ibland vill jag bara vara dum och låta detta gå tills det sätter stopp och de är när jag verkligen kommit för långt in i denna skit som jag kommer inse att jag verkligen inte kan fortsätta, de är så jag kommer komma på bättringsvägen, jag vet hur jag är med sånt dära.. om de inte går för pass långt så ramlar jag alltid tillbaka i mina gamla problem... borde jag?

Liebestraum:

Det syns nog väldigt bra

ladysmurf:

Det är nog det första man tänker på när man ser dig.

Stackare

only_me:

om de inte går för pass långt så ramlar jag alltid tillbaka i mina gamla problem... borde jag?

Du har redan fallit djupt nog.
Börjar du aldrig kämpa åt rätt håll så lär du inte kommer någon vart heller...

only_me:

jag är 175 cm och väger 46
(har stor benstomme också eller vad man säger..)

Btw; Kraftig benstomme eller inte kraftig, så är skillnaden bara max 2kg. Så om du skulle haft normal benstomme skulle du väga minst 44. Då bör gå upp lite

Men kan inget om Anorexia osv, så, vi får väll hoppas att allt blir bra med dig.

only_me:

ibland vill jag bara vara dum och låta detta gå tills det sätter stopp och de är när jag verkligen kommit för långt in i denna skit som jag kommer inse att jag verkligen inte kan fortsätta

Det går att komma ur anorexia. Det kan vara så att man i all framtid måste vara vaksam, men, de akuta problemen och tankespökena kan man få hjälp med. Föjdsjukdomarna, som depression och ångest av olika slag, kan man också få hjälp med. Att komma ur psykiska problem är jobbigt och anorexia är en kamp att bli av – men den är alla gånger bättre än att dö av undernäring. De som blivit friska från sina ätstörningar brukar intyga att det är värt det, alla gånger. Att kunna äta inför andra, att kunna unna sig en chokladbit då och då, eller titta sig i spegeln och känna att ‹fan, jag är ju riktigt snygg› är värt att sträva efter :).

Jag vet inte vilken vård du har, men, du bör ha: en psykiater, en treapuet, du bör ha blivit ordentligt utredd (d.v.s fårr en diagnos – och det tar tid, typ en till två månader). Terapeuten bör ha erfarenhet av tjejer med ätstörningarna. Att man gör en ordentlig utredning är viktigt för de andra sakerna som kan ha kommit med anorexian (depression, social fobi, BDD, OCD, etc. etc.). Med rätt diagnos och med hjälp kan man komma långt!

Du bör berätta för dina kompisar och din familj om dina problem. Det är tufft och kanske svårt. De kommer kanske inte veta hur de skall reagera – men de kan vara till stor hjälp. Bor du hemma kan du t.ex. få hjälp med maten (du äter antagligen väldigt lite och behöver därför något som heter ‹näringstät kost›, grädde och smör, vitaminer och proteiner). Anorexia är en kamp med sig själv, och har man stöd så kan den kampen bli lättare. Anhöriginformation från vården eller anhörigföreningar kan vara till stor hjälp för båda parter, så de vet hur de skall hantera dig på bästa sätt.

Om det går för långt så är det saker som låter rätt brutala som hjälper. Man blir inlagd och om man vägrar äta så blir man sondmatat, man får ‹näringstät kost› att äta och man är inlåst tills man inte är underviktig längre. Hit vill man helst inte komma – men det är bättre än att dö alla gånger.

Du har rätt till vård. Du har rätt till hjälp. Dina föräldrar har betalat skatt för dig och du har med varje pryl du någonsin köpt betalat skatt: vården har du och kommer du betala för. Du har rätt till att få hjälp. Stå på dig!

only_me:

jag är 175 cm och väger 46

Folk har märkt på mig om jag går upp eller ner ett par kilon o.O

Går man upp eller ner 20kg så märks det utan tvekan

Det syns. Du ser/känner antagligen inte så stor skillnad för att du är sjuk.
Om du inte redan får hjälp, så skaffa det nu.

Ja... Men jag känner mig äckligt tjock jag behöver gå ner
.... Usch det varierar så hemskt vissa dagar vill jag bli frisk sen andra dagen så vill jag bara gå ner massa i vikt

Skulle inte kunna tänka på annat. Gå upp till minst 55 (Eftersom att du har stor ben stomme) Sen så är det bara att leva och va glad....Typ

Det syns, fast man inte ser det. Har själv problem, men fått hjälp nu. Är 170 och väger 47 kg, ser det inte heller när jag kollar i spegeln.. ser bara breda lår, stor mage etc. Har gått ner från 65 sedan i somras så klart det syns, iallafall folk runt omkring mig påpekar det och jag märker att jag har svårt att hitta kläder som passar. Dock när jag ser bilder på mig så ser jag hur jag ser ut, bröt totalt ihop när jag insåg att jag varken hade rumpa eller bröst längre.

Se till att få hjälp, man klarar inte det själv. Jag hatar hur mitt huvud funderar när det gäller mat, har typ en anoriexia röst som säger: ät inte och en annan som säger: ät. Hatar det och önskar att jag aldrig började banta. Du borde också se till att få någon att prata med. På måndag ska jag på mitt första samtal och jag kan säga att jag är skit rädd, men samtidigt är det väl bra.

att fysiskt mäta sig gentemot med någon smal normalviktig kanske kan hjälpa din kroppsbild..?