: Mm. Om inte annat så brukar jag skämmas över mig själv, när jag vet att andra blir besvikna.
synd att man ska behöva uthärda skam på det också. man ska ej döma sig själv för hårt i sin sjukdom 
men det är svårt.. svårast
Proteus: Har knappt haft någon kontakt alls med psykiatrin de senaste två åren, men ska testa KBT snart. Får se om det hjälper. Ensam är jag lyckligtvis inte.
hoppas verkligen det hjälper! och skönt att du har stöd omkring dig!
har ont, får en del oseriösa självmordstankar vilket är vanligt innan mensen för mig. orkar inte vara deppig, varför är det så många som är det? var det lika vanligt för 200 år sedan (utan att man utgår utifrån alla nya diagnoser som går att sätta)? hua
skrev till min gamla psykoterapeut nyss om vi kan börja ses igen, och jag får förhoppningsvis svar imorgon. behöver verkligen en mer kontinuerlig samtalskontakt tror jag för att må bra, alltså i princip resten av livet kan jag tänka mig. det är inte alla som orkar lyssna på en om sina problem, sen vill man inte heller vara en partypooper. skulle vara skönt om vi kan återuppta kontakten
Jag mår fantastiskt bra i dag på grund av att jag vet jag är smartare än du är.
Allt är fantastiskt!
självgodheten är slående 😀
Trött7.0.3
jag är för instabil för att finnas till, värdelös och sådär. det mår jag rätt kasst över. ond cirkel osv.
allt bara släppte igen nu när jag blev singel, mycket mörkare blev det. vilket ljus det var i sitt liv att äntligen ha någon som älskade, stöttade och var trogen till en. har inte haft sådana föräldrar eller killar förut, vänner kanske men det har inte varit samma. får rycka upp mig, allt kommer att ordna sig. detta ger mig ändå hopp om att det finns snälla människor
019linnea:
allt bara släppte igen nu när jag blev singel, mycket mörkare blev det. vilket ljus det var i sitt liv att äntligen ha någon som älskade, stöttade och var trogen till en. har inte haft sådana föräldrar eller killar förut, vänner kanske men det har inte varit samma. får rycka upp mig, allt kommer att ordna sig. detta ger mig ändå hopp om att det finns snälla människor
Det kommer bli bra. Livet är en berg- och dalbana, det går upp och det går ner.
Njut av utsikten när du är där uppe och uthärda de hisnade utförsbackarna, de som nästan får dig att tappa andan.
sluk:
Det kommer bli bra. Livet är en berg- och dalbana, det går upp och det går ner.
Njut av utsikten när du är där uppe och uthärda de hisnade utförsbackarna, de som nästan får dig att tappa andan.
det går upp och ner indeed. just nu är allt på en mer melankolisk nivå.. så längtar minst sagt efter att "tungheten" ska släppa. tack för att du är så stödjande
